Konstruktiv journalistik ska få medborgaren älska oss

Demokratin som vi känner den är utmanad. Men vad betyder det för en journalistik som vill se sig som demokratins vita riddare? Två danska journalister menar att om medborgarna får full uppmärksamhet löser det sig. Jonas Nordling tror inte att det är så enkelt.

Varje lördag stod de där. I ett hörn av spärrhallen vid T-centralen, där gången från centralstationen mynnade ut och vi helglediga tonåringar från förorten vällde fram på väg mot citykärnan. De var aldrig särskilt många, kanske 20 stycken, och de flesta förbipasserande noterade dem antagligen aldrig, även om de skilde ut sig från frälsarpredikanterna intill. Såvitt jag minns var de alla män varav de flesta äldre, men några var även i min egen ålder. Killar som jag kände igen från min pendellinje, från min gymnasieskola. Skinnhuvuden, fotbollshuliganer, särlingar och rena knäppgökar. Bland de äldre männen var den sista gruppen klart övervägande, och den största gåtan för mig där och då var varför någon överhuvudtaget ville hänga med dessa tokiga gubbar.
Men där stod de alltså varje lördag i mitten av 80-talet, för att sälja sin tidning Patrioten, och för att värva nya medlemmar till sin rörelse, Bevara Sverige Svenskt. Att detta gäng skulle skapa ett parti som 2018 lockar en femtedel av befolkningen kändes inte så troligt. Men nu är vi alltså där.

Att demokratin är en nyckfull kraft ligger i sakens natur, precis som det är logiskt att dess tillkortakommanden skapar bekymmer som väcker förslag på diverse lösningar. Det är inget nytt i sig, demokratins inneboende utmaningar har genom åren föranlett mängder av skrifter och debatter, och så sker naturligtvis även nu. Det som möjligtvis är lite udda är att fler samhällsaktörer än på länge tycks vilja diskutera demokratins konstruktioner, om än utifrån helt olika drivkrafter. Flera av dessa krafter lyftes också förtjänstfullt av Jan Scherman i dennes sevärda reportageserie om vår demokrati på SVT nyligen. Men långt från alla perspektiv berördes av Scherman och det finns anledning att fördjupa sig än mer i vad som kan vänta oss.

Den traditionella demagogen pekar gärna på det parlamentariska systemets brister, där blockpolitik kan lamslå beslutsfattande. Retorik om det sunda förnuftets självklarhet som alternativ till flerpartisystemets kompromissande kan då kännas lockande. Parallellt med detta finns de återkommande argumenten om att ett etablissemang ska ha lagt beslag på sakfrågorna oavsett folkviljan, vilket ska ha gjort demokratin till en chimär. Lägg därtill att allt flera demokratikramare räds själva demokratin, eftersom antidemokratiska krafter av olika karaktär inte kan stängas ute. Vilket leder till en önskan om att avpolitisera fler funktioner för att rädda dess existens och skydda dessa från politiska beslut. Teknokratiska lösningar försvaras på så vis av de som tidigare stod på demokratins sida.

Utfallet av höstens riksdagsval riskerar att än mer kraftigt ge luft åt dessa olika fraktioners argument, med den sammanlagda effekten att vår demokratiska modell antagligen kommer utsättas för hårdare attacker än någonsin tidigare. Ett tecken i tiden är naturligtvis att två av de senaste årens mest uppmärksammade böcker om alternativ till dagens demokrati numera finns i färska svenska översättningar: Jason Brennans Efter demokratin och David Van Reybroucks Emot allmänna val.

Den amerikanske statsvetaren Jason Brennan (som för övrigt även syntes i ovan nämnda reportage) gav ut sin bok 2016 med den tydligare originaltiteln Against Democracy, och den marknadsliberala tankesmedjan Timbro översatte den till svenska redan förra sommaren. Brennans huvudtes är att alla väljare inte är tillräckligt kunniga för att ges förtroendet att rösta. Hans förslag till lösning är därför att endast kvalificerade medborgare ska få rösträtt, och att detta kan ske genom till exempel ett kunskapstest. Han föreslår att demokratin ersätts av epistokratin; ”ett styre där de kunniga har makten”.

