Gunnar Lindstedt får frågorna att hetta till

Han har både grävt djupt i den ryska myllan och sprängt finansiella luftslott. Gunnar Lindstedt är en av Sveriges mest meriterade ekonomijournalister. Samt dedikerad tillväxtmotståndare och förespråkare för ett småskaligt sätt att leva. Inte minst på grund av att oljan sinar inom kort, menar han.

2008 gick som han ville. Åt fanders.

För när de dåliga tiderna slår till pressar det ner konsumtionsförmågan. Och det ser ekonomireportern Gunnar Lindstedt som något riktigt bra.

– Vi behöver lågkonjunkturen för att dämpa överanvändningen av jordens resurser, säger han.

Inte minst gäller det oljan. Som han är övertygad om att det inom tio år kommer bli akut brist på. Och därför gäller det att ställa om vårt sätt att leva så att vi kan fortsätta göra just det – leva – även när vi inte längre har råd att elda rester av dinosaurier och flera miljoner år gamla växter.

Om detta handlar hans senaste två böcker, Olja och Svart jord.

Den sistnämnda går in på hur dagens högteknologiska och storskaliga jordbruk ska klara omställningen. Eller rättare sagt inte klara omställningen. För i den framtid som Gunnar Lindstedt ser framför oss har vi ett mycket mer decentraliserat och småskaligt sätt att leva. Och vi kommer att vara tvungna att i mycket högre utsträckning än i dag ta ansvar för vår egen mat. Från frö till frukostbord.

En av hans teser är att i framtidens Sverige behövs det en miljon bönder. I dag jobbar mindre än 100 000 svenskar med modernäringen. På tok för lite händer, armar och ryggar när mänsklig muskelkraft måste ersätta dieseldrivna hästkrafter.

– Frågan om jordbruket är helt avgörande. Vi måste ju ha mat!

Att lita på att stora företag med fabriksmässiga metoder kan och vill försörja oss med livsmedel är inte realistiskt när bristen på fossila bränslen gör det för dyrt menar Gunnar Lindstedt. Och då gäller det att ha förberett sig.

Att ha en hektar eller så där man kan odla potatis, morötter och lite annat. Och, inte minst, veta hur man gör för att få det att växa. Det behöver inte betyda att alla ska vara heltidsbönder anser Gunnar Lindstedt:

– Det bästa är om man kan växla mellan att grovjobba och något annat.

Gunnar Lindstedt jobbar på Veckans Affärer. Vars redaktion för övrigt bara är ett stenkast från Handelshögskolan. Att sitta där och prata om vilka olika positiva effekter en minskad tillväxt för med sig känns som att svära i kyrkan. Högljutt och flera gånger. Men Gunnar Lindstedt är obesvärad. Eller kanske van.

På frågan om han känner sig hemma väntar han lite med att svara. Sedan säger han:

– Ja, jo. Det får jag nog säga. Jag har ju varit här i nästan tio år. Jag har aldrig varit så länge på någon arbetsplats tidigare.

I snart 30 år har han försörjt sig som journalist. Karriären började på det röda 1970-talet. Som i Gunnar Lindstedts fall var mycket rött. I mitten av 1970-talet jobbade han som smed på Kilstasmedjan som då ägdes av Bofors. Men var också arbetsplatskorre för SKP:s tidning

Gnistan. Och fick sitt första scoop när han avslöjade att ett japanskt företag var på väg att köpa hans arbetsplats. – Förstå vilken triumf!

Affären blev inte av. Och företaget tänkte avskeda honom. Men då blev det strejk. I ett första skede lade ett 1 000-tal Bofors-arbetare ner sina verktyg. Sedan omkring 1 500 till.

– Tänk, då var jag bara 24, säger Gunnar Lindstedt och ler åt sina minnen.

Hans resa bort från alla bokstavskombinationer på vänsterkanten började efter ett besök i Kina där han skulle göra ett antal reportage för Gnistan:

– Men vi blev väldigt styrda och fick inte alls jobba under de villkor vi var vana med.

För åren på det maoistiska partiets viktigaste kanal till arbetarklassen upplever han ändå som en bra skola. Och nämner några av dem han jobbade med då det begav sig:

– Jörgen Widsell, Pelle Anderson, Tomas Kanger, Peter Kadhammar, Anders Sundelin och Jeanette Gentele. Och så satt Robban Aschberg en våning upp.

Men det doktrinära tänkandet passade inte Gunnar Lindstedt som började orientera sig mer mot miljörörelsen. Och en mindre partibunden journalistik.

Resan tog honom till Svenska Dagbladets redaktion och ett sommarvikariat 1997. Nattchefen ger honom ett telegram som berättar om en större affär där en Lord Moyne var inblandad. De kommer fram till att det kunde vara värt att göra ett porträtt på denna relativt okända affärsman.

En intervju blev inbokad men ställdes plötsligt in.

Och Gunnar Lindstedt kunde gräva ner sig i alla märkligheter som fick namnet Trustor-härvan och resulterade i en ekonomisk brottsling på landsflykt och en bakom galler. Samt Stora Journalistpriset till Gunnar Lindstedt året därpå.

– Men hade de bara ställt upp direkt hade det kanske inte blivit något avslöjande.

Två djurbilder dyker upp när man frågar folk i hans omgivning om vilken typ av journalist Gunnar Lindstedt är. Bulldog, för att han inte släpper taget när han fått korn på något. Och ensamvarg för att han alltid går sina egna vägar.

