Annons: Mediedagen 2019

Granskningen av Facebook kräver mer än journalister

De digitala jättarna är bara en granskning från att falla. Därför är det uppfriskande att redaktionerna nu utmanar algoritmerna – i samarbete med läsarna, skriver Jonas Nordling.

Nya tider innebär nya metoder för oss journalister. Vi är många som stundtals suckar över de stora digitala jättarnas monopolställningar, men i grunden är de ju bara en granskning från att falla. Precis som vilka makthavare som helst. Därför är det uppfriskande att följa satsningar där redaktioner nu utmanar algoritmerna.

Alltsedan snacket om så kallade dark ads startade för knappt ett år sedan har mycket hänt. Parallellt med traditionella, arbetskrävande, metoder, wallraffande i digitala rum och utmanande av den egna bubblan har även ett bredare anslag till granskning uppstått.

Algoritmernas mångfald omöjliggör egentligen en balanserad granskning av deras effekter. Eller; utan medhjälp från allmänheten är det åtminstone svårt att till fullo se hur de fungerar. Det är dock fullkomligt omöjligt att samla in tips på traditionellt sätt. Men med digitala verktyg där allmänheten bidrar uppstår helt nya möjligheter. Som till exempel när amerikanska ProPublica ber sina läsare installera ett verktyg som samlar in Facebooks personliga annonser. Det är klart att detta tillvägagångssätt, dessutom med utvecklat samarbete över både redaktions- och nationsgränser, samtidigt utmanar bilden av redaktionellt arbete, och ytterligare kan elda på diskussionen om en aktivistbaserat journalistik. Men hey, vad är alternativet om vi verkligen vill granska algoritmerna?

Effekterna av algoritmgranskningen i USA har emellertid inte låtit vänta på sig, tvärtom. Avslöjanden om att Facebook erbjöd ”judehatare” som grupp eller att enkla husannonser kunde styras utifrån köparnas ras har naturligtvis gett snabba effekter.

Faktum är ju att Facebook just nu är rätt pressade av alla avslöjanden och försöker städa upp, vilket ironiskt innebär att algoritmernas effekter ska övervakas av fler riktiga människor. Hur långt det räcker återstår förstås att se.

När den svenska valrörelsen nu smyger igång lär vi hursomhelst behöva utgå från att de flesta dark ads-tricken ännu är kvar, och att nya kommer att uppstå. Jag utgår därför från att även svenska redaktioner inom kort ber alla sina läsare att installera verktyg som hjälper oss att granska hur allmänheten utsätts för påverkan i sociala medier. Det kommer att behövas.

Ska vi verkligen låta lillebror vara bättre på faktakoll?

Om ett år är det val i Sverige. Det är därför hög tid att branschen enas kring en gemensam satsning på vass faktakoll som också når ut till en större publik. Som man har i Norge.

Debatten om fake news är årets värsta intellektuella farsot. Den är ointressant, och riskerar till slut bara att leda till en destruktiv censurdiskussion. Det är därför hög tid att ta frågan om faktakoll, som det egentligen handlar om, till nästa nivå.

Till att börja med kan vi åter konstatera att den svenska mediebranschen inte kunnat samarbeta i den här frågan. Heller. I Norge har de däremot lyckats bättre att samla sina krafter. Den nystartade satsningen Faktisk.no har en imponerande uppslutning bland finansiärerna, där de stora dagspresstiftelserna, kommersiella TV2 och NRK gemensamt vill möta utmaningen med falska påståenden i folks vardag.

Vissa effekter har kommit rätt omgående, inte minst på grund av det aktuella valet i Norge. Lite oväntat har nämligen flera norska krafter reagerat upprört över att valrörelsens utspel nu faktagranskas. Såväl politiker som förståsigpåare tycker att debatten blir tråkigare om allt ska kollas på detta sätt, att politiker tvärtom måste kunna få ta ut svängarna. Som om politiken var underhållning i första hand. Vilket vi egentligen anat och kanske gjort oss skyldiga till, men inte vill se så tydligt återgivet. Demagogernas marknad borde inte vara så tillgänglig, men där är vi alltså nu. Att den norska mediebranschen då inte bara bygger demagogerna, utan även tar ned dem känns därför åtminstone lite värdigt.

I ett samtal med sajtens ansvarige redaktör Kristoffer Egeberg, som enligt välunderrättad källa dessutom snart kan höras i Journalistpodden, framkom även att själva granskningen bara är halva grejen. Det handlar också om att få upp materialet i samma spridningsnivå som påståendet som granskas. Vilket är en riktig utmaning, eftersom det också ställer krav på paketering. På så vis experimenterar Faktisk.no till exempel med rörlig bild, vilket sin tur naturligtvis innebär att själva granskningen kan riskera att bli alltför ytligt återgiven.

Men det är ändå helt rätt tänkt. En faktagranskning som kan locka breda massor är antagligen det bästa motmedel samhället kan få mot desinformation och falsarier, vilket gör att de norska experimenten är extra viktiga för oss alla att följa. Inte minst då vi alltså inte mäktat med något liknande själva.

I ärlighetens namn ska väl nämnas att svenska Viralgranskaren tjänat som inspiration för Faktisk.no, liksom att SvDs faktakoll var tidigt ute med en läsarvänlig metod. Svenske kollegan Jack Werner sitter dessutom i rådet för den norska satsningen. Men fortfarande väntar vi på en gemensam svensk mediesatsning.

Om så vore skulle jag gärna ha sett en svensk utveckling av Stephen J. Dubners podcast Tell Me Something I Don’t Know. Om du inte redan lyssnar handlar det om ett försök till “live journalism” där fakta som ska vara påvisat trovärdig, värd att veta, samt tidigare okänd för mottagaren, presenteras som ren underhållning inför publik. Faktakontrollen sker också direkt, även här med målet att roa alla inblandade. Och vips har vi skoj, ofta riktigt roligt, utan att bereda väg för demagogen. Tvärtom. För i slutändan krävs det lust från konsumenten för att göra faktakontrollen till det mest populära. Och lyckas vi med det, då stärker vi samhället på riktigt och slipper fake news-debatterna för överskådlig tid.