Den belgiske kulturhistorikern David Van Reybroucks bok heter på originalspråket flamländska Tegen Vierkizingen, vilket rakt översatt betyder mot val. Den kom redan 2013, men har i år alltså getts ut på svenska av Natur och Kultur. Även Van Reybrouck driver tesen att vår demokrati är dysfunktionell, men utifrån en helt annan vinkel än Brennans. Han menar i stället att det är den representativa demokratin som är boven, att dagens system är rester från aristokratins skyddsvallar mot äkta folkstyre, och att lotten i stället är den sanna demokratins lösning. I Van Reybroucks idealdemokrati skulle folkvalda lottas fram, och endast verka tidsbegränsade perioder. Genom lotten skulle dagens drivkrafter inom det politiska spelet kunna avvecklas till förmån för ett verkligt brett samhällsengagemang hos medborgarna, menar Van Reybrouck utifrån att den som riskerar att lottas till ett förtroendeuppdrag också lär se till att hänga med.

Om något av dessa två förslag till förnyelse är tilltalande, och vilket i så fall, röjer säkert en hel del av din värdegrund. Men oavsett det: även om just dessa två författare uttrycker extrema lösningar för ett läge där demokratin hamnat i en återvändsgränd så är det väl inte orimligt att tänka sig att en idédebatt kommer väckas om en önskad utveckling av folkviljan. Och då kommer det bli intressant hur vi journalister hanterar läget.

Vi kan nog dock utgå ifrån att ingen officiell rörelse uttalat kommer att vilja avskaffa demokratin. Även de flesta moderna repressiva stater har ju trots allt kallat sig själva demokratier. (Östtyskland hette formellt Tyska Demokratiska Republiken, Nordkorea heter officiellt Demokratiska Folkrepubliken Korea etc.) Varje steg att utveckla demokratiska strukturer kommer emellertid tvinga oss journalister att välja sida, vare sig vi vill eller inte.

Utifrån detta läge blev det därför extra intressant att läsa Den journalistiske forbindelse av de danska journalisterna Søren Schultz Jørgensen och Per Westergård. Denna bok, som kom ut på danska Gyldendals i våras, är ett ambitiöst försök att genom fältstudier världen över hitta en röd tråd i nyhetsmediers försök att återskapa sitt uppdrag. Enligt författarna finns bara en grund för journalistiken, nämligen uppdraget från medborgaren. Men detta uppdrag håller på att transfomeras till något helt nytt. Den moderna journalisten kan i medborgarens ögon utgöra en pedagog, en mellanhand eller en förmedlare. Men också en mötesarrangör, en aktivistisk initiativtagare eller en problemlösare. En nyskapad redaktionell titel som de båda danskarna gärna lyfter fram är community organizer; organisatör av samhället.

Författarna menar att det journalistiska uppdraget alltid handlar om att vara på medborgarnas sida, och att framför allt alltid uppfattas som att vara det. Det kan tyckas självklart, men de menar att alla metoder vi använder för att stärka relationer med konsumenten måste i grunden alltid ge denne individ känslan av att vara bekräftad. Först därefter bör medieföretag försöka tjäna pengar på detta förhållande. Att till exempel bedriva eventverksamhet på kommersiell grund är till exempel kontraproduktivt. Ett event ska ha konsumenten i centrum, och stärka relation mellan redaktion och medborgare. Ger det dessutom pengar är det en bonus, men inget måste. Relationen kommer ge intäkten i nästa led ändå, om du gör rätt.

De danska kollegerna driver också tesen att ALLA medier numera ska se sig som nischade. Din målgrupp är alltid möjlig att kategorisera utifrån intressen, direkt såväl som indirekt. Det kan vara ämnesrelaterat, men även geografiskt, socioekonomiskt eller ålder. Eller något annat. Men det är alltid nischat. Det breda nyhetsmediet med allmänheten som målgrupp är historia, menar de. Vilket naturligtvis påverkar det demokratiska uppdraget. Det är å andra sidan ett uppdrag vi har gett oss själva, menar författarna och därför också helt kan omformulera om vi så önskar.

