Annons: Mediedagen 2019

BBC vann första striden mot Murdoch men …

LONDON. Bilden är entydig; det var den folkliga reaktionen som räddade BBC från större ingrepp.

Planer inom det styrande tory-partiet cirkulerade som förespråkade radikala ingrepp i struktur, programutbud och finansiering, men när de började diskuteras offentligt väcktes en tidigare slumrande opposition: ”Rör inte vår Beeb”, som denna brittiska institution kallas. Och regeringen backade.

Samtal i London i dessa dagar tenderar att handla om det senaste terrordådet, alternativt konsekvenserna av Brexit, utträdet ur Europas union. Och sedan i tisdags förstås det stundande parlamentsvalet.

Ämnet public service framkallar mer positiva känslor än de andra. Det kan bero på en reaktion mot Murdoch-medierna, vars insatser mot EU i åratal anses ha påverkat utgången av fjolårets folkomröstning, närmare bestämt den användning av ”alternativa fakta” som skandaltidningar som The Sun och andra kolporterade under sina kampanjer mot ”Bryssel”.

Nu är utanförskapet ett faktum, men nationen är desto mer delad efter den jämna omröstningen (51,9-48,1). Efterdebatten har handlat mycket om lämnasidans lögn om alla pengar som skulle bli över till sjukvården, vilket kanske fått eftertanken att blomma: hur går det med sanningen om public service skulle försvinna och Murdoch-medierna tar över hela nyhets- och åsiktsbildningen i samhället, ackompanjerade av allsköns populism och extremism på nätet.

Resultatet av Murdoch-kampanjen blev snarare en bumerang. De konservativas kulturminister John Whittingdale sparade inte på honnörsorden i regeringens white paper om BBC:s framtid 2016, innan han fick sparken av den nya premiärministern Theresa May. Uppdraget att ”informera, bilda och underhålla” har efter snart hundra år skapat en aktningsvärd och familjärt förankrad kompanjon för hundratals miljoner människor, och BBC är en kulturell, ekonomisk och diplomatisk kraft som beundras över hela världen, enligt Whittingdales förord.

Betänkandet hade föregåtts av en utvärderingsprocess där närmare 200 000 yttranden hade inkommit och 4 000 utvalda intervjuade deltagit i en rad opinionsmätningar och fokusgrupper. Det var i hög grad resultatet av denna ”öppna konsultation” över tio månaders tid som gav BBC dess åttonde nya regelverk, chartern, sedan starten 1922.

Dess huvudpunkt är att BBC ska ges förutsättningar att vara ledande i branschen genom kreativitet, ambition och innovation. För detta krävs redaktionellt och operativt oberoende, och för första gången ges företaget självt möjligheten att utse en majoritet av ledamöterna i den nya suveräna styrelsen. Den gamla ägarstiftelsen, The Trust, har nyss avvecklats och ersatts som kontrollorgan av Ofcom,  en motsvarighet till vår post- och telestyrelse/Granskningsnämnden. Det innebär att BBC:s Governors, ansedda medborgare, ersätts av statliga byråkrater med tjänstemannaansvar.

Jag frågar Alex Towers, avvecklingschef för BBC Trust, om inte den förändringen riskerar att öka regeringens inflytande över bolaget. Det har varit en av farhågorna med tanke på en decennielång kritik från både Labour och Tories mot ”politisering” i utbudet. Men Towers avvisar detta och påpekar att i den gamla ordningen lade sig guvernörerna minsann i både programpolitik, finanser och chefsutnämningar.

Gareth Barr, policychef för public service på Ofcom, bekräftar bilden. Dels är myndighetskontrollen mer reglerad än övervakningen i tidigare ordning, dels är tjänstemännen mer tränade i att som experter på olika kommunikationsområden se till helheten vad gäller konkurrens och marknadsfunktioner.

Men Ofcom har ett innehållsråd, content board, det låter illavarslande?

Inte heller Barr medger några problem, ledamöterna har branschbakgrund och vet var gränserna går för inblandning. Därutöver ska motsvarigheten till Riksrevisionen granska att BBC använder sina pengar för allmänhetens bästa, vilket inte heller förändrar spelreglerna i fel riktning, enligt Barr.

Allt syftar till ökad transparens i verksamheten för att stärka publikens förtroende och minska möjligheterna till extern politisk styrning, försäkrar både Towers och Barr, väl medvetna om vad som händer i Ungern och Polen.

Det är heller inte de organisatoriska förändringarna som främst bekymrar en TV-veteran som Ray Snoddy, tidigare BBC-ankare och mångårig mediereporter för Financial Times, numera fristående mediekolumnist.

