Annons: Fojo
Anna Gullberg (Fotot är från ett senare tillfälle än när porträttet gjordes).

”Folk var med rätta väldigt missnöjda”

Att arbeta på lokalredaktion är det roligaste jag gjort – där skulle jag kunna sluta mina dagar, säger Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg. Under sina 20 år i branschen har hon gjort både lyckade satsningar och journalistiska magplask.

Under 90-talets mitt inledde Anna Gullberg sin journalistiska karriär som lokalredaktör i hembyn Gagnef i Dalarna för Falu Kuriren –– som är en del av Dalarnas Tidningar (DT). Sedan hoppade hon runt på Falu Kurirens olika lokala redaktioner ”sådär som man gör när man är ny och grön som journalist” innan hon landade som reporter på centralredaktionen i Falun 1997. Där stannade hon länge och hade flera olika roller. Bland annat arbetade hon som nyhetschef, kriminalreporter och chef för en länsredaktion. Där startade hon också bilagan Pralin tillsammans med dåvarande kollegorna Anna-Karin Lith och Petra Bjernulf.

–– Det var en enorm skepsis kring Pralin, men den var utsåld och slutsåld länge. Kommersiellt gick den som tåget –– den var både en läsarsuccé och en annonssuccé. Men det första året var det inte helt lätt. Vi som gjorde den var helt övertygade om att den var bra, men i övrigt var det “the sound of no hands clapping”.

Efter nästan tre år som redaktör fick Anna Gullberg ett nytt uppdrag för DT. Våren 2007 erbjöds hon en helt ny roll som utvecklingschef för digitala medier. Uppdraget var att få snurr på trafiken och utveckla sajten:

–– För åtta år sedan var inte webben något som man omfamnade med samma självklarhet som i dag. Jag minns att jag skrev en sociala medier-policy. Den fick många att undra vad sociala medier var, det var inte alla journalister som hade kläm på det då.

Trots att det inte var allt för längesedan upplevde Anna Gullberg perioden som en helt annan tid:

–– Är det något vi märkt så är det att förändringen går allt snabbare. Om åtta år skrattar vi nog åt att vi tyckte det var häftigt och fräscht med robotjournalistik i dag.

De sista två åren på DT var Anna Gullberg ställföreträdande ansvarig utgivare. Därefter gick hon till Sveriges Radio och klev in som kanalchef på P4 Dalarna.

Hur var den övergången?

–– Man kan väl säga att den stora public service-chocken ramlade i huvudet på mig. Det är en helt annan kultur och värld. Public service är så stort att det är lite som ett eget ekosystem. Många som börjar där vill –– av förklarliga skäl –– inte sluta.

Men de stora resurserna finns i Radiohuset på Gärdet, konstaterar hon, ute i landet är resurserna mindre. Något som överraskade Anna Gullberg var att P4, som hon beskriver som den stora folkliga delen av Sveriges Radio, kanske är den del som har minst resurser.

–– Totalt jobbar många med P4 i landet, men var och en för sig är de 25 lokalstationerna ganska små i jämförelse med de tidningar som är verksamma på orten. Redaktionerna förväntas göra kvalificerad radio från sex på morgonen till sex på kvällen med undantag för en glugg med riksprogrammet P4 Extra. Det är ett jättetufft jobb.

–– Ska jag nämna något jag är riktigt stolt över är det att P4 Dalarna vann priset Årets lokalradio 2014, vid Radiogalan för ett år sedan, bland annat för vår stora nazistgranskning.

Sedan november förra året är du chefredaktör för Gefle Dagblad. Vad är det som är så roligt med lokaljournalistik?

–– Det är otroligt spännande att på så nära håll se hur journalistik både belyser och förändrar saker. Lokaljournalistik kan vara en otrolig kraft i samhället. Att jobba på lokalredaktion är bland det roligaste jag gjort, och jag kan gärna bli lokalreporter igen någon gång. Jag kommer aldrig upphöra att tycka att lokaljournalistik är roligt.

Samtidigt säger Anna Gullberg att hon i dialog med journalister från Stockholm kan känna en viss nedlåtande ton och märka att det finns en bild av att lokaljournalistik inte är den mest kvalificerade journalistiken. Men ingenting är mer fel, säger hon:

–– Det här är reportrar som får ta på sig en oerhört stor kostym för svåra frågor och de förväntas kunna alla möjliga saker. Arbetar man på lokalredaktion fungerar man ofta som en tidning i tidningen.

Vad tror du den bild och nedlåtande ton du tycker att du ibland mött beror på?

