Licensavgiften är inte problemet

Snart kommer public service-utredningen lägga fram sitt förslag om att skrota licenssystemet. Men det är inte licensavgiften som är felet utan vilken utrustning som ska vara avgiftsbelagd, skriver Jonas Nordling.

När problem ska lösas är det alltid bra om det finns en gemensam bild av själva problemet. När utredningen om public service framtida finansiering inom kort presenteras så förväntas ett helt nytt system träda fram. Frågan är dock vilka problem som regeringen egentligen vill lösa?

Att dagens licenssystem inneburit stark integritet och hållbarhet för public service-företagen kan knappast vara ett problem. Inte heller kan det vara ett problem att detta system sysselsätter 150 personer i Kiruna.

Det enda reella problemet är att färre medborgare har en apparat som går att uttaxera en licensavgift för. Högsta förvaltningsdomstolen beslut 2014 (https://www.svt.se/nyheter/ingen-tv-avgift-for-dator) att mobiler, surfplattor och datorer inte skulle avgiftsbeläggas innebar förstås att systemet sattes på prov.

Betalningsviljan tycks emellertid inte vara ett problem, tvärtom finns en grundmurad tilltro till systemet. Det finns inte heller någon anledning att tro att tilltron skulle utmanas genom att inkludera fler typer av enheter som skulle avgiftsbeläggas. Det enkla vore därför att fatta beslut om att utöka avgiften till att gälla surfplattor, mobiler och datorer.

Men av någon anledning tycks regeringens parlamentariska utredning vilja något helt annat, nämligen införandet av en obligatorisk avgift. Högst troligt kommer förslaget innebära att en sådan avgift omgärdas av staket för att hålla klåfingriga politiker borta. Men om detta är det huvudsakliga problemet fungerar ju dagens system bevisligen redan bra som motmedel.

Den begravningsavgift som vi alla betalar brukar inte sällan komma upp i detta sammanhang. Den ska då bevisa att det går att ha en avgift som inte riskerar att utsättas för dagspolitiska utmaningar. Det är emellertid ett icke-argument i sammanhanget. En hand upp alla politiker som diskuterat begravningars innehåll lika ofta som innehållet i public service. Ja, du ser farans riktning.

Till viss del finns ju facit redan. I Finland råder visserligen delade meningar om den så kallade YLE-skattens effekter. Men enligt mina finska kolleger råder det ingen tvekan om att politikerna tagit ett steg närmare innehållsdiskussionen på grund av skattens införande.

Visst finns det saker som bör rättas till inom regelverket för public service. Vilka som ska sitta i Förvaltningsstiftelsens styrelse, till exempel. Stiftelsens ordförande har luftat adekvat kritik mot politikers dubbla roller vilket bör innebära skarpa förslag från regeringens utredare.

Och så har vi ju den här absurda halvtidsöversynen som bör skrotas omgående.

Men själva finansieringen är en så kallad no-brainer. Det är inte licensavgiften som är felet, det är vilken utrustning som ska vara avgiftsbelagd.

Granskningen av Facebook kräver mer än journalister

De digitala jättarna är bara en granskning från att falla. Därför är det uppfriskande att redaktionerna nu utmanar algoritmerna – i samarbete med läsarna, skriver Jonas Nordling.

Nya tider innebär nya metoder för oss journalister. Vi är många som stundtals suckar över de stora digitala jättarnas monopolställningar, men i grunden är de ju bara en granskning från att falla. Precis som vilka makthavare som helst. Därför är det uppfriskande att följa satsningar där redaktioner nu utmanar algoritmerna.

Alltsedan snacket om så kallade dark ads startade för knappt ett år sedan har mycket hänt. Parallellt med traditionella, arbetskrävande, metoder, wallraffande i digitala rum och utmanande av den egna bubblan har även ett bredare anslag till granskning uppstått.

Algoritmernas mångfald omöjliggör egentligen en balanserad granskning av deras effekter. Eller; utan medhjälp från allmänheten är det åtminstone svårt att till fullo se hur de fungerar. Det är dock fullkomligt omöjligt att samla in tips på traditionellt sätt. Men med digitala verktyg där allmänheten bidrar uppstår helt nya möjligheter. Som till exempel när amerikanska ProPublica ber sina läsare installera ett verktyg som samlar in Facebooks personliga annonser. Det är klart att detta tillvägagångssätt, dessutom med utvecklat samarbete över både redaktions- och nationsgränser, samtidigt utmanar bilden av redaktionellt arbete, och ytterligare kan elda på diskussionen om en aktivistbaserat journalistik. Men hey, vad är alternativet om vi verkligen vill granska algoritmerna?