För honom är det större problemet mer materiellt; hur går det med den kvalitativa journalistiken om anslagen minskar? Vad kommer att prioriteras när yngre tittare ändrar både publikvanor och betalningsvilja?

Snoddy påpekar att den nya chartern visserligen fick en lång giltighet, elva år, men att finansieringen kan ändras i halvtid och fortfarande till stor del är beroende av den avgift som regeringen – inte parlamentet som i Sverige – bestämmer över.

Han varnar också för den fortsatta lobbyingen mot public service från privata intressen. BBC må ha klarat första ronden, men det ligger mycket pengar i att begränsa uppdraget för BBC så att konkurrenter och internationella aktörer lättare kan komma över godbitarna i utbudet och kommersialisera en intäktssida som dagens public service inte kan och ska utnyttja.

Låter det bekant? I Sverige finns mycket att lära av den brittiska debatten eftersom liknande processer pågår här. Den privata Strömblad-kommissionen har på de stora svenskbaserade mediebolagens vägnar agerat för en omfördelning av den offentliga finansieringen i syfte att krympa befintliga public service-företag. Internationella investerare köper in sig på de olika delmarknaderna för produktion och distribution av främst sport och underhållning. IT-jättar tuggar i sig allt större kakor av annonsintäkterna från print- och nätmarknader.

Det summerar till vad jag kallar ”de dubbla hoten” mot public service: utifrån i form av politiker och konkurrenter, inifrån i form av usel enögd journalistik som inte motsvarar kraven på kvalitet och saklighet. Till detta växer nu fram en tredje hotbild – den organiserade hatkampanj från extremhögern mot ”medierna” som syftar till att minska deras höga förtroende hos allmänheten.

Det sker i en tid när putinismen och trumpismen går segrande över världen i sina korståg mot Upplysningen, sanningsbegreppet, vetenskap och kunskap.

I Sverige ska den nytillsatta parlamentariska public service-utredningen  fundera över allt detta i två omgångar, först finansieringen och sedan uppdraget. Man kan inte annat än önska den ett underbart liv. Men rör inte vår public service.

MATS JOHANSSON är vice ordförande i Ägarstiftelsen till public service, där han 2010 invaldes som riksdagsledamot (M), en ordning han vill avskaffa.

 

 

 

 

 

Hotet är dubbelt

De auktoritära härskarna har fått sällskap av populisterna i sina angrepp på det fria ordets utövare. Det är en av slutsatserna av två färska rapporter om pressfriheten i världen.

Det är inte bara i USA kampen mellan medier och ledande politiker har skärpts. Trumpismen är ett kapitel för sig – dess oamerikanska brist på respekt för det fria ordet – men problemen tilltar också i Europa.

Facit på hoten mot mediefriheten samlas i en mängd rapporter årligen, naturligt nog från branschorganisationerna, men framförallt från Europarådet vars parlamentariska församling (Pace) har att upprätthålla respekten för Europakonventionen om politiska fri- och rättigheter i de 47 medlemsstaterna. Dess artikel 10 – ”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” – attackeras dagligen av regeringar i vår närhet.

I den senaste Pace-resolutionen, bara någon vecka gammal, summerar rapportören till 16 dödade journalister sedan januari 2015. I fokus står Turkiet som år efter år brukar föräras hedersplatsen som världens största fängelse för journalister och nu uppmanas att frige alla som gripits men inte åtalats, till exempel för påstått deltagande i terrorhandlingar. Regimen Erdogan uppmanas också att ompröva sina tillslag mot redaktioner och beslag av medieföretag.

Lika frekvent på klagolistan är Ryssland som förutom de permanent återkommande inrikes övergreppen får kritik för förhållandena på ockuperade områden som Krim, östra Ukraina och delar av Azerbajdzjan, Georgien och Moldavien. Även försämringarna i Ungern och Polen föranleder kritik.

En särskild anmärkning görs beträffande försök från regeringshåll i flera länder att påverka oberoendet för public service-företagen, som uppmanas utveckla egna regelverk mot yttre påverkan.

En av få goda nyheter på området är att Europarådet faktiskt har genomfört det förslag till medieplattform på nätet som jag föreslog som medierapportör redan 2013, och som löpande samlar larm från en rad externa samarbetsorgan.

