Skäggprydd och obrydd

– Obrydd. Jag är ganska obrydd.
Daniel Nordström är också chefredaktör för Västerbottens Folkblad. Samt misslyckad poet och en hel del annat.

Han hade något mer hår då. Men betydligt mindre kunskaper om vad journalistik egentligen var. Året var 1986 och Daniel Nordström hade pratat till sig sitt första uppdrag för Västerbottens Folkblad, att bevaka en volleybollmatch.

En sport han dittills aldrig sett en match av.

Det blev en text i tidningen. Och han fick förnyat förtroende. Efter en rad inhopp och vikariat på VF blev han 1988 erbjuden tjänst som redigerare. Något han aldrig gjort innan. Obrydd som han är tackade han ja. Och innan första veckan var över hade han också hunnit med att göra sitt första inhopp som nattchef.

Nu har Daniel Nordström tillbringat mer än halva sitt liv på tidningen. Och gjort det mesta som går att göra på de redaktionella avdelningarna. Men tidigt i karriären kände han att det var uppåt som gällde.

Ganska fort bestämde han sig för att innan 40-årsdagen skulle han vara chef.

Några anledningar enligt Daniel Nordström; han gillar att utmana sig själv, han gillar människor och han gillar att hjälpa dem utvecklas.

– Från början var det dock inte drivfjädern. ”Då var allt bara himla kul. Att få se sina texter i tryck…”

Då var snarare ambitionen att bli författare. Precis som många andra unga män tänkte Daniel Nordström bli en ny Ulf Lundell. Och det finns 120 sidor påbörjad roman någonstans i gömmorna. Samt manus till en diktsamling. Som faktiskt skickats till tre förlag men fått tummen ner hos alla. Sedermera även hos poeten själv:

–– Hade de kommit ut hade jag varit tvungen att flytta.

Nu går han omkring och är lite smånervös. För äldsta sonen kan ha kommit över dikterna. Och Daniel Nordström fasar lite för i vilket sammanhang de kan komma fram.

 

När Medievärlden är i Umeå är det måndag. De stora samtalsämnena för dagen är dels Henning Sjöströms död. Inte minst läsarnas engagemang och kunskaper. Det blev snabbt ett antal kommentarer på sajten där TT:s uppgifter om hur långt hans personliga rekord i spjut var. Dels lördagens heldag med efterföljande fest. Den första större med den tidigare konkurrenten VK. Nu är de inte konkurrenter längre. Snarare sparringpartners.

Det finns fortfarande tävlingsmoment mellan de bägge tidningarna. Men forna tiders agg har klingat av.

Sista dagarna i september kunde VK avslöja att Björklöven får 20 friska miljoner och därmed har sanerat sin krisartade ekonomi. En stor nyhet i ett hockeytokigt län. Och något som VF också gärna haft i tidningen.

– – Som jag ser det hade vi också en ruggigt bra tidning den dagen. Med flera grejer som VK inte hade. Så just den dagen var jag faktiskt extra nöjd när jag åkte hem. Jag tänkte att det egentligen var en optimal dag då vi båda toppade med skitbra saker.

Men pengarna till Björklöven hade ni inte i tidningen?

– – Nej.

Trots att du kände till det redan kvällen innan?

– – Jo. Vi måste kunna lita på varandra. Det här bygger på förtroende.

Samarbetet mellan tidningarna i Umeå har i princip gått så långt det går. Insynen, eller kontrollen om man så vill, över vad den andre gör är total. I alla fall för de i arbetsledande ställning. Läs mer här.

– Det har varit en lång väg till Förrådsvägen på Västerslätt i Umeå. Inte i kilometer, men i tid och förflyttning av inställning, i alla fall hos vissa.

Första gången Daniel Nordström hörde talas om tankegångarna var för omkring sju år sedan. Då jobbade han på sporten. Och hävdar nu att han inte tyckte varken bu eller bä då:

–– Kanske en efterkonstruktion men som jag minns det var jag ganska obrydd.

Annorlunda vad det när VK 2001 blev hälftenägare av VF.

––  Då kändes det himla konstigt från början. Men sedan brydde jag mig inte så mycket.

Denna lättsamma inställning kan ha sin förklaring i att Daniel Nordström upplevde A-pressens konkurs 1992 inifrån VF. Då var det rejält gungigt för tidningen ett tag.

– – Efter den resan är allt annat ingen fara.