Søren Schultz Jørgensen och Per Westergård lyfter därefter framför allt upp begreppet konstruktiv journalistik, och menar att det är vägen till en tätare relation mellan redaktion och medborgare eftersom ”den skapar insikt, ger inspiration, gör medborgarna kunniga om samhället och ger hopp om en bättre morgondag”. Det handlar här om journalistik som inte bara beskriver problem, utan även presenterar lösningar. Studier av amerikanska konsumenter visar, enligt författarna, att dessa föredrar lösningsorienterad journalistik när de får välja mellan det och ren rapportering. Utvecklingen av en process för så kallad konstruktiv journalistik leds för övrigt via ett globalt projekt vid Aarhus universitet, och som stöttas av bland andra EBU och Google.

Gränsen mellan lösningsinriktad journalistik och aktivism är emellertid hårfin, vilket även författarna medger. Men de citerar samtidigt den välkände journalisten Glenn Greenwald som menar att ”alla riktiga journalister är aktivister”. Inte heller tycker författarna att det är ett problem om redaktioner hänfaller till kampanjjournalistik, så länge som det sker öppet och förstås: på medborgarens sida. Den som kan sin presshistoria ser naturligtvis cirkeln till viss del slutas, men till författarnas försvar ska sägas att de även lyfter fram den redaktionella professionaliteten som den stora skillnaden från pionjärtidens idéstyrda tidningar.

Givet att demokratin troligen står inför stora utmaningar, och att en bred idédebatt (förhoppningsvis) är att vänta; hur kommer då svenska redaktioner att tolka sitt uppdrag? Valet står ju mellan att passivt rapportera eller aktivt vägleda. Det senare bryter mot vår roll som neutrala bevakare, det förra rimmar dåligt med vår självbild som demokratins vita riddare. För Søren Schultz Jørgensen och Per Westergård är valet emellertid enkelt. Vi ska moderera diskussionen och förstås: stå på medborgarnas sida. Den stora utmaningen är dock att medborgarna kommer ha olika intressen, beroende på vilken ”nisch” de tillhör. Men inte heller det är ett problem i danskarnas värld, eftersom en mångfald av åsikter aldrig kan vara av ondo ur ett demokratiskt perspektiv.

Det är riktigt att pressen själv iklätt sig rollen som demokratins väktare. Och motivet har i grunden varit upplysningsidealet. Endast den informerade medborgaren kan utföra sin demokratriska handling, och det är journalistiken som erbjuder denna nödvändiga upplysning. Den svenska pressens fria ställning gentemot lagstiftaren har till stora delar kunnat försvaras tack vare en bransch som i över ett sekel delat grundläggande samhällsanalys. De pressetiska reglerna, och det journalistiska ideal som det medför, ligger djupt nedärvda hos många av oss journalister. Men det är inte heller någon hemlighet att denna branschhållning också inneburit att vi lite för ofta tolkat vilka frågor allmänheten borde bry sig om, ibland på ett sätt som inte är helt väsenskild från Jason Brennans syn på medborgarnas kompetens.

Så visst har de danska kollegerna rätt när de hävdar att medborgarna måste känna att vi står på deras sida, på deras villkor. Kombinationen demokratisk brytningstid och konstruktiv journalistik kan emellertid vara en krutdurk som sätter allt detta på sin spets. Detta eftersom att vara på medborgarens sida i nischmediernas tidsålder troligen innebär en polarisering av journalistiken som vi aldrig tidigare skådat. För att helt fjärma sig från ett von oben perspektiv och aldrig hänfalla till spekulation om vad läsekretsen borde veta mer om kommer ofrånkomligen leda till stora kunskapsluckor dessa nischgrupper sins emellan.

Men även detta har danskarna en lösning på. Det är nämligen här Public Service får sin framtida roll: ”Dessa medier kan de folkvalda politikerna använda till att brygga broar över de hål, klyftor och diken som de privata medierna ofrånkomligen lämnar mellan sig.” Hur detta skulle ske i praktiken låter de vara osagt, men det känns inte som ett steg bort från en elitstyrd agenda över samhällsdebatten. Tvärtom. Dessutom med den pikanta effekten att det skulle innebära att politiker ges en stärkt makt att indirekt avgöra vad folk bör veta och inte veta. Icke desto mindre är de danska kollegernas försök att omformulera vårt uppdrag värt att uppmuntra, och förhoppningsvis läser någon mer än jag denna bok och kan inspireras.