Hur det går med utbyggnaden av detta nätverk återstår dock att se, eftersom det finns starka motkrafter inom Europarådet som inte alls vill att deras länder ska övervakas på detta känsliga område. Denna krets, anförd av Pace-ordföranden Pedro Agramunt (EPP), tillhör Azerbajdzjans försvarare mot kritik för kartlagda övergrepp och utpekades vid den senaste sessionen som aktörer i en mutskandal som lett till bland annat åtal i Italien mot den förre ledaren för moderatgruppen, parlamentarikern Luca Volonte. (se Kerstin Lundgrens artikel i Svenska Dagbladet 28/1 om ”kaviardiplomatin”).

Dessvärre är Europa och USA bara delar av en ”illiberal” våg som sveper över världen. Institutet Freedom House har just släppt sin årliga studie Freedom in the world som slår fast att det går bakåt.

Där skriver Arch Puddington och Tyler Roylance under rubriken Populists and Autocrats: The Dual Threat to Global Democracy att hotet är dubbelt, de auktoritära härskarna har fått sällskap av populisterna i angrepp på det fria ordets utövare. För elfte året i rad visar index att läget har försämrats i fler länder (67) än det har förbättrats (36). I försämringstoppen ligger en rad länder i Afrika men också som väntat Ryssland, Turkiet och Ungern. Som ett av få exempel på en positiv trend listas Colombia, i ljuset av fredsprocessens minskade våldsanvändning.

Av 195 undersökta länder klassificeras nu mindre än hälften som ”fria”, en fjärdedel som ”ofria” och resten däremellan. Bara 39 procent av jordens invånare lever i fria samhällen. Den svenska frihetstraditionen blir alltmer unik.

MATS JOHANSSON var ledamot av Europarådet 2010-2013 och dess medierapportör.

 

 

 

 

Kuhnke kan arkivera Novaks utredning

Kulturministerns ambitioner att avpolitisera public service-bolagen är vällovlig. Men Anette Novaks utredning kan hon arkivera, den saknar både verklighetsförankring och politisk förankring.

Stoppa pressarna; kulturministern är återfunnen! Hon upphittades välbehållen i riksdagens plenisal den 2 december vid en interpellationsdebatt med kulturutskottets ordförande Olof Lavesson (M). Den som har undrat var Alice Bah Kuhnke har varit under höstens debatter om public service fick nu flera livstecken att ta del av.

Det är i sig inte så konstigt att statsrådet legat lågt medan hennes medieutredare Anette Novak legat ännu lägre. Hela detta utredningsarbete är en märklighet som nu landat på ministerns bord. ”Mitt frihetliga jag sjunger av glädje” utbrast Kuhnke i slutet av det kvartslånga meningsutbytet med Lavesson, men repliken avsåg inte Novaks arbete utan att hon avser att gå vidare med ambitionerna att minska det partistiska inflytandet över public service genom att ändra sammansättningen i Förvaltningsstiftelsen, ägaren till public service, så att aktiva riksdagsledamöter inte längre ska ingå.

Det är bra (se tidigare inlägg), och något partierna själva skulle kunna rätta till via nomineringsförfarandet.

Om så blir fallet skulle oberoendet från direkt partipolitisk inverkan på företagens ledning stärkas, och risken för en ”ungersk” utveckling minska. I dag sitter inte mindre än sex lagstiftare/reglerare/finansiärer också i den valberedning/bolagsstämma för de tre bolagen som ägarstiftelsen utgör, vilket är en sammanblandning av roller som bör avslutas, alldeles oaktat dessa personers förträfflighet (3S, 1 SD, 1M, 1MP av 13).

Arbetet med professionalisering/avpolitisering av bolagens styrelser inleddes under Ove Joansons ordförandeskap, utsedd av alliansregeringen 2011-2015, och har under bred enighet fullföljts under ledning av den före detta tv-journalisten Helena Stålnert, utsedd av den rödgröna regeringen. Att slutföra den processen också bland ägarrepresentanterna är viktigare än någonsin i en tid när motsatt utveckling äger rum runt om i Europa. Inte bara där; på hemmaplan tilltar de ideologiskt färgade attackerna mot public service i syfte att försvaga Sveriges Television och Sveriges Radio, och från konkurrenternas sida komma över PS-medlen från tittare/lyssnare.

Ur den synvinkeln är det olyckligt att utredare Novak har bidragit till en förskjutning av synen på pengarna till public service, som vore de en allmän handkassa för diverse mediestöd att fritt disponeras av maktsugna politiker, cirka 7, 7 miljarder per år.