–– Jag tror att det delvis hänger ihop med uppfattningen om att man som sommarvikarie på en lokaltidning kan få åka ut och skriva lite vad som helst och få med det i tidningen.

Hur mår lokaljournalistiken i dag?

–– Det är inte journalistiken som är i kris, däremot är branschen det. Journalistiskt så tror jag att många verksamma känner att det aldrig varit roligare att jobba. Vi får testa olika kanaler och uttrycksmedel, det är intensivare och snabbare än någonsin samtidigt som man kan gå på djupet och nörda ner sig mer än tidigare.

–– Samtidigt är det förstås förenat med en viss anspänning att vara journalist i dag och se att branschen inte mår bra. Framförallt om man inte är beredd att förändras i sin yrkesroll.

Måste man vara förändringsbenägen som journalist i dag?

–– ­Ja, det tror jag. För att hänga med i en så utvecklingsintensivbransch måste man själv vara utvecklingsbenägen. Det betyder inte att man måste köpa allt, tvärtom är det väldigt bra att ha ett kritiskt förhållningssätt, men man måste vara nyfiken.

Anna Gullberg ser det brådskande behovet av att hitta en fungerande finansieringsmodell som den största utmaningen just nu:

–– Tyvärr har vi att se fram emot krympande redaktioner oavsett om vi kommer att släpa med oss en tryckpress eller inte. Så länge vi behöver göra både och kommer det vara ekonomiskt tungt.

På Gefle Dagblad ser man i dag papperstidningen som en följd av det som görs digitalt –– inte tvärtom. GD:s nyhetschefer jobbar inte aktivt med tidningen alls, något som är ett genomtänkt beslut som grundar sig i att det inte är möjligt att fokusera på alla saker samtidigt och då måste fokus självklart vara på den kanal läsarna flyttat till, säger Anna Gullberg:

–– Pratar man med de som jobbar runt desken tycker de att det här har det lett till att man kan fokusera på andra saker än 4-5:an. Det här är ju inte något som alla anammar i branschen och Mittmedia har fått en del kritik –­– av en del anses vi vara för fokuserade på det digitala. Men jag tycker det är väldigt enkelt: Vi befinner oss där de flesta av de gamla läsarna finns i dag och där de nya läsarna definitivt finns.

Många mediechefer vill inte medge att nedskärningar och sparpaket påverkar journalistiken utan kallar det för ”effektiviseringar”, ”offensiva satsningar” och liknande. Vad tänker du om det?

–– Det är klart att alla nedskärningar påverkar journalistiken på ett eller annat sätt –– såväl positiva som negativa. Ett sparpaket kanske gör att man tvingas fatta beslut som innebär att man bestämmer sig för att ta en annan inriktning med det man gör. Till exempel kan det vara positivt långsiktigt för organisationen att fatta ett beslut som gör att man tvingas släppa printfokus.

Om ni fick ett sparkrav på 15 procent skulle ni kunna klara av det och ändå kunna göra en bra produkt?

–– Så länge inte människor mirakulöst börjar prenumerera på papperstidningarna igen så kommer vi få fortsätta spara, så jag har svårt att se att vi inte skulle få den typen av sparkrav. Men skulle vi klara 15 procent? Ja det skulle vi. Skulle det innebära någon skillnad för läsarna? Ja, det skulle det.

Anna Gullberg säger att GD arbetar för att ständigt bli snabbare och vassare eftersom nätläsarna efterfrågar andra saker än printläsarna. Papperstidningen, till skillnad från nätet, behöver dessutom fyllas med material oavsett om det är en nyhetstung eller en händelselös dag. Nätets logik har lett till en polarisering av den journalistiska bevakningen, säger hon:

–– När vi inte längre kan bevaka alla saker överallt måste vi göra en mer aktiv värdering och ställa oss frågan: Vad är viktigt här? Är resurserna tighta måste man kanske välja bort de där ”halvljumna” nyheterna som förr hjälpte till att fylla papperstidningen en händelselös nyhetsdag. Nätläsarna söker ständig nyhetsuppdatering å ena sidan, och fördjupning å andra sidan, inte ett jättelikt smörgåsbord av jämnstora grejer. På GD väljer vi bort mellanmjölken till förmån för att vara extremt snabba när något speciellt händer och för att kunna satsa på den kvalificerande och undersökande journalistiken som inte bara speglar och avrapporterar händelser utan som faktiskt går på djupet.