Effekterna av algoritmgranskningen i USA har emellertid inte låtit vänta på sig, tvärtom. Avslöjanden om att Facebook erbjöd ”judehatare” som grupp eller att enkla husannonser kunde styras utifrån köparnas ras har naturligtvis gett snabba effekter.

Faktum är ju att Facebook just nu är rätt pressade av alla avslöjanden och försöker städa upp, vilket ironiskt innebär att algoritmernas effekter ska övervakas av fler riktiga människor. Hur långt det räcker återstår förstås att se.

När den svenska valrörelsen nu smyger igång lär vi hursomhelst behöva utgå från att de flesta dark ads-tricken ännu är kvar, och att nya kommer att uppstå. Jag utgår därför från att även svenska redaktioner inom kort ber alla sina läsare att installera verktyg som hjälper oss att granska hur allmänheten utsätts för påverkan i sociala medier. Det kommer att behövas.

Ska vi verkligen låta lillebror vara bättre på faktakoll?

Om ett år är det val i Sverige. Det är därför hög tid att branschen enas kring en gemensam satsning på vass faktakoll som också når ut till en större publik. Som man har i Norge.

Debatten om fake news är årets värsta intellektuella farsot. Den är ointressant, och riskerar till slut bara att leda till en destruktiv censurdiskussion. Det är därför hög tid att ta frågan om faktakoll, som det egentligen handlar om, till nästa nivå.

Till att börja med kan vi åter konstatera att den svenska mediebranschen inte kunnat samarbeta i den här frågan. Heller. I Norge har de däremot lyckats bättre att samla sina krafter. Den nystartade satsningen Faktisk.no har en imponerande uppslutning bland finansiärerna, där de stora dagspresstiftelserna, kommersiella TV2 och NRK gemensamt vill möta utmaningen med falska påståenden i folks vardag.

Vissa effekter har kommit rätt omgående, inte minst på grund av det aktuella valet i Norge. Lite oväntat har nämligen flera norska krafter reagerat upprört över att valrörelsens utspel nu faktagranskas. Såväl politiker som förståsigpåare tycker att debatten blir tråkigare om allt ska kollas på detta sätt, att politiker tvärtom måste kunna få ta ut svängarna. Som om politiken var underhållning i första hand. Vilket vi egentligen anat och kanske gjort oss skyldiga till, men inte vill se så tydligt återgivet. Demagogernas marknad borde inte vara så tillgänglig, men där är vi alltså nu. Att den norska mediebranschen då inte bara bygger demagogerna, utan även tar ned dem känns därför åtminstone lite värdigt.

I ett samtal med sajtens ansvarige redaktör Kristoffer Egeberg, som enligt välunderrättad källa dessutom snart kan höras i Journalistpodden, framkom även att själva granskningen bara är halva grejen. Det handlar också om att få upp materialet i samma spridningsnivå som påståendet som granskas. Vilket är en riktig utmaning, eftersom det också ställer krav på paketering. På så vis experimenterar Faktisk.no till exempel med rörlig bild, vilket sin tur naturligtvis innebär att själva granskningen kan riskera att bli alltför ytligt återgiven.

Men det är ändå helt rätt tänkt. En faktagranskning som kan locka breda massor är antagligen det bästa motmedel samhället kan få mot desinformation och falsarier, vilket gör att de norska experimenten är extra viktiga för oss alla att följa. Inte minst då vi alltså inte mäktat med något liknande själva.

I ärlighetens namn ska väl nämnas att svenska Viralgranskaren tjänat som inspiration för Faktisk.no, liksom att SvDs faktakoll var tidigt ute med en läsarvänlig metod. Svenske kollegan Jack Werner sitter dessutom i rådet för den norska satsningen. Men fortfarande väntar vi på en gemensam svensk mediesatsning.