Desto märkligare är utredningens formuleringar om att ”medierna” bör ha ett stöd i nivå med partistödet (cirka en miljard per år). Det står så (sid 18):

”Behovet av statliga stöd kommer att öka. Att stödet behöver vidgas motiveras också av balansen mellan granskare och granskade: de politiska partierna tar emot cirka 1 miljard kronor i olika typer av partistöd. De fria oberoende medierna, vars uppgift bland annat är att granska den politiska makten, bör finansieras i samma höjd.” Matematiken går inte ihop, än mindre logiken.

Andra egendomligheter från utredningsarbetet är idéer från ett PM i våras om att göra riksdagen till huvudman för public service, som om det handlade om en demokratimyndighet. Vidare skulle den gamla kolossen återskapas genom en sammanslagning av SVT, SR och UR för att finansiera ett fjärde PS-bolag för produktion av lokaljournalistik. Finansieringen av ett oberoende public service skulle blandas samman med stödåtgärder till kommersiella medier.

I detta sammelsurium kan urskiljas en kärna i uppdraget: att ersätta det gamla döende presstödssystemet genom att inrätta ett nytt stödorgan, Mediestödsnämnden, som ingående i Myndigheten för press, radio, tv ska fördela stödmedel efter skönhetstävling bland stödbehövande. Stöd, stöd, stöd – i brist på bröd tycks hela medie-Sverige behöva stöd. Tanken att konsumenten ska bidra med egen betalning trollas enkelt bort i utredningen genom att vederbörande döps om till ”medieborgare”, en medborgare med rätt att få stöd.

Här finns grundproblemet med detta utredningstänkande, i utgångspunkten att ”medborgarna är i dag, själva, medier” (sid 461) för vilka man ska ”designa ett medielandskap” (sid 18). Slutsatsen skulle bevisas: det behövs mediestöd åt alla!

Omnipotensen tyder på bristande verklighetsförankring. Någon politisk förankring förefaller utredningen heller inte ha eftersträvat. På detta tyder beslutet att tillsätta en särskild samordnare i riksdagen, ledamoten Berit Högman (S), som ska utröna om något förslag går att genomföra. Det borde kontakter med utredningens partipolitiska referensgrupp ha kunnat ge svar på.

Någon större möda behöver inte läggas på remissomgången, om det nu blir någon. 538 sidor privat filosoferande som en allutredning om hela samhällsförändringen inbjuder inte till detta.

Efter årsskiftet inträffar den formella ”halvtidsöversynen” av public service. Där kan Alice Bah Kuhnke stämma av framtidssynen och tillståndsuppfyllelsen med de tre bolagen och lämna resten till den parlamentariska public serviceutredning som ska tillsättas. Något nytt ”mediestöd” behövs inte.

 

Mats Johansson

Kolumnist i Svenska Dagbladet, redaktör för SvD-bloggen Säkerhetsrådet och vice ordförande i Förvaltningsstiftelsen för public service.

Föga har hänt –– därför är det bra

BLOGG Medieministerns linje är utmärkt. ”Staten, politiken, politikerna ska hålla sig väldigt långt borta från innehållet. Punkt slut.” Därför är det bra att det i princip inte hänt någonting på det mediepolitiska området, menar Mats Johansson.

Man undrar vad som händer. Man går på medieseminarium, läser medieministertal och lyssnar till branschens brummande. Inte blir man klokare för det.

Sedan regeringsskiftet 2014 har jag försökt följa mediekrisens påverkan på mediepolitiken. Dessbättre har föga hänt, i politiken. Mediedebatten kännetecknas främst av att det är personfrågor som föranlett lätt höjda ögonbryn; Gunilla Herlitz avhopp, Jan Helins påhopp och Lars Leijonborgs hopp om att Jan Friedman ska lösa Mittmedias problem efter icke-affären med Schibsted.

Det som har hänt har hänt i verkligheten, inte i politiken. Företagens lönsamhet har förbättrats genom nedskärningar av kostnader så att ägarna nu kan skryta över vinster så höga att krisen verkar överstånden. Dock är de låga för den som minns att några goda år behövs för att balansera de kommande svaga. Jag är inte övertygad om att studierådgivarna vid landets skolor bör avstå från att avråda landets framtid att söka sig till journalistbanan.

Förvisso ska 68-generationen ersättas, föga saknad, men det lär fortsatt vara slimmade redaktioner som gäller när LAS-proletariatet söker fast tjänst inne i mediehusens tillfälliga värme.

Om utgiftssidan nu är avklarad – och tidningarna kan ju knappast bli tunnare -kanske ägarenergin kan läggas på intäktssidan. Hur få läsarna att betala för det som i decennier ansågs skulle vara ”gratis”? Inget statsstöd i världen kan ersätta kassaflödet från prenumeranter och annonsörer.