Men som sagt, detta är en idédebatt som är lika gammal som demokratin i sig. Så för att knyta ihop säcken tänkte jag avsluta med några rader från den amerikanske historikern Christopher Lasch och dennes postumt utgivna essäsamling Eliternas uppror och sveket mot demokratin. Lasch ägnade en av dessa essäer, Argumentationens förlorade konst, specifikt åt journalistikens roll i demokratin. Han beklagade bland annat Walter Lippmans alltför lyckade arbete med att göra professionell objektivitet till ett ideal inom journalistiken, eftersom det gav effekten att medborgarna avpolitiserades. Lasch menade att journalistikens roll var att träna medborgarna i ställningstagande, inte göra dem till passiva nyhetskonsumenter. Han menade att idealet om den objektiva nyhetsrapporteringens överlägsenhet byggt på en rådande syn om att debatt endast skedde mellan rivaler, ett gräl där ingen någonsin ger efter för den andre. Christopher Laschs eget ideal var det motsatta (I Margareta Eklöfs översättning): ”Man vinner ingen debatt genom att överrösta sin motståndare. Man vinner den genom att förändra motståndarens uppfattning, något som kan ske endast om man lyssnar aktningsfullt till motargumenten och ändå får deras förespråkare att inse att det är något fel med dessa argument. Medan detta sker kan vi mycket väl inse att det är något fel med våra egna.”

Christopher Lasch levde för övrigt som han lärde i den mån att han under sin levnad gick från en vänsterinriktad samhällsanalys till en betydligt mer moderat. (Att essäsamlingen gavs ut 1995 av näringslivets tankesmedja SNS bör även nämnas i sammanhanget.) Men att på allvar ständigt våga sätta sina övertygelser på spel bör oavsett politisk läggning naturligtvis alltid vara den enda sanna demokratiska värdegrunden, och kan tjäna som kompass även för det redaktionella arbetet. Allt annat blir ju dogmatiskt och inskränkt. Och såna krafter tål demokratin endast om de med råge ryms i ett hörn av en spärrhall.

 

PS. Jag har medverkat i Medievärlden som kolumnist sedan januari 2014. Min främsta drivkraft för detta samarbete var att kunna bidra med något till mina duktiga kolleger på redaktionen, som året innan hade valt att driva vidare tidningen i egen regi. Deras framgångsrika arbete utmynnade häromåret i att de kunde sälja verksamheten till Dagens Media. Häromdagen avslöjades dessutom att Dagens Media i sin tur nu kommer köpas av Bonnier. Vad detta innebär för min framtida medverkan återstår nu för mig att ta ställning till. Om detta skulle visa sig vara de sista raderna för denna spalt vill jag emellertid ta tillfället i akt och tacka alla läsare för dessa fyra år. Det har varit kul! Förhoppningsvis möts vi på annat håll.

Demokratin som ingen försvarar

Taiwan var förr en militärdiktatur med undantagstillstånd men är nu en modern demokrati med kontinentens högst rankade pressfrihet. Frågan är bara vad de får för det.

Det talas ofta om hur pressfriheten inskränks, att läget för världens journalister blir allt svårare. Att det fria ordet, och det demokratiska samtalet, är hotat på så många sätt. Vilket gör att det blir ännu viktigare att lyfta upp alla exempel på motsatsen. För de finns ju också. Samhällen som lämnat diktatur och förtryck bakom sig, och istället byggt demokrati och yttrandefrihet.

Som Taiwan. Förr en militärdiktatur där undantagstillstånd rådde i 40 år. Nu en modern demokrati med kontinentens högst rankade pressfrihet. Precis en sådan utveckling som demokratikämpar brukar önska. Och det dessutom i en region där det fria ordet och mänskliga rättigheter alltför ofta är undertryckta. Taiwan borde alltså vara toppen.

Som alla vet har landets status emellertid istället försvagats i takt med att demokratin vuxit sig starkare. Och visst, jag förstår att det är en komplex historia, med två stater som båda kallar sig Kina (Taiwans formella namn är ju fortfarande republiken Kina), och som tidigare har gjort anspråk på samma land. Men sedan Taiwan slängdes ut ur FN 1971 har det mesta gått snett när det gäller det lilla landets förutsättningar till fortsatt existens.

Idag erkänner knappt 20 stater Taiwan som en självständig stat. Sverige gör det inte, och nuvarande regering tänker inte ändra på denna inställning. Tvärtom. Kina sätter stor press på omvärlden i sina ambitioner att inkorporera Taiwan, och lyckas oftast väl med detta påverkansarbete. Få stater, eller företag för den delen, vill stöta sig med jätten.