Om så vore skulle jag gärna ha sett en svensk utveckling av Stephen J. Dubners podcast Tell Me Something I Don’t Know. Om du inte redan lyssnar handlar det om ett försök till “live journalism” där fakta som ska vara påvisat trovärdig, värd att veta, samt tidigare okänd för mottagaren, presenteras som ren underhållning inför publik. Faktakontrollen sker också direkt, även här med målet att roa alla inblandade. Och vips har vi skoj, ofta riktigt roligt, utan att bereda väg för demagogen. Tvärtom. För i slutändan krävs det lust från konsumenten för att göra faktakontrollen till det mest populära. Och lyckas vi med det, då stärker vi samhället på riktigt och slipper fake news-debatterna för överskådlig tid.

 

 

Ett starkt public service behöver inte vara något positivt

Halvtidsöversynen ska vara framåtsyftande. Men riskerar att bli ett riktigt farligt instrument i fel händer. Därför är det bäst att den skrotas helt, menar Jonas Nordling.

Ett ”starkt public service” är ett mantra som brukar upprepas. Ett mantras mest uppenbara fördelar är dock att det fylls med innehåll av den som upprepar det. Vilket i det här sammanhanget inte är en fördel, eftersom ett ”starkt public service” inte kan bygga på olika definitioner.

Min egen definition av ”stark” innebär till exempel en hög integritet, vilket en ju hoppas är en självklarhet. Vi ska inte ha ett public service där regeringen är inne och pillar, tillsätter och avsätter ledningar, eller försöker detaljstyra innehållet på annat sätt. Vi brukar ju fördöma andra länder som slirar och utmanar självständigheten i sina PS-bolag.

Därför måste vi prata om det här med Halvtidsöversynen. Dess existens är egentligen absurd, lite som om vi under en enda dag plötsligt skulle göra allt tvärtom. Som om vi plötsligt levde i Lennart Hellsings sagostad Annorlunda. Eller för all del, i just ett sådant där land som vi brukar kritisera när det kränker ett PS-bolags integritet.

Halvtidsöversynen, säger du nu kanske lite frågande. Ja, den har tillkommit för att ”vara framåtsyftande och ge program-företagen möjlighet att under tillståndsperioden påtala eventuella behov av förändringar i villkoren” enligt PS-utredningen från 2012. Men som utredningen påpekade i meningen därefter: ”Det ger också statsmakterna en möjlighet att på ett strukturerat sätt följa upp och utvärdera om villkoren gett avsedd effekt i programföretagens verksamhet.”

Kulturministerns uttalande efter översynsmötet i våras säger egentligen allt: ”Halvtidsöversynen är det tillfälle, under pågående sändningstillstånd, då regeringen kan ställa frågor till programbolagen som vi varken kan eller bör ställa annars.” Denna dag var alltså det omöjliga möjligt, helt enkelt för att riksdagen givit regeringen detta instrument.

Visst, Journalistförbundet påpekade redan 2013 att behovet av en halvtidsöversyn är rätt otydligt, men generellt har mediebranschen nog inte sett så allvarligt på detta möte. Kulturministern upplevs ju antagligen som rätt harmlös i sammanhanget. Men sådant kan ändras över en natt, eller åtminstone efter ett val.

Om Halvtidsöversynen ska leva vidare bör det diskuteras hur tydligare brandväggar skapas mellan bolagens ledningar och regeringen. Mellan PS-bolagens vd:ar och kulturministern finns redan två styrelser: programbolagets och därefter förvaltningsstiftelsens. Det är väl då rimligt att dessa styrelser är rapporterande vid en översyn, istället för en operativ PS-ledning.

Men det bästa vore naturligtvis att helt skrota Halvtidsöversynen. Det kan komma tider då det är direkt farligt att ge ”statsmakterna en möjlighet att på ett strukturerat sätt följa upp och utvärdera om villkoren gett avsedd effekt i programföretagens verksamhet”. Det finns redan nu riksdagspolitiker som efterfrågar ”förstärkta saklighetsprövningar” för PS. En ”effekt” av ett ”starkt public service” kan helt enkelt betyda så mycket mer än vad vi ibland tycks vilja tro.

 

Jan Guillous profetia om medier och invandring

Jan Guillou förutspådde för 25 år sedan att bevakningen av integrationen skulle bli en kamp mellan det vita etablissemanget och ”svartskallarna”. 2017 kan vi konstatera att profetian slog in, och ändå inte. Perspektivet tycks nämligen vridits 180 grader.

