Reklamen hotar det fria ordet

Regeringen anser att vissa grupper inte klarar av att urskilja dagens reklam, och inte ens branschen tycks protestera. Men de har satt sig själva i denna situation, och det är ingen som kan förstå hur märkningen fungerar, skriver Jonas Nordling.

Till slut fick konsumentminister Per Bolund nog. Reklammarknaden måste ses över. Konsumenterna blir vilseledda på nya digitala sätt i ”det nya medielandskapet”, och därför tillsätts nu en utredning.

Branschreaktionerna på utredningen är svåra att överblicka. Möjligen kan läget beskrivas som talande tystnad. Varken Komm, Sveriges annonsörer eller TU tycks ha kommenterat regeringens beslut, vid en hastig okulärbesiktning.

För den som använder självreglering som vapen för att hålla borta lagstiftare kan en sådan passiv hållning framstå som gåtfull. Men sanningen är väl att det inte går att försvara den vilda västern-mentalitet som tycks råda just nu i vissa delar av mediebranschen. I Journalistpodden ställde jag till och med en direkt fråga till Reklamombudsmannen om hennes bästa argument mot skärpt lagstiftning. Svaret, att det kan bli väldigt tråkigt för konsumenterna med alltför starka lagar, kändes inte så angeläget om man säger.

Faktum är ju att inte ens gällande regler efterlevs. Regeringen konstaterar till exempel att det redan är så att ”marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt och från början framgår att det är fråga om sådan” och att det ska ”tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen”.

Regeringen menar dessutom att vissa grupper är mer utsatta för risken att missa avsändaren: ”Att urskilja reklam från icke-kommersiella meddelanden kan, beroende på sammanhang, vara särskilt problematiskt för vissa konsumenter. Exempelvis kan unga konsumenter på grund av otillräckliga erfarenheter ha svårt att urskilja marknadsföring från annan information. Vidare kan personer med en kognitiv funktionsnedsättning få särskilda problem när budskapet förmedlas i digital form, till exempel via smarttelefoner eller surfplattor.”

Men jag skulle hävda att det inte är lätt även för den normalbegåvade mediekonsumenten, och skulle vilja illustrera läget med fyra bilder:

bild-1-kopia

Detta är en tydlig annonsmärkt ingång till en betald text som återfinns på kit.se.

 

bild-2-kopia

Om jag vill dela den texten på Facebook försvinner plötsligt informationen om att det är en annons.

 

bild-3-kopia

När jag väl har delat den återfinns dock en information om att texten är ett samarbete med ett företag. Men annonsmärkningen har inte hängt med.

 

bild-4

Om jag delar på Twitter finns ingen märkning överhuvudtaget.

 

Ovanstående exempel berörs för övrigt enligt säkra källor i ett kommande avsnitt av Journalistpodden.  Men jag vill betona att kit.se inte är ett svart får i sammanhanget. Det råder visserligen ingen tvekan om att den här typen av native ads är deras främsta intäktskälla. Jag har dock ingen anledning att tro annat än att redaktionen ändå försöker hålla linjen, och att det kanske främst är tekniken som är deras hämsko. Men du behöver inte ha en ”kognitiv funktionsnedsättning” för att ha svårt att hänga med som konsument i denna flora av presentationer. Det är också via den här typen av samarbeten som en stor del av mediebranschen numera vill hitta sin framtid. Och då krävs det lite gemensamt intresse för självreglering och ett enhetligt regelverk.

För i slutändan handlar det om mer än att reklamen riskerar att bli tråkig. Och tack och lov säger regeringen det som RO inte kunde formulera: ”I ett större perspektiv kan otydligheter avseende vad som är kommersiella respektive icke-kommersiella budskap leda till att tilliten till texter, tv-program och radioinslag som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen minskar. På sikt kan även den neutrala nyhetsbevakningen komma att ifrågasättas, vilket i förlängningen skulle kunna innebära ett hot mot det demokratiska samtalet.”

”Hjärnorna skall tvättas med syntetiska reklamtvättmedel. Vi skall inte bara alltid ha ’Esso i tankarna’, vi skall aldrig tillåtas ha någonting annat än varor i tankarna”, skrev Sven Lindqvist redan 1957 i sin stridsskrift ”Reklamen är livsfarlig”. Jag är dock mer övertygad än han var om att reklamen är nödvändig i en fungerande tillväxtekonomi. Men för att travestera C H Hermansson: att få lite jävla ordning och reda är väl inte för mycket begärt?