Annons: Mediedagen 2019

Axberger avslöjar mediepolitikens inre liv

Hans-Gunnar Axbergers nya bok är en upplysande berättelse om tillståndet i både mediepolitiken, riksdagen och regeringskansliet, skriver Mats Johansson.

För den som försöker tränga bakom politikens fasader och söker sanningen bortom rubrikerna är Hans-Gunnar Axbergers bok ”En misslyckad utredning” en stilstudie av högsta rang. Bara det att han som ordförande i en statlig utredning (SOU 2013:66, ännu en presstödsutredning) avslöjar dess inre liv är värt en guldmedalj.

För branschfolk är detaljerna från utredningens vedermödor kanske i stort kända eftersom det uppstod visst rabalder när hela upplägget sprack och ordförande Axberger tvingades reservera sig mot majoritetsbetänkandet. Men sammantaget med Axbergers egna analyser är det en upplysande berättelse om tillståndet i både mediepolitiken, riksdagen och regeringskansliet som återges, därtill i en pikant form – den som präglar just de statliga betänkanden som olästa hamnar i de flesta opinionsbildares bokhyllor utan att någonsin nå allmänhetens ögon, dock föredömligt kort (132 sidor).

Axbergers budskap är tydligt: ”Presstödet är idag byråkratiskt och politiskt korrumperat. Det gör nytta här och där, men pengarna skulle kunna användas mycket, mycket bättre om journalistiska ändamål fick styra.”

Till denna slutsats har juristen Axberger, professor i konstitutionell rätt med yttrandefrihet och medierätt som specialitet, kommit efter att ha gjort en flerårig resa in i utredningsvärldens mörker. 2011 går han till verket med nyfiket sinne och höga ambitioner. Utgångspunkten är konstaterandet att ”presstödets effekter har aldrig systematiskt utvärderats”, vilket med tanke på alla de miljarder som förbrukats under systemets 40-åriga historia kan tyckas anmärkningsvärt. 

Därvidlag påminner detta politikområde om t ex biståndet som är det mest odiskuterade mångmiljardflödet bland offentliga utgifter under mer än ett halvsekel; det finns därför att det finns och gynnar vissa intressegrupper. Men i presstödets fall har verkligheten utvärderat verksamheten; anslag och regelverk består, medan tidningar läggs ner. Ägarkonkurrens mellan dagstidningar finns numera bara på tre orter. 

Det fanns alltså en hel del att ta tag i för utredningen. Ordföranden inleder arbetet i positiv anda: ”Jag var sympatiskt inställd till presstödet och såg fram emot att förutsättningslöst pröva hur den funktion detta ursprungligen fyllt skulle kunna moderniseras.”

Axbergers bakgrund var det i sig inget fel på, med förflutet som PO och JO. Han kunde inte beskyllas för att lida av moderata böjelser efter en professur finansierad av LO, än mindre för att vara Schibsted-lakej efter fem år i Dagens Nyheters styrelse, som han lämnade i protest mot Bonniers försök att köpa Svenska Dagbladet. Men tanken att ”förutsättningslöst” kunna pröva någonting så cementerat som detta partipolitiska fundament tyder på ovana vid maktspelets inre själsliv.

Snart nog skulle Axberger bli varse att detta spel mer följer reglerna från ”Alice i Underlandet” än den litteratur som kantat hans karriär i juridikens logik och principer. Döm om hans förvåning när han inser att det inte är utredningsdirektiven från Kulturdepartementet, syftande till en genomgripande reform, som styr arbetet utan Finansdepartementets hejdukar som har motsatt agenda. Axberger hade uppfattat uppdraget som att ”det enda som var klart var att stödet i nuvarande form inte skulle vara kvar… uppgiften var inriktad på framtidens mediemarknad, inte dagens situation.”

Efter ett års arbete finns ett utkast till ny mediestödslag. Den skulle ersätta det som Axberger beskriver som en med åren alltmer svåröverskådlig förordning: ”Någon lagrådsgranskning verkar aldrig ha förekommit. För min del har jag inte tidigare stött på ett sådant missfoster i Svensk författningssamling.”

Hans mediepolitiska slutsats är föredömligt tydlig: ”Behovet av subventioner till politiska partiers tidningar är överspelat. Stödet till fådagarstidningarna som fått växa planlöst framstår i ett vidare politiskt sammanhang som ogenomtänkt. Systemet som helhet har blivit rättsligt omöjligt, och näst intill korrupt… mediepolitiken kan inte hjälpa tidningsägare att ställa om till affärsmodeller de inte själva kunnat finna. Staten kan inte skapa en marknad, det kan bara aktörerna göra i samspel med konsumenter och andra.”

Så långt kommen till klarhet kollapsar utredningen. Partirepresentanterna byter ståndpunkt, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth körs över av finansen och hennes partikamrater i utredningen sätts i självrotation, FP-ledamoten spräcker alliansen med en privat linje. Från socialdemokratiskt håll uppmanas Axberger att inte lägga sig i politiken (!).

Så blev det pannkaka kvar av vad som kunde ha blivit ett fint monument över reformatorn Axberger: ”I princip kan man säga att socialdemokraterna gick med på att inte modernisera presstödet i utbyte mot pengar till de egna tidningarna.” Korruptionen kunde fortsätta ostörd, under bred politisk enighet. 

Återstår att se om den nya regeringens utredare Anette Novak med tanke på ändrade partipolitiska förhållanden kan komma längre i reformtänkandet än Axberger, eller om det åter blir en hyllvärmare som på sin höjd leder till att man flyttar lite på stolarna på Titanics däck. 

Det finns en seriös fortsättning på uppdraget: att finna en modell för hur ett generellt kvalitetsstöd grundat på journalistiska kriterier skulle kunna utformas i lag, med prövning i domstol, utan partipolitisk inblandning. Men det är enklare sagt än gjort. 

Mats Johansson

Självdeklaration: Jag var ledamot (M) i 2004 års presstödsutredning (SOU 2006:8) där jag tillsammans med Birgit Friggebo (FP) skrev en reservation för avveckling. Axbergers utredning hade jag ingen insyn i.