Taiwan kan väl ge med sig, Kina har ju typ faktiskt lovat någon form av särregler även efter ett införlivande. Så tycks omvärldens analys se ut. Utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter och pressfrihet i Hong Kong och Macau efter det kinesiska övertagandet gör det emellertid lätt att förstå varför regeringen på Taiwan inte delar den analysen.

Jag besökte nyligen Taipei, i samband med ett möte med den internationella journalistfederationen IFJ. Det var då tydligt hur desperat den taiwanesiska regeringen söker kompisar. Det var mottagning på UD, brandtal om pressfrihet från utrikesministern och audiens hos statschefen. Fraserna om fritt ord och fri tanke som de flesta politiker världen över använder fick dock här en djupare innebörd. Detta är bevisligen ett land som tagit demokratin åt rätt håll. Frågan är bara vad de får för det.

Sverige och andra demokratier tycks nöja sig med att Taiwan får vara med i typ WHO och OS. Men utan att ta alltför mycket ställning måste jag säga att det samhälle som nu råder på Taiwan tilltalar mig så otroligt mycket mer än det på det kinesiska fastlandet. Och det bekymrar mig att när en demokrati nu är hotad på riktigt, när den progressiva delen av världen verkligen kan ta ställning; ja då viker vi ned oss. Det säger något om vilka vi egentligen är. För i valet mellan det fria samhället och den totalitära diktaturen väljer världen just nu väldigt rationellt. Men ändå helt fel.

Myndigheter kan få beslagta i hemlighet

Ett nytt lagförslag ska ge myndigheterna rätt att beslagta material i hemlighet och utan att handlingen registreras. ”För oss som vill granska myndighetsutövning är detta ett hinder som ett öppet samhälle helt enkelt inte borde acceptera”, skriver Jonas Nordling.

För att kunna bevaka den offentliga makten till fullo gäller det att kunna finna tillräcklig mycket underlag, inte sällan med hjälp av offentlighetsprincipen. Och det krävs då förstås att handlingarna är registrerade, annars är det ju närmast omöjligt att hitta någonting.

Med tanke på detta är det faktiskt förvånansvärt många handlingar som inte behöver registreras. I ett samhälle som kallar sig öppet och med ambitioner att fortsätta göra det borde egentligen sådana här undantag från registreringsskyldigheten regelbundet utmanas. Det kan säkert finnas skäl till undantag som är rimliga, men i takt med digitala landvinningar bör ju även registreringsarbetet kunna effektiveras till exempel. Vilket kanske varit ett skäl till att slippa viss registrering historiskt.

Rätten att slippa registrera handlingar har faktiskt aktualiserats igen, något oväntat. Den så kallade beslagsutredningen har nämligen lagt ett förslag som minst sagt är anmärkningsvärt.

Grunden är ett försök att tillåta ”utredning på distans”, det vill säga en sorts beslag av data som till exempel kan finnas på extern disk eller server. Huruvida det finns något fungerande skydd i förslaget mot vilket material som på detta sätt får samlas in är oklart. Det är även osäkert om den som utsätts för detta beslag överhuvudtaget kommer veta det. Utredningen föreslår nämligen att sådan underrättelse inte ska behöva göras förrän långt senare.

Och det är ju då svårt för till exempel en journalist att veta om statsmakten tagit sig in dennes dator, oavsett om eventuella skäl för detta föreligger eller ej. Helt enkelt eftersom den som gör beslaget inte behöver berätta det. Det är svårt att tänka sig att ett fysiskt beslag av något skulle kunna ske på samma grunder som föreslås här. Det skulle väl i så fall mer falla under gängse definition av stöld. (Pikant nog föreslår utredningen faktiskt att även fysiska beslag borde kunna hemlighållas.)

Som grädde på moset föreslås dessutom att det material som beslagtas på detta vis alltså även ska undantas från registrering. Den som eventuellt via offentlighetsprincipen vill kontrollera huruvida ett beslag ”på distans” överhuvudtaget utförts kommer alltså inte kunna hitta något.