 

Nu sitter han på chefredaktörsstolen. VK:s chefredaktör, tillika tidigare chefredaktör på VF, Ingvar Näslund har sin plats på andra sidan kontorsskärmen.

Men att de sitter nära varandra betyder inte med automatik att de står nära varandra när det gäller publicistiska frågor. Där har Daniel Nordström en tuffare linje och kör namn och bild betydligt snabbare.

Beror det på att du vill särskilja tidningen från VK? Att du väljer en hårdare linje för att visa att VF är annorlunda – inte utifrån publicistiska argument?

– – Det är en relevant fråga. Men så fattar jag inte beslut, så fungerar det inte. Det vore tjänstefel i så fall. Och jag skulle inte sova gott om natten om det vore så.

Men måste inte en liten tidning skrika lite mer, våga lite mer?

– – Jag har tänkt på det. Och man måste vara ödmjuk inför risken att det kan bli så. Men jag ser inte att det är därför jag fattar mina beslut. Jag fattar mina publicistiska beslut efter de etiska regler som finns och enligt den policy och filosofi jag har som utgivare. De värderingarna och tankarna hade jag haft även om jag varit utgivare för en annan tidning.

Han har sett till att sprida sin publicistiska linje på redaktionen. Och sett till att alla som behöver verkligen förstått den. Mycket ansvar är delegerat neråt. Något han försöker leva efter också. Antalet samtal på kvällarna är minimala. Dels för att han har fullt förtroende för sina medarbetare. ”Annars har jag gjort fel laguppställningen”. Dels också grundat på egna erfarenheter:

––  Jag vet hur jobbigt det känns att ha utgivare hängande över axeln.

Det har också medfört att han kan vara hemma både själsligen och kroppsligen efter kontorstid. Vilket kan behövas då han är pappa och bonuspappa till sammanlagt sex barn i varierande åldrar.

Det är inte alltid själen varit hemma erkänner han:

– – Jag har inte alltid varit den mest närvarande pappan, tyvärr. Men jag vill verkligen vara det och tänker på detta varje dag.

– – Det är tur att jag har en förstående familj, inte minst fru, säger Daniel Nordström och stryker sig över det flätade skägg han är ensam om bland Sveriges chefredaktörer så vitt känt.

Hakprydnaden har blivit något av hans varumärke. Både på tidningen och i Umeå.

–– Det skulle nog bli större uppmärksamhet om jag rakade av mig det än om jag skaffade tupé.

Men det finns miljöer där Daniel Nordström smälter in utseendemässigt. Hans favoritmusik är blytung hårdrock. Själv har han dock inte varit en del av Umeås rockscen där till exempel hardcorebandet Refused börjat sin bana.

– – Jag är tämligen värdelös på spela. Men någon ska ju lyssna också.

Han missade dock Refuseds storhetstid i mitten av 1990-talet. Då var han pudelrockare, det vill säga lyssnade på ”snälla band som Europe”. Det var först i samband med en spelning i Umeå 1997 som han upptäckte även Refused på allvar.

I februari är det dags för hårdrocksfestivalen House of Metal i Umeå.

–– Och den bevakar jag, säger Daniel Nordström och ser väldigt bestämd ut.

Men om det kommer någon VF-medarbetare som 1. Vill bevaka den och 2. Bevisar att han/hon har nödvändiga förkunskaper kan han tänka sig att överlämna uppdraget.

–– Men då går jag dit som publik!  Säger Daniel Nordström och försöker verka obrydd.

Musiken – som Daniel Nordström menar är avkopplande men andra tycker låter som strypförsök på en stenkross – är ett återkommande ämne i bloggen 7:an, som han skriver på folbladet.nu tillsammans med sex andra bloggare som skriver om helt andra ämnen.

I annan blogg på folkbladet.nu, ”Nordströms blogg”, skriver han bland annat om ett antal publicistiska frågor. Till exempel varför det är rätt – eller fel – att publicera namn och bild på en mördare.

–– Det är viktigt att jag är med i debatten.

Och det finns enligt Daniel Nordström intresse för den här typen av frågor i VF:s spridningsområde. Men han har fått reaktioner från fler håll:

–– Så det stärker VF om jag syns – över hela landet, säger han inte fullt lika obrydd.

Den egenskapen – obryddheten – är dock mest framträdande när han är privat.

–– Innerst är jag en sorglös typ som tar dagen rätt mycket som den kommer. Men när ska man leda verksamheten här är det inte den bästa inställningen. I min yrkesroll är jag allt annat än obrydd.