Jag ramlade nyligen över några gamla videoband som låg och skräpade i Journalisternas hus. Det visade sig vara dokumentationer från Journalistdagarna 1991. Jag vet inte hur många som minns dessa överhuvudtaget, men de skedde hursomhelst för att uppmärksamma Journalistförbundets första 90 år.

Historieskrivning har ju sin tjusning, men också inneboende begränsningar. Oftast kopplas saker till specifika årtal, som om tiden byter skepnad över en natt. Som om det inte fanns moderna bostäder före Stockholmsutställningen 1930, eller att vi levde i ett allt annat än naivt samhälle även före mordet på Olof Palme 1986.

I ett anförande från ovan nämnda Journalistdagar 1991 berör Jan Guillou ämnet invandring på ett i dagsläget intressant sätt. (Anförandet går för övrigt åter att höra i sin helhet via Journalistpodden) Under titeln ”Vakna, svenska journalister” resonerar Guillou om det dåvarande läget i branschen, och avslutar med att förutse en krisande integration. En kris där journalister spelar på samma sida som makten och kapitalet, där medierna medvetet deltar i de vitas kamp mot svartskallarna.

En kan väl lugnt konstatera att något tycks ha hänt i mediediskussionen sedan dess. Numera handlar det inte om de vitas kamp mot svartskallarna. Snarare tvärtom, åtminstone till synes. Vi anses ju numera ha mörkat negativa fakta om invandring, och flera kolleger tycks ställa upp på denna bild.

Så sent som 2009 menade tvärtom en klar majoritet av journalisterna att de inte mörkade något angående invandringen. Eller rättare sagt, om de mörkade något så var det de främlingsfientliga åsikter som ibland framkom. Det är ju onekligen i linje med Guillous tes, det vill säga att det vita etablissemanget inte tar upp den fula rasismen.

Konspirationsteorier är inte min grej, som du vet. Att de delar av samhället som oftast brukas pekas ut som integrationens främsta problem, flerbostadshusens förorter, inte tillnärmelsevis har skildrats representativt kan jag dock som mångårig bostadsreporter konstatera. Vill du fördjupa dig mer i den saken så håller för övrigt Johanna Langhorsts bok Förortshat fortfarande för läsning. Den kom så sent som 2013, så att om något hänt med skildringen av invandringen bör det ha skett senare. Det lär i alla fall framtidens skildrare komma fram till.

2017 blir då kanske det mytiska årtal vi kommer ange som gamechanger. Detta är ju trots allt året som SD blev det största högerpartiet. Året då en PK-ordförande menade att svenska redaktioner hade dolda agendor. Året då en journalistikprofessor öppet ifrågasatte det pressetiska systemet. Året då en undersökning slog fast att bevakningen av invandring fick underkänt. Av konsumenterna vill säga, eftersom det ju handlade om deras känslor, inget annat. Men det kommer ingen minnas. 2017 was the year, liksom.

Eller så får vi ordning på diskussionen om orsak och verkan. Inser att problem naturligtvis kan formuleras ur ett så kallat kulturkonservativt perspektiv, men även ur ett traditionellt klassperspektiv, och att du bör vara medveten om skillnaderna. För konsekvensneutraliteten har sina begränsningar, och allt du ger uttryck för vilar i grunden alltid på en samhällsanalys. Den är bara aktiv eller passiv.

Rökridåer från Bonnier Tidskrifter

Att upphovsrätten innebär återkommande rätt att ta betalt, det vet alla inom förlagsbranschen. Men Lars Dahméns retorik sprider rökridåer som leder mottagaren fel på många sätt.

Nu blir det grundkurs i retorik! Låt oss ta ett slumpvist utvalt citat. Eller okej, ett väl utvalt citat. Nämligen följande uttalande från Bonnier tidskrifters vd Lars Dahmén i senaste avsnittet av Tidskriftspodden:

”När vi köper in material i dag, när världen ser ut som den gör, så måste vi ha en annan möjlighet att använda det materialet; att kunna paketera om det och använda i fler kanaler. Om vi, varje gång vi köper in exempelvis en artikel, ska diskutera med personen som har skrivit den hur vi kan använda texten och under vilka villkor – då blir det omöjligt för oss att jobba.”

Ingen som värnar fri press vill naturligtvis göra det omöjligt för ett tidskriftsförlag att jobba. Så det är ju ett bra retoriskt grepp. Som också leder bort fokus från den svagaste delen i argumentationen, det vill säga början på samma mening. Att förhandla vid varje enskilt uppdrag är naturligtvis inte effektivt. Men det är nog inte det saken handlar om. 