Utredningen talar förvisso om att den personliga integriteten ska värnas och beslagen inte får vara omotiverat breda på grund av denna ambition. Frågan är bara hur detta ska kunna kontrolleras eftersom, som sagt, inget beslag kommer registreras. Motivet till detta? Ja, det anses tydligen kunna innebära ett alltför stort arbete då beslagtaget material kan vara mycket omfattande. Den personliga integriteten lär alltså inte stå i centrum med andra ord.

Det känns med andra ord inte så tryggt, direkt. För oss som vill granska myndighetsutövning är detta ett föreslaget hinder som ett öppet samhälle helt enkelt inte borde acceptera.

Stötande att regeringen är passiv om digitalmomsen

Sedan frågan kört fast i EU vill den danska regeringen nu kompensera medieföretagen för den högre digitala momsen. Den svenska regeringens passivitet i frågan är närmast stötande, skriver Jonas Nordling.

Digitalmomsen tycks alltmer bli den svenska mediebranschens heliga Graal. Det vill säga en grej från förr som har magiska effekter men som nu är borttappad och alla letar efter. Typ.

I dag skiljer det nitton procentenheter i moms mellan analog och digital media. Att jämställa momsen för digital journalistik med den som gäller för tryckta produkter skulle alltså betyda nitton kronor mer i kassan för varje mottagen hundralapp hos svenska medieföretag. En nödvändig reform, inte minst för en hårt medtagen mediebransch mitt uppe i en digital omställning.

Frågan har stötts och blötts länge, inte minst på grund av att moms är en fråga för EU och därmed styrs via direktiv därifrån. Ett tag såg det dock ljust ut. Ett förslag för att öppna upp möjligheterna till lägre moms för e-tidningar hade baxats långt. Men efter bråket mellan Tjeckien och Frankrike förra sommaren så tog det roliga slut. Tjeckiens krav på omvänd skatteskyldighet som motprestation ställde helt enkelt till det. Och där står vi nu.

TU:s vd Jeanette Gustafsdotter berättade visserligen för några veckor sedan i Journalistpodden att hon lägger ned mycket tid för att fortsätta lobbyarbetet i denna fråga. Men samtidigt kunde hon inte förklara hur Tjeckiens problem skulle lösas.

Sanningen är väl att efter förra sommarens antiklimax så är den här frågan helt död i EU. Den europeiska journalistfederationen, EFJ, vars medlemmar är direkt beroende av att mer pengar stannar i branschen, gör bedömningen att saken inte kommer lösas på länge. Kanske inte förrän en större momsöversyn drar igång, och då pratar vi långbänk.

Så här kan vi förstås inte ha det. Inte minst i en bransch där globala aktörer som knappt skattar alls i Sverige håller på att flytta skattebasen för annonsintäkter till helt andra delar av världen. I all ödmjukhet vill jag därför påpeka att jag, med en graalsökares envishet, med jämna mellanrum brukar föreslå alternativa lösningar för att neutralisera den hör pålagan och på så vis ge ansvarstagande svenska medieaktörer lite nödvändig livsluft i omställningsarbetet. Som till exempel att neutralisera momseffekterna eller att  fondera de statliga intäkterna och dela ut till branschen. Hittills har det skett inför döva öron.

Men plötsligt händer det. Inte i Sverige, men väl i Danmark. I ett omfattande mediepolitiskt förslag från den danska regeringen, där det i övrigt finns mycket att kritisera, fanns nämligen något jag kände igen. Ett förslag om att kompensera digitala nyhetsmedier i väntan på att EUs momsregler ändras, genom en ”nollmomskompensationsordning”.

I många fall är det positivt med regeringar som är passiva gentemot fria mediers förutsättningar att verka. Men i den här frågan är den svenska regeringens passivitet närmast stötande. Så det minsta en kan begära nu är väl ett snabbspår för att skapa en liknande kompensationsordning som den danska i väntan på att Tjeckien och Frankrike har lekt klart.

Ett bevingat uttryck ser dagens ljus

Frasen ”Journalist är inte ett yrke”, som nyligen fälldes i Arbetsdomstolen, har goda chanser att bli klassiskt. Med allt vad det innebär. Själva rättegången i sig innehöll samtidigt ett vittnesmål som kan ge större effekt på det redaktionella arbetet, menar Jonas Nordling.