Digitalt och läsarmässigt går det bra för Gefle Dagblad, säger Anna Gullberg. 2015 har varit ett bra år med både stigande antal besökare och ökade sidvisningar.

Och upplagan?

–– Vi har sjunkande upplagor. Inom Mittmedia sjunker upplagorna i snabbare takt än på en del andra håll, men det är delvis en medveten prisstrategi. Rent ekonomiskt är vårt resultat snarare bättre. Printupplagorna backar men intäkterna gör det inte.

Papperstidningen har krympt en del de senaste åren. Hur behåller man prenumeranter samtidigt som tidningen blir tunnare?

–– Det finns vissa delar man inte får tumma på. Vi kan ju inte sluta med lokala nyheter eller bevakningen av vissa symbolsporter. Sedan finns det flera saker som är viktiga för våra äldre läsare, som korsord och förströelser. En del kanske undrar vad ett korsord spelar för roll, men den typen av saker kan vara avgörande för våra printläsare.

I huset mittemot GD sitter den konkurrerande tidningen Arbetarbladet. Konkurrenten ska dock snart flytta in i Gefle Dagblads lokaler på Hattmakargatan. Båda tidningarna ägs av MittMedia och samarbetar därför kring delar som inte rör nyhetsverksamheten. Tillsammans driver också chefredaktörerna för de två tidningarna mediepodcasten #GullbergNordström.

Riskerar inte det att bli förvirrande för er publik när du och Arbetarbladets Daniel Nordström framstår som goda vänner i podcasten samtidigt som ni är konkurrenter?

–– Jag tror inte det för våra lyssnare är branschmänniskor. Andra journalister och utgivare med det gemensamma intresset för journalistik och kommunikation. Hade ambitionen varit att skapa en dialog med våra läsare hade vi utformat podcasten på ett helt annat sätt.

Själv tycker Anna Gullberg att det som gör deras podcast unik är att de så ingående resonerar kring olika utgivarbeslut. Att diskutera det och kunna ställa kvalificerande frågor tillbaka är givande, säger hon. Just utgivarrollen beskriver hon som den roligaste och mest utmanande delen av jobbet som chefredaktör:

–– Man får brottas med etiska problem under tidspress och vad som är rätt eller fel beslut är inte alltid givet.

Den stora utmaningen är att utgivarbeslut i dag har betydligt kortare tid på sig än förr. Men ibland kan det modigaste utgivarbeslutet vara att våga vänta lite, säger hon. Att andas och tänka: Vad får det här för konsekvenser?

–– I dag har vi ett läge där våra webbredaktörer –– utan att vara utgivare –– tvingas fatta ”utgivarliknande” beslut. Det ställer nya krav på medarbetarna. Under hösten kommer därför Per Hultengård från Tidningsutgivarna utbilda alla medarbetare i de frågeställningar en utgivare ställs inför.

Nu är det ett par veckor sedan GD:s omtalade moskégranskning publicerades. Vad tänker du om den såhär i efterhand?

–– Det var svårt att föreställa sig att den skulle få ett sådant enormt genomslag. Men jag ser det som ett tydligt tecken på att det vi gjorde var väldigt gediget. Det här var ingen publicering vi kastade oss in i. Vi hade skrivit om moskéns ledning hela våren. Sedan är det klart att uppmärksamheten steg dramatiskt den dag hotet kom.

I granskningen avslöjade GD bland annat att en ledare i moskén var IS-sympatisör och tidningen pekade också ut stadens imam som ledare för den militanta islamismen. Granskningen fick stor uppmärksamhet och i samband med publiceringen ringde en person till polisen och talade om en bomb och framförde samtidigt krav på att GD skulle ta bort artikeln där imamen utpekades.

–– Då brakade världens storm loss. Polisen snurrade utanför, vi befann oss som i ett akvarium och telefonen ringde oupphörligen. Och vi var ju mitt i en publicering så det var ett –– på många sätt –– extremt pressat läge.

Där och då skulle Anna Gullberg också ta ställning till det faktum att hotet var en nyhet som GD hade huvudrollen i –­– och ville vara först att rapportera om –– samtidigt var det viktigaste i det läget att ta reda på hur personalen mår, säger GD:s chefredaktör och fortsätter:

–– Jag kände hela tiden: Vad har jag för hatt på mig? Är jag chefredaktör? Utgivare? Personalansvarig? Kristhanterare? Informatör?

Du var snabb med att gå ut och säga att GD inte tänkte avpublicera artikeln. Men vad riskerar den här typen av hot att få för konsekvenser för det journalistiska yrkesutövandet i förlängningen?