Den första meningen rymmer nyckelfrågan; möjligheten att använda materialet som Lars Dahmén uttrycker det. Upphovsrätt brukar det kallas, rent juridiskt. Rent retoriskt är detta snyggt hanterat på många sätt. Bakgrunden till citatet är naturligtvis att Bonnier ställer som krav att samtliga externa medarbetare ska acceptera likalydande avtal, och på det här sättet blir det ju tydligt att det är en kostnadseffektiv lösning. Framåtsyftande och konstruktiv retorik. Som tydligt avleder från en väsentlig detalj.

Om vi utgår från att alla progressiva krafter i mediebranschen delar uppfattningen att upphovsrätten alltid har ett värde, så bör även vd:n för ett stort förlag anse att varje medarbetare har rätt att prissätta sin upphovsrätt. Och att du som köpare därför måste berätta hur och var du vill använda den. Därmed kvarstår den egentliga utmaningen för ett förlag. Hur gör vi med framtida plattformar? De som vi ännu inte känner till, vilket antagligen är det som Lars Dahmén i sin retorik benämner som ”paketera om”. För då låter det ju som en vara du redan köpt. Och det fattar en väl att du bara ska behöva betala en gång. 

Retorik av detta slag sprider rökridåer som leder mottagaren fel på många sätt. Att upphovsrätten innebär återkommande rätt att ta betalt, det vet alla inom förlagsbranschen. Det är till viss del just det som är grunden till deras intäkter. Kvar finns då bara behovet av kostnadseffektiva lösningar. Sådana brukar kräva kollektiv struktur, och därför vill förlagen tvinga på uppdragstagarna enhetliga lösningar. Att lösningar i stället skulle kunna uppnås via avtal med fackförbund eller upphovsrättsorganisation tycks dock inte ha slagit någon vd ännu. Trots att det omedelbart skulle ta bort friktionsytor mellan beställare och leverantör, för att i stället lägga balansen på rätt nivå. En sådan kollektiv lösning skulle ju dessutom framför allt motverka det Lars Dahmén till synes fruktar, nämligen den individuella förhandlingen. Sanningen är kanske att det ändå är just den situationen han helst önskar. Och att allt annat är retorik. 

Dyrt att motarbeta pension

Pensionspremier är billigare än löneutbetalningar. Och skulle kunna locka talanger till mediebranschen. Ändå är Almega motståndare till tanken. Varför? Det undrar SJF:s ordförande Jonas Nordling.

Just nu förhandlar jag fem olika kollektivavtal för Sveriges journalister. Sluta inte läs nu, för detta är av intresse för alla som bryr sig om mediebranschens framtid. Vilka villkor som gäller för professionella journalister är avgörande på många sätt. Inte minst för att kreativa näringar behöver vara lockande för talanger för att överleva. Det har jag å andra sidan redan skrivit om.

Samtidigt går det inte att blunda för att vår bransch inte signalerar framtidstro, och även jag måste erkänna att tagelskjortan åker på lite för ofta. Det är emellertid nu verkligen tydligt att återväxten är lidande. Jag träffar regelbundet redaktionella företrädare som vittnar om att det är svårt att finna medarbetare. Det blir också allt tydligare att journalistyrket lockar allt färre. Ingen bransch brukar dock kunna återfå dragningskraften genom att försämra villkoren, och det lär gälla även i mediebranschen.

Så här långt förstår du säkert att ovan är mina bästa argument för fortsatt goda villkor i journalistavtalen. Motpartens bästa argument är naturligtvis den kommersiella kräftgång som branschen drabbats av. (Med ett undantag:) Det går inte att blunda för att ekonomin är ansträngd, minst sagt, och det är svårt att inte känna förståelse för olika sparkrav från mediearbetsgivarens sida. Ömsesidig förståelse för motpartens drivkrafter brukar också i det långa loppet gynna hållbara förhandlingslösningar. Ja, det där som vi brukar kalla den svenska modellen, du vet.

