Annons: Mediedagen 2019

Licensavgiften är inte problemet

Snart kommer public service-utredningen lägga fram sitt förslag om att skrota licenssystemet. Men det är inte licensavgiften som är felet utan vilken utrustning som ska vara avgiftsbelagd, skriver Jonas Nordling.

När problem ska lösas är det alltid bra om det finns en gemensam bild av själva problemet. När utredningen om public service framtida finansiering inom kort presenteras så förväntas ett helt nytt system träda fram. Frågan är dock vilka problem som regeringen egentligen vill lösa?

Att dagens licenssystem inneburit stark integritet och hållbarhet för public service-företagen kan knappast vara ett problem. Inte heller kan det vara ett problem att detta system sysselsätter 150 personer i Kiruna.

Det enda reella problemet är att färre medborgare har en apparat som går att uttaxera en licensavgift för. Högsta förvaltningsdomstolen beslut 2014 (https://www.svt.se/nyheter/ingen-tv-avgift-for-dator) att mobiler, surfplattor och datorer inte skulle avgiftsbeläggas innebar förstås att systemet sattes på prov.

Betalningsviljan tycks emellertid inte vara ett problem, tvärtom finns en grundmurad tilltro till systemet. Det finns inte heller någon anledning att tro att tilltron skulle utmanas genom att inkludera fler typer av enheter som skulle avgiftsbeläggas. Det enkla vore därför att fatta beslut om att utöka avgiften till att gälla surfplattor, mobiler och datorer.

Men av någon anledning tycks regeringens parlamentariska utredning vilja något helt annat, nämligen införandet av en obligatorisk avgift. Högst troligt kommer förslaget innebära att en sådan avgift omgärdas av staket för att hålla klåfingriga politiker borta. Men om detta är det huvudsakliga problemet fungerar ju dagens system bevisligen redan bra som motmedel.

Den begravningsavgift som vi alla betalar brukar inte sällan komma upp i detta sammanhang. Den ska då bevisa att det går att ha en avgift som inte riskerar att utsättas för dagspolitiska utmaningar. Det är emellertid ett icke-argument i sammanhanget. En hand upp alla politiker som diskuterat begravningars innehåll lika ofta som innehållet i public service. Ja, du ser farans riktning.

Till viss del finns ju facit redan. I Finland råder visserligen delade meningar om den så kallade YLE-skattens effekter. Men enligt mina finska kolleger råder det ingen tvekan om att politikerna tagit ett steg närmare innehållsdiskussionen på grund av skattens införande.

Visst finns det saker som bör rättas till inom regelverket för public service. Vilka som ska sitta i Förvaltningsstiftelsens styrelse, till exempel. Stiftelsens ordförande har luftat adekvat kritik mot politikers dubbla roller vilket bör innebära skarpa förslag från regeringens utredare.

Och så har vi ju den här absurda halvtidsöversynen som bör skrotas omgående.

Men själva finansieringen är en så kallad no-brainer. Det är inte licensavgiften som är felet, det är vilken utrustning som ska vara avgiftsbelagd.

Ett starkt public service behöver inte vara något positivt

Halvtidsöversynen ska vara framåtsyftande. Men riskerar att bli ett riktigt farligt instrument i fel händer. Därför är det bäst att den skrotas helt, menar Jonas Nordling.

Ett ”starkt public service” är ett mantra som brukar upprepas. Ett mantras mest uppenbara fördelar är dock att det fylls med innehåll av den som upprepar det. Vilket i det här sammanhanget inte är en fördel, eftersom ett ”starkt public service” inte kan bygga på olika definitioner.

Min egen definition av ”stark” innebär till exempel en hög integritet, vilket en ju hoppas är en självklarhet. Vi ska inte ha ett public service där regeringen är inne och pillar, tillsätter och avsätter ledningar, eller försöker detaljstyra innehållet på annat sätt. Vi brukar ju fördöma andra länder som slirar och utmanar självständigheten i sina PS-bolag.

Därför måste vi prata om det här med Halvtidsöversynen. Dess existens är egentligen absurd, lite som om vi under en enda dag plötsligt skulle göra allt tvärtom. Som om vi plötsligt levde i Lennart Hellsings sagostad Annorlunda. Eller för all del, i just ett sådant där land som vi brukar kritisera när det kränker ett PS-bolags integritet.

Halvtidsöversynen, säger du nu kanske lite frågande. Ja, den har tillkommit för att ”vara framåtsyftande och ge program-företagen möjlighet att under tillståndsperioden påtala eventuella behov av förändringar i villkoren” enligt PS-utredningen från 2012. Men som utredningen påpekade i meningen därefter: ”Det ger också statsmakterna en möjlighet att på ett strukturerat sätt följa upp och utvärdera om villkoren gett avsedd effekt i programföretagens verksamhet.”

Kulturministerns uttalande efter översynsmötet i våras säger egentligen allt: ”Halvtidsöversynen är det tillfälle, under pågående sändningstillstånd, då regeringen kan ställa frågor till programbolagen som vi varken kan eller bör ställa annars.” Denna dag var alltså det omöjliga möjligt, helt enkelt för att riksdagen givit regeringen detta instrument.