– Jag önskar att jag vore mer bulldog än vad jag är. Jag kan vara väldigt trögstartad. Och känna ett stort motstånd innan det lossnar. Men sedan är jag förstås jävligt på, säger Gunnar Lindstedt.

Ensamvargen kan han också känna igen sig i. Han gillar att ha fria tyglar. Men vet att det är en frihet under ansvar.

– Cheferna litar på att det blir bra grejer det jag gör.

Vilket innebär att han ställer höga krav på sig själv. Men enligt egen utsago har han inga större problem med det.

– Mer än att jag jobbar jämt. Jag läser jämt. Vilket inte minst Ninni kan tycka är jobbigt.

(Ninni är hans hustru, med det passande efternamnet Oljemark.)

Han ser sig inte som en grävande reporter. Mer som en berättande. Storyn måste vara fångande.

– Det gäller att levandegöra. Berätta i scener. Det är dramatiken som gör det roligt att läsa. Och det är det som är det viktigaste. Att folk läser. Då går det inte att bara stapla torra fakta på varandra.

Gunnar Lindstedt var svårt datorberoende i slutet av 1980-talet. ”Mac-freak” beskriver han sig själv då. Han var bland annat tidig med att jobba med multimedia. I mitten av 1990-talet producerade han en cd-rom inför EU-omröstningen med både ljud- och bildspår. Men på flera sätt gick det inte så bra.

Först och främst för att han då drog på sig en el-allergi som fortfarande påverkar hans tillvaro.

Under en längre tid hade han känt trötthet, yrsel och haft kliande utslag men ville inte riktigt koppla ihop det med datorvanorna. Men efter tre dagars arbetsuppehåll i samband med julen märkte han att det blev bättre.

– Och när jag sedan satte mig med en lap-top i knäet blev jag skitdålig efter fem minuter.

Nu skriver han på maskin. Såväl sina böcker som artiklarna i Veckans Affärer.

Cd-rom satsningen blev ingen kommersiell succé heller. Bara 1 300 ex såldes och projektet gick inte ihop sig.

– Vi var för tidigt ute. Minst ett år eller två.

Så det blev att ge sig i kast med pappersbaserad journalistik igen. Och nu sitter han här på Veckans Affärer. Som en av landets mest meriterade ekonomijournalister. Ett skrå som han har många åsikter om.

Inte bara det att de håller tillväxten för helig.

Eller att de allt som ofta bara rapar upp den färdigtuggade historia som näringslivets representanter proppar i dem.

De har också en tendens att missa väsentligheter.

Till exempel Krisen med stort K som nu skakar hela världen.

– Det fanns många signaler innan som borde ha plockats upp och lyfts fram mycket mer.

Här idkar han också lite hederlig marxistisk självkritik:

– Jag var inte heller speciellt framme här. Vem kunde ana att nedgången skulle ske så snabbt?

Men den stora skopan drabbar ändå kåren generellt:

– Nu borde alla sätta sig ner och fundera över vad som gick fel och vad vi har lärt oss.

– Och hur ekonomin ska gestalta sig framöver.

Hur tror du 2009 kommer att se ut?

– Den lågkonjunktur vi nu ser inledningen på blir långvarig och djup. Under 2009 kommer arbetslösheten att tillta kraftigt, många företag kommer att få likviditetsproblem, i synnerhet de som har stora lån.

– Moderna ”anorektiska” bolag som slimmats efter alla konstens regler och som bejakat globaliseringens arbetsfördelning kommer att få det verkligt svårt – det vill säga många av våra svenska storföretag. I världen kommer vi att få se valutakriser, dollarn kommer åter falla kraftigt, protektionism och handelskrig följer.

Allt detta är kanske en dyster bild, men det positiva är den fokusering på att upprätthålla välfärdens grundstenar som lär följa menar Gunnar Lindstedt.

– Vi måste ha mat, alltså större intresse för jordbruk och matproduktion lokalt. Vi måste ha energi och bostäder, vilket kan öppna för nya lösningar, en ny grön våg till landsbygden till exempel.

– Så även om vi alla får dra åt svångremmen och får mindre kontanter, mindre pengar i plånboken kan det leda till att vi skaffar oss ett mer robust och uthålligt sätt att leva. Och där kulturella och sociala värden återigen får större roll.

Gunnar Lindstedt

Nuvarande arbete

Tidigare arbeten

Övrig fakta

Ålder: 57   
Bor: Stockholm och Sörmland
Familj: Ninni och Tora
Utbildning: Ingen formell
Gör på fritiden: Hugger ved
Medievanor: Läser 4 dagstidningar, ett halvdussin veckotidningar, och artikelsamlingar från webben (allt på papper!)
Medieovaner: Har mer tidningar än jag hinner med
Favoritförfattare: John Dos Passos, Sinclair Lewis
Förebild: Dieter Strand
Styrkor: envis
Svagheter: odiplomatisk
Oanad talang: möbelsnickeri
Favoritord: Peak Oil
Storlek på trädgårdslandet: 20 kvadratmeter
Odlar: potatis, sallad, vitkål (i konkurrens med kålmasken)
Favoritrecept: Fullkornspasta med pesto på ruccolasallad, vitlök, parmesan, valnötter och olivolja.

Han har skrivit:

Svindlande affärer, Historien om Trustor (2000).
Boo.com och IT-bubblan som sprack (2001)
Glömskans tid (2002).
Olja (2005).
Svart Jord (2008)