Jag måste dock erkänna att årets förhandlingar känns lite upp och ner ur detta samförståndsperspektiv. Det är ingen hemlighet att det så kallade märket, industriavtalens uppgörelse, vägleder stora delar av löneökningsnivåerna på svensk arbetsmarknad. Årets industriuppgörelse innebär ett treårsavtal som ger löneökningar om 6,5 procent. Det finns också reglerade avsättningar till pensioner inom dessa löneökningar. Jag är personligen ingen vän av att pensionsavsättningar förhandlas på förbundsnivå. Den typen av avtal kräver uppgörelser på mer övergripande nivå. I det här fallet borde istället PTK vara den logiska avtalstecknaren, men så har det inte blivit av olika skäl.

Att öronmärka löneutrymme till pension borde emellertid locka en hårt ansatt mediebransch. Det innebär ju trots allt lägre kostnader då arbetsgivarens skattesats är upp till sju procentenheter lägre för pensionspremier jämfört med löneutbetalningar. Min motpart, Medieföretagen inom Almega, har dock väldigt tydligt förklarat att om landets journalister vill ha pensionsavsättningar i linje med industriavtalet måste de betala med försämrade villkor, inte minst angående anställningstryggheten. Trots att detta inte kostar arbetsgivaren något. Tvärtom tjänar de alltså på pensionsavsättningar istället för löneökningar.

Bakgrunden är förstås Almegas hårdnackade motstånd mot allt som skulle kunna anses vara en individgaranti, vilket naturligtvis kollektiva pensionsavsättningar måste klassas som. Det är ju själva poängen med tjänstepension, det vill säga ett kostnadseffektivt sätt att skapa trygga villkor för varje individ. För Almega tycks motståndet mot individuella garantier vara av fundamentalistiskt karaktär. Vilket i sig inte är något konstigt, det handlar ju om ideologi. Vilket varje organisation naturligtvis har all rätt att utöva.

Frågan är vad denna fundamentalism innebär för mediebranschen? Om pensionsavsättningar villkoras med alltför magstarka krav kommer de inte bli av. Just nu verkar förhandlingarna landa just så. Vilket i sin tur kan leda till högre kostnader för arbetsgivare, paradoxalt genom deras egna krav. Som bonus lär de dessutom då få allt svårare att med trovärdighet kräva besparingar och försämrade villkor i framtiden. Som grädde på moset ska de avslutningsvis förklara varför framtidens talanger ska söka sig till en bransch som inte ens vill säkra deras pensioner. Och som alltså vill betala extra för att få slippa.

 

Läs repliken av Charlott Richardson, förbundsdirektör, Medieföretagen här.

Norsk fix kan fungera även här

Ska medieföretag slippa arbetsgivaravgift? Förslaget i den norska Medieutredningen kan vara värt att diskutera även i Sverige, menar Jonas Nordling.

Vi måste prata mer om den norska Medieutredningen. (Om du snabbt vill läsa in dig, så finns utredarens presentationsbilder här) Jag vill framför allt prata mer om förslaget att temporärt slopa arbetsgivaravgiften för nyhetsbaserade medieföretag under fyra år.

Bortsett från att det var ett friskt grepp att angripa den eviga frågan om ett presstöd, så tycks det dessutom ha mötts av ett positivt konsensus i mediebranschen. Och när hände det senast i samband med ett förslag till nytt presstöd?

I samband med det norska journalistförbundets kongress häromveckan, där jag närvarade, hölls flera debatter med anledning av utredningen. En av panelerna bestod av ansvariga politiker från alla delar av den politiska skalan. Även där rådde konsensus, men åt motsatt håll. Ingen politiker tyckte att slopad arbetsgivaravgift var rätt väg att gå.

Deras argumentation kan vid en grund analys framstå som logiska. Främsta skälet till motstånd bestod i att många andra branscher också skulle kräva slopad avgift, så fort det blev lite tufft. Vilket naturligtvis inte är en önskedröm för politiker som vill slippa tiggarköer. Men ett mediestöd i sig, som existerar sedan decennier i såväl Norge som Sverige, innebär att politiken redan pekat ut just denna bransch som extra skyddsvärd. Och genom att tillsätta utredningar om moderniserade presstöd konfirmeras detta ställningstagande.

Ett bättre argument skulle möjligtvis vara att det är ett dyrt förslag, i det norska fallet beräknades kostnaden för detta uppgå till 500-600 miljoner nkr. I år beräknas produktionsstödet ligga runt 300 miljoner nkr. Men det är ju samtidigt ett system som spelat ut sin roll, och utredningen pekade framför allt på att det nu behövs ett generellt stöd. Slopade avgifter behöver inte heller finansieras på samma sätt som ett ökat stöd.