Visst, Journalistförbundet påpekade redan 2013 att behovet av en halvtidsöversyn är rätt otydligt, men generellt har mediebranschen nog inte sett så allvarligt på detta möte. Kulturministern upplevs ju antagligen som rätt harmlös i sammanhanget. Men sådant kan ändras över en natt, eller åtminstone efter ett val.

Om Halvtidsöversynen ska leva vidare bör det diskuteras hur tydligare brandväggar skapas mellan bolagens ledningar och regeringen. Mellan PS-bolagens vd:ar och kulturministern finns redan två styrelser: programbolagets och därefter förvaltningsstiftelsens. Det är väl då rimligt att dessa styrelser är rapporterande vid en översyn, istället för en operativ PS-ledning.

Men det bästa vore naturligtvis att helt skrota Halvtidsöversynen. Det kan komma tider då det är direkt farligt att ge ”statsmakterna en möjlighet att på ett strukturerat sätt följa upp och utvärdera om villkoren gett avsedd effekt i programföretagens verksamhet”. Det finns redan nu riksdagspolitiker som efterfrågar ”förstärkta saklighetsprövningar” för PS. En ”effekt” av ett ”starkt public service” kan helt enkelt betyda så mycket mer än vad vi ibland tycks vilja tro.

 

Public service-bolagen byter identitet efter motpart

När public service-bolagen diskuterar med kommersiella aktörer brukar de framhålla sin särart. Men när villkoren ska förhandlas med journalisterna, låter det på ett helt annat sätt, skriver Jonas Nordling.

Att uppleva tillvaron som orättvis tycks ibland vara en grundläggande mänsklig drivkraft. Och som flerbarnsförälder brottas man ständigt med att få till känslan av rättvisa adepterna emellan. Samt hoppas på en sansad debatt vid middagsbordet. 

Att höra företrädare inom mediebranschen diskutera villkoren för Public Service vs resten är inte helt väsensskild om du frågar mig. Du som läser detta vet hur det brukar låta. Den licensfinansierade affärsmodellen sticker den stressade kommersiella delen i ögonen, och Public servicebolagens företrädare använder å sin sida inte sällan den förnumstiga storasyskonsrösten som alltid leder till ökad konflikt.

Och de stressade medieföreträdare som nu alltid inleder sina klagolåtar med mantrat ”Jag vill VERKLIGEN se ett starkt Public Service, MEN… ”, de stod inte direkt längst fram och stöttade när de årliga uppräkningarna förr ofta åts upp av inflationen och inga andra intäktsmodeller var möjliga. 

Den med den främsta lojaliteten i journalistiken står då oftast och manar till sans, och hoppas att alla inblandade växer upp. Och försöker påpeka att alla har rätt att finnas, att Public Service har ett mycket speciellt uppdrag, att det inte går att jämföra verksamheterna rakt av, och att det är rättvist, åtminstone sett över tid. Att PS ska kunna slippa förhandsprövning, och att det finns motiv för speciella lösningar som exempelvis programanställningarna. 

Nu när Public Service-utredningen dragit igång, vädrar dock många morgonluft.

Det finns nämligen vissa som vill hävda att PS ”inte är en ’speciell’ del av arbetsmarknaden utan en del av denna och att villkoren för att bedriva verksamhet i dessa företag ska kunna jämföras med övriga arbetsmarknaden.” Vissa som tydligt förkunnar: ”Public Service-företagen är inte del av monopolet längre utan del av mediebranschen och arbetsmarknaden. Public Service-företagen tillhör inte en arbetsmarknad utan arbetsmarknaden.” Och vissa som är väldigt tydliga: ”För att kunna stå sig i konkurrensen inom mediebranschen kan Public Service-företagen inte bortse från kravet på produktivitet och effektivitet.” Kort sagt: PS-bolagen är som vilka medieföretag som helst. 

Mitt största problem med ovanstående citat är att alla kommer från Public Service-företagen själva, via deras arbetsgivarorganisation. Företagen brukar inte använda dessa ordalag så tydligt i diskussioner med kommersiella aktörer, då brukar deras särart istället vara ett mer säkert retoriskt kort. Men när villkoren ska förhandlas med journalisterna, ja då låter det som ovan. De hymlar då inte med att de ser resten av branschen som sina konkurrenter: 

”Public Service-företagen har en stark ställning inom mediebranschen. Denna roll vill man självfallet bibehålla. Dock är det inte lika givet att denna ställning är ohotad med hänsyn taget till mediebranschens utveckling och spridning av media på nya plattformar. Public Service verksamhet konkurrerar inte med Public Service-företag i Europa utan konkurrensen har fått betydligt fler aktörer.” 

Kombinerar du ett sådant citat med PS-bolagens digitala positionering så blir det tyvärr svårt att tona ned övriga branschens tonläge som överreaktioner. 

Ska jag därmed slutföra familjemetaforen så blir det åtminstone lite speciellt att mana till sans när en av familjens medlemmar ständigt byter identitet. Det blir liksom svårare att då försvara Public Service-bolagens unika roll, deras rätt att slippa benchmarking eller att försöka motverka en inskränkt frihet för bolagens utveckling. Det blir helt enkelt inte rättvist.