Vill lärarna att deras tidning ska stryka medhårs?

Lärarförbundet ägs av en stor del av landets lärare. Delar de uppfattningen att deras nyhetstidning ska stryka förbundets ledning medhårs och gå i takt med förbundets kommunikationsplaner?

Det verkar vara något speciellt med lärarförbund som medieägare. Lärarnas Riksförbund har sedan länge lagt produktionen på entreprenad, hos ett bolag som inte anser sig syssla med redaktionell verksamhet. Nu tycks dessutom även den större konkurrenten om lärarnas förtroende, Lärarförbundet, vara ute efter förändring. Och det till den grad att tidningschefen häromdagen valde att avgå.

En medieägare väljer naturligtvis själv hur verksamheten ska utvecklas, och vad de vill med sitt ägande. (Och för transparensen: jag sitter själv i både Journalistens och Arbetsvärldens styrelser) En organisation med redaktionell verksamhet bör dock med fördel fastställa en ambitiös övergripande redaktionell policy, och därefter ta ett steg tillbaka till förmån för den redaktionella integriteten. Om redaktionsledningen därefter inte lyckas, byt gärna ledning, men integriteten måste stå fast. Annars blir det svårt att ens leva upp till yrkesregel nummer ett ”Ta inte emot journalistiska uppdrag av personer utanför en redaktionell ledning”.

I det här fallet finns det dock anledning att fråga sig vad som är det egentliga målet. Lärarförbundets tidningsverksamhet har sedan länge varit en av de mest ambitiösa inom fackföreningsvärlden, med flera titlar och en inriktning på såväl fördjupning som nyheter. På många sätt en förebild för medlemsorganisationer med verklig upplysning i fokus.

Men något tycks ha hänt. I höstas genomfördes en övning i lärarförbundets styrelse där ledamöterna med hjälp av konsulter luftade sitt missnöje med förbundets medlemskommunikation. Det slogs fast att denna ”inte kan fortsätta fungera som den gör idag”. Förbundets styrelse önskade ”en kommunikation som stärker relationen till nuvarande medlemmar och bygger relation till nya medlemmar”, samt att ”kommunikationen måste bli mindre spretig och mer effektiv”. Inget konstigt så långt, så resonerar nog alla ledningar om sin kommunikation. Men Lärarförbundets ledning gick ett steg längre: ”Glappet mellan tidnings- och kommunikationsavdelningen måste minskas och synkas bättre”. Plötsligt hade den redaktionella verksamheten tydligen fått en ny innebörd, den var helt enkelt en del av medlemskommunikationen.

Det är ironiskt att en ledning som samtidigt utser 15 000 medlemmar som oönskade vill stärka medlemsrelationen. Och det är också ironiskt att den yrkesgrupp som ett upplyst samhälle vilar på inte tycktes kunna se skillnad på kommunikation och journalistik. Det verkade ju trots allt som om ledningen framför allt var missnöjd med sin kommunikation, och den har ju en fristående redaktion inget ansvar för.

Men det var tydligen inget missförstånd, tvärtom. Det fanns även ett missnöje i ledningen med att den egna redaktionen alltid stod för de mest kritiska bevakningarna av förbundets beslut, till exempel när det handlade om den känsliga lönefrågan. Och en kommunikationsenhet som vädrar omprioriterad budget brukar inte motsätta sig en sådan analys, om man säger. Men i själva verket har ju journalisterna bara gjort sitt jobb. Och en skicklig kommunikatör anpassar sig efter redaktionell agenda, inte tvärtom.

Men som sagt, en ägare gör vad den vill med sin verksamhet. I det här fallet är ägarna dock medlemmarna, det vill säga en stor del av landets lärare. Huruvida majoriteten av dessa delar uppfattningen om att deras nyhetstidning ska stryka förbundets ledning medhårs och gå i takt med förbundets kommunikationsplaner vet jag inte. Men deras förbundsledning verkar ha tolkat detta som deras vilja, dock oklart på vilka grunder. Sanningen är att detta är en sorglig historia, där alla verkar vara förlorare.