Här hemma brottas just nu riksdagsledamoten Berit Högman med att sy ihop en majoritet för ett förslag till nytt mediestöd som skulle kunna passera riksdagen. Reaktionerna på den svenska medieutredningens förslag kan knappast beskrivas som konsensusliknande, så det lär inte vara något lätt jobb. Framför allt är åsikterna väldigt polariserade när det gäller vilka parametrar som ska ligga till grund för rätten till stöd. Godtycke och värdebaserade beslut lurar i vassen.

Det vore att luras om jag påstod att slopad arbetsgivaravgift inte också innehåller grynnor av samma art. Det norska förslaget pekar till exempel ut nyhetsbaserad verksamhet, vilket kräver en definition som självklart innehåller utmaningar. En intressant detalj i sammanhanget är att dagens norska mediestöd redan gör en viss koppling till branschens medieetiska system för att skilja agnar från vete.

Med tanke på svårigheterna med att sy ihop ett hållbart svenskt mediestöd vore det kanske läge att snegla på det norska förslaget. Ett tidsbegränsat slopande av branschens arbetsgivaravgifter skulle ge politikerna det rådrum de just nu tycks behöva för att hitta en lösning för framtiden. Tillsvidare funkar en norsk quick fix.

Public service-bolagen byter identitet efter motpart

När public service-bolagen diskuterar med kommersiella aktörer brukar de framhålla sin särart. Men när villkoren ska förhandlas med journalisterna, låter det på ett helt annat sätt, skriver Jonas Nordling.

Att uppleva tillvaron som orättvis tycks ibland vara en grundläggande mänsklig drivkraft. Och som flerbarnsförälder brottas man ständigt med att få till känslan av rättvisa adepterna emellan. Samt hoppas på en sansad debatt vid middagsbordet. 

Att höra företrädare inom mediebranschen diskutera villkoren för Public Service vs resten är inte helt väsensskild om du frågar mig. Du som läser detta vet hur det brukar låta. Den licensfinansierade affärsmodellen sticker den stressade kommersiella delen i ögonen, och Public servicebolagens företrädare använder å sin sida inte sällan den förnumstiga storasyskonsrösten som alltid leder till ökad konflikt.

Och de stressade medieföreträdare som nu alltid inleder sina klagolåtar med mantrat ”Jag vill VERKLIGEN se ett starkt Public Service, MEN… ”, de stod inte direkt längst fram och stöttade när de årliga uppräkningarna förr ofta åts upp av inflationen och inga andra intäktsmodeller var möjliga. 

Den med den främsta lojaliteten i journalistiken står då oftast och manar till sans, och hoppas att alla inblandade växer upp. Och försöker påpeka att alla har rätt att finnas, att Public Service har ett mycket speciellt uppdrag, att det inte går att jämföra verksamheterna rakt av, och att det är rättvist, åtminstone sett över tid. Att PS ska kunna slippa förhandsprövning, och att det finns motiv för speciella lösningar som exempelvis programanställningarna. 

Nu när Public Service-utredningen dragit igång, vädrar dock många morgonluft.

Det finns nämligen vissa som vill hävda att PS ”inte är en ’speciell’ del av arbetsmarknaden utan en del av denna och att villkoren för att bedriva verksamhet i dessa företag ska kunna jämföras med övriga arbetsmarknaden.” Vissa som tydligt förkunnar: ”Public Service-företagen är inte del av monopolet längre utan del av mediebranschen och arbetsmarknaden. Public Service-företagen tillhör inte en arbetsmarknad utan arbetsmarknaden.” Och vissa som är väldigt tydliga: ”För att kunna stå sig i konkurrensen inom mediebranschen kan Public Service-företagen inte bortse från kravet på produktivitet och effektivitet.” Kort sagt: PS-bolagen är som vilka medieföretag som helst. 