–– Det är ett otroligt allvarligt hot som givetvis skapar en stark rädsla. Vi är en redaktion med en stor organisation bakom oss som har tydliga säkerhetsåtgärder och rutiner. Men befinner man sig på en mindre redaktion eller publikation kan ju den här typen av händelser med lätthet vara något som skrämmer en till att avstå från liknande publiceringar.

Dagen därpå, efter att polisen analyserat samtalet, skrevs ärendet om till falskt larm. Men det förändrade ingenting av upplevelsen och det medarbetarna på GD var med om dagen innan, säger Anna Gullberg:

–– Först anspänningen kring en stor publicering, därefter hotet mot redaktionen. Ja, det var emotionellt tumultartat. När helgen kom, och representanter från moskén dök upp med blommor tillsammans med ett kraftigt fördömande, lugnade sig saker och ting och jag åkte hem och sov i tolv timmar. Jag var helt utmattad.

Hur tror du att dina medarbetare skulle beskriva dig som person?

–– Jag tror att de skulle beskriva mig som handlingskraftig, tydlig och rak. På gott och ont. Jag hoppas också att de i någon mån tycker att jag är en varm och glad person som kan vara peppande.

Har du gjort några större snedsteg under din karriär?

–– Jadå, hur många som helst. Oftast pratar man om succéerna, men det är ju det som inte blev så bra som man riktigt lär sig av. Jag lärde mig otroligt mycket om att vara chef när jag misslyckades som chef.

Vad var det som hände?

–– Jag var en katastrofalt dålig chef för länsredaktionen på Dalarnas Tidning. Jag var oerfaren och vare sig lyssnade eller gav utrymme till medarbetarna. Det blev ett rejält magplask. Folk var med rätta väldigt missnöjda och det slutade med att jag hoppade av den rollen. Sedan tog det ett bra tag innan jag ville återkomma i en liknande roll.

Att vara lyssnande och inkluderande som chef är två av de saker som Anna Gullberg kämpat mest med i sin yrkesroll –– och det har gett resultat, säger hon. Men hon konstaterar samtidigt att hon nog behövde det där magplasket för att inse att vikten av de egenskaperna:

–– Peka med hela handen-chefsskapet leder inte till någon verklig förändring. Jag tror betydligt mer på att låta människor jobba med att upptäcka frågor själva. Redaktionen på GD är fantastisk bra på alla sätt, vi har ett superstarkt reportergäng.

Hur ser det ut med mångfald och könsfördelning på redaktionen?

–– Vi är ganska väl fördelade vad gäller kvinnor och män. Tittar man på mångfalden i övrigt är den inte direkt sprudlande –– precis som på de flesta andra tidningsredaktioner. Där behöver vi definitivt bli bättre och då gäller det att lyckas med rekryteringar, det har vi inte gjort än.

–– Sedan tror inte jag att man nödvändigtvis behöver leva en situation för att kunna beskriva den –– ens identitet är inte avgörande för vad man skriver om. Men naturligtvis blir det brister i perspektiven när många människor pratar om en och samma sak. Då kan det bli lite mycket fokus på ökande villapriser, eller vad det kan nu kan vara som det pratas om i fikarummet.

Födelsedatum

1970-10-16

Nuvarande arbete

Chefredaktör för Gefle Dagblad

Tidigare arbeten

Kanalchef på P4 Dalarna

Övrig fakta

Familj: Maken Jens, politisk redaktör, tre barn

Bor: I gamla gruvarbetarkvarter i Falun

Kopplar av med: Åka till torpet i södra Dalarna

Läser: Purity, av Jonathan Franzen

Lyssnar på: Det någon annan bestämt. Barnen kapar Spotify så jag har väldigt bra koll på alla hits

Dold talang: Verkligen inte

Kör helst: Fort och med hög volym, pendlar ett par timmar om dagen

Favoritresmål: New York

Städar helst: Mejlkorgen, annars inte alls

Medievanor: Främst i mobilen men böcker/film i paddan. Alla lokala nyhetssajter och sociala flöden i Gästrikland där jag jobbar och i Dalarna där jag bor. Kvällstidningarnas senaste nytt-appar, enskilda skribenter på Twitter, alla engelskspråkiga nyhetssajter jag gillar men via sociala flöden. Gör sällan besök på startsidor längre. Njuter av rikstidningarnas printupplagor på helgen. Svt play, Netflix och HBO, har inte tittat på linjär tv på fyra år. Ev lite för många prenumerationer i Podcaster.