Således ingen skugga över medieminister Alice Bah Kuhnke, ännu. Hon har inte gjort just något, inte i mediepolitiken i alla fall, som föranleder KU-anmälan. Kanske en passivitetsvarning, som för brottare eller när det anfallande handbollslaget aldrig skjuter? Annars tar hon efter förrättat värv plats i biblioteken på hyllan för världens smalaste litteratur med titeln ”Alla mina reformer som kulturminister”.

Dock har hon tillsatt en utredning! Medieborgarna & medierna, SOU 2015:94 Som tidigare konstaterats kan man befara det värsta, att döma av den Novakska utredningens första delbetänkande där det slås fast att ”ett nytt stöd i högre grad behöver utgå från det innehåll som ska stödjas”, inte formen. Det låter oskyldigt, men vid närmare eftertanke innebär Novak-doktrinen en brytning med den svenska traditionen att staten inte ska välja stödformer som bygger på värdering av innehåll, så kallad skönhetstävling.

Sådana styggelser finns, sant. Litteraturstödet till enskilda titlar bygger på innehållsvärdering utförd av branschnära experter, liksom tidskriftsstödet. Med hjälp av riksdagens utredningstjänst tog jag 2007 reda på hur den godtyckliga fördelningsmaktens kriterier såg ut och fick för en artikel i Axess fram några belysande exempel (bifall Björn Elmbrant, avslag Martin Luther). 

Det kan inte gärna vara sådana kvarlevor från förra millenniet som Novak funderar på att reproducera. Uppenbarligen är tankemödan betydande eftersom hon har fått förlängd betänketid, ytterligare ett halvår till sista oktober. Det kanske inte är så enkelt som först troddes?

Spelutrymmet kan tyckas stort. Presstödet ska vara avvecklat 2019 så dess halva miljard kan användas till annat. 2020 går sändningstillstånden för public service ut, ytterligare åtta miljarder i potten. Redan den så kallade kontrollstationen om ett år kan ge en fingervisning om framtiden.

Men hur undviker man nya skönhetstävlingar? Arsenalen på det mediepolitiska området är inte så stor; generellt verkande stödformer torde för de politiska ingenjörerna begränsas till skatter, avgifter och bidrag. Men hur ska de appliceras lika för alla? Nollmoms för digitala medier (som i Norge), sänkta arbetsgivaravgifter för redaktionellt anställda, kulturcheckar för mediekonsumtion, ropen skalla: gratis bredband åt alla. Dock oklart hur och varför.

Några tips – men inte många – lär utredarna få från omvärldens olika exempel. Vid den privata Public service-kommissionens andra seminarium (27/1redovisade Karen Donders, professor i public service vid Vrije Universiteit i Bryssel, erfarenheter från olika typer av medieregleringar inom EU, varav få av positiv karaktär (för att inte nämna statsstyrningen över medierna i Ungern och Polen). Kartan över både generellt mediestöd och public service-styrning är högst splittrad inom EU, men försök med harmonisering pågår på området just för att minska betydelsen av konkurrenssnedvridande statsstöd.

Ännu är det oklart vad PS-kommissionen kommer fram till, facit ges vid Mediedagarna i Göteborg (MEG) den 7-8 april då en rapport ska presenteras. Det skulle inte förvåna om det är delar av PS-kakan man vill se omfördelad, kanske ett uppkok på det som en gång var folkpartiets idé om en kvalitetsfond från vilken ”alla” kunde söka pengar. Axess, Aftonbladet, Expressen? Dock oklart hur och varför.

Den djärva tanken blev ingen succé 2007, vilket inte enbart berodde på upphovsmannen, Lars Leijonborg. Det lär inte bli en enklare resa denna gång, om så skulle bli fallet. Man kan lita på att motkrafterna slår vakt om de gamla institutionerna, inklusive den finansminister som debattörerna tycks tro har ”pengar över” just till mediesatsningar medan migrationen trycker på. 

Och det liberala dilemmat kvarstår: Vem ska avgöra vad kvalitet är, om inte konsumenterna som ska betala för den? 

Så där står Alice Bah Kuhnke på ruta ett igen. Med en tydlig deklaration om färdriktningen i ett tal nyligen (8/2): ”Staten, politiken, politikerna ska hålla sig väldigt långt borta från innehållet. Punkt slut.”

Bra talat.

Självdeklaration: Jag är sedan en månad vald av ägarstiftelsen för public service till vice ordförande och därmed part i målet när det gäller bolagens finansiering och regelverk.