Mitt största problem med ovanstående citat är att alla kommer från Public Service-företagen själva, via deras arbetsgivarorganisation. Företagen brukar inte använda dessa ordalag så tydligt i diskussioner med kommersiella aktörer, då brukar deras särart istället vara ett mer säkert retoriskt kort. Men när villkoren ska förhandlas med journalisterna, ja då låter det som ovan. De hymlar då inte med att de ser resten av branschen som sina konkurrenter: 

”Public Service-företagen har en stark ställning inom mediebranschen. Denna roll vill man självfallet bibehålla. Dock är det inte lika givet att denna ställning är ohotad med hänsyn taget till mediebranschens utveckling och spridning av media på nya plattformar. Public Service verksamhet konkurrerar inte med Public Service-företag i Europa utan konkurrensen har fått betydligt fler aktörer.” 

Kombinerar du ett sådant citat med PS-bolagens digitala positionering så blir det tyvärr svårt att tona ned övriga branschens tonläge som överreaktioner. 

Ska jag därmed slutföra familjemetaforen så blir det åtminstone lite speciellt att mana till sans när en av familjens medlemmar ständigt byter identitet. Det blir liksom svårare att då försvara Public Service-bolagens unika roll, deras rätt att slippa benchmarking eller att försöka motverka en inskränkt frihet för bolagens utveckling. Det blir helt enkelt inte rättvist. 

Låt mekaniken ta över mediestödet

Det finns en lång rad förutsägbara fakta som enkelt kan styra vem som kan få ett mediestöd. Därför är en mekanisk tilldelning av ett mediestöd en spännande tanke, skriver Jonas Nordling.

Remisstiden för Medieutredningen närmar sig sitt slut, och snart ska domen alltså falla. Det vill säga regeringen måste hitta en väg in i framtiden med en konkret proposition. Dagens system för presstöd är ju trots allt tidsbegränsat, och därmed måste utredningen på något sätt utmynna i ett skarpt förslag från kulturdepartementet. Hur det nu ska gå till. 

Statssekreterare Per Olsson Fridh berättade nyligen öppet i Journalistpodden hur det politiska förankringsarbetet är tänkt att ske. Men förutom det udda i att på detta vis formalisera något som normalt brukar ske informellt så är det ett arbete som dessutom inte tycks gå så bra. Något som Medievärlden dessutom avslöjade redan i december.

Lägg där till att statssekreteraren i samma poddavsnitt inte direkt gjorde vågen över utredarens förslag om en ny utredning angående själva finansieringen av ett framtida mediestöd, trots att alla kan se att den presenterade modellen antagligen främst kommer att innebära väldigt lite stöd till väldigt många.

Utredningen innehåller dessutom många andra stickspår för ansvariga politiker att ta ställning till. Som till exempel en önskan om att distansera själva beslutet om det konkreta stödet från politisk påverkan via en nämnd som är utsedd genom branschintern nomineringsprocess. Massiv kritik har visserligen redan riktats mot detta förslag, utifrån att branschens aktörer inte ska dras in i dessa beslut. Det kan i och för sig vara ett logiskt motstånd. 

Men det vore samtidigt tvärtom möjligt att tänka mer extremt åt andra hållet för att verkligen skapa en distans från risken för politisk klåfingrighet i detaljbeslut. En mekanisk tilldelning av ett mediestöd hade varit en mer spännande tanke, där alla förutsättningar kunde vara binära eller åtminstone mätbara. Ansvarig utgivare? Check. Erkänner de etiska spelreglerna? Check. Grundstöd tilldelas. Extra stöd utifrån given bokförd parameter tilldelas som tillägg. Typ.

En sådan modell bygger på att ett system kan vara binärt vid rätt valda parametrar, och därmed kan själva nämndarbetet avvecklas. Själva parametrarna i stycket ovan är sekundära i sammanhanget, de tjänar främst som exempel. Det finns naturligtvis andra faktorer som också kan användas, som resultat, upplaga, utgivningsfrekvens, digital räckvidd, medietyp etc. Poängen är att det finns en lång rad förutsägbara fakta som enkelt kan styra vem som kan få ett mediestöd. Rättssäkerheten i ett mekaniskt system säkerställs dessutom enkelt via sedvanlig möjlighet till överprövning i förvaltningsdomstol. 

För vi lever trots allt i en tid då detaljerade diskussioner och beslut om rätt eller fel journalistik mer än någonsin bör distanseras från utomståendes påverkan. Därför hade det varit bra om någon på riktigt hade vågat fundera kring ett system som skrotade själva handpåläggningen från en mediestödsnämnd. 

Men ett sådant banbrytande förslag får kanske vänta till nästa utredning. Vilken å andra sidan alltså kan bli snarare än planerat.