Det finns yttranden som blir bevingade och lever vidare långt efter att kontexten de fällts i är bortglömd. Fråga bara Ines Uusman. Yttrandet ”Journalist är inte ett yrke”, som Almegas jurist häromdagen fällde i Arbetsdomstolen, har goda chanser att nå samma höjder. Kanske borde en trycka upp ett antal t-shirts med citatet, innan någon annan stjäl den idén.

Nåväl, bortsett från det pikanta att någon som representerar arbetsgivarorganisationen Medieföretagen står för detta yttrande är det naturligtvis fällt i just en sådan kontext som möjligtvis går att förstå, men som ingen kommer att minnas. Det kommer inte heller framgå av historien att betoningen låg på ordet ETT. Men strofen kommer vi antagligen aldrig glömma.

I sammanhanget ska naturligtvis nämnas att jag är part i målet, och därför inte ska använda detta utrymme som en partsinlaga. Det bör dock nämnas att samma upphovsperson också låg bakom det famösa rådet att hota fackligt aktiva på Mittmedia med avsked. Som reporter (som tydligen räknas som yrke i detta sammanhang) uppskattar jag naturligtvis aktörer i samhället som skapar bra rubriker. Om det är optimalt för den svenska arbetsmarknadsmodellen låter jag vara osagt i denna spalt.

Just reporterrollen var emellertid i fokus i denna rättegång, vilket gav upphov till ytterligare en intressant diskussion som dessutom kan vara av större principiellt intresse. En stoppad artikel hamnade nämligen i fokus, och ledde till en detaljerad beskrivning av bevekelsegrunderna för detta från utgivaren. Ett argument som lyftes fram var att reportern valt att namnge personer, trots att detta skulle kunna medföra en risk för dessa. Namngivandet hade även godkänts av nyhetschefen, men utgivaren valde alltså att inte publicera. Vilket naturligtvis är helt korrekt agerat utifrån utgivarrollen. Frågan här är emellertid vilket värde detta har för att bedöma en enskild reporters duglighet.

Utgivarskapet delegeras naturligtvis i praktiken för att möjliggöra snabb produktion, och bygger därmed på en stor tillit gentemot de redaktionella medarbetarna. Inget konstigt i det, heller. I detta sammanhang kan ju möjligtvis nämnas att en annan tidning inom samma koncern valde att namnge personerna i sin artikel. Men även det är naturligtvis inget konstigt. Olika utgivare kan och ska naturligtvis kunna komma till olika slutsatser även om lönechecken kommer från samma håll.

Det centrala här är emellertid vilket krav på individnivå som här röjdes i rättegången. Är det rimligt att begära att varje reporter, och nyhetschef för den delen, i detalj ska förväntas kunna göra denna bedömning om utgivarens egenheter? Redan i dag sker naturligtvis processen så att vid knepiga beslut rådfrågas utgivaren, men denna retorik från utgivaren lär leda till en större osäkerhet i framtiden. För vem vill riskera att anses vara uppsägningsbar på dessa premisser? Effekten kan nu bli att utgivarens ensamansvar blir än mer tydligt, och att den övriga redaktionella styrkan tar ett steg tillbaka för att inte riskera något. Det var antagligen inte så denna utgivare tänkte, men det är ju å andra sidan helt i linje med yttrandet som inledde denna text. Ibland blir det helt enkelt inte som en tänkt sig.

Högt förtroende för medier inte alltid bra

Traditionell redaktionell verksamhet återvinner förlorad mark, och det finns en marknad för en fungerande affärsmodell att växa fram ur, visar en färsk förtroendeundersökning. Men undersökningens värde för den fria journalistiken går att ifrågasätta, skriver Jonas Nordling.

Att mäta allmänhetens förtroende för journalistik har vuxit i vikt för många, även om vissa av oss har försökt motverka detta. Och givet att detta är viktigt finns det en hel del att glädjas över i årets upplaga av Edelman Trust Barometer.

Svenskars förtroende för medier sjönk visserligen med 1 procentenhet totalt sett, men nedbrutet på redaktionell verksamhet kontra sociala medieplattformar ser det annorlunda ut. 52 procent har förtroende för de förra, men bara 33 procent för de senare. Det är en internationellt sett stor skillnad, enligt denna undersökning. Bara Tyskland och Irland har högre skillnader i förtroendet mellan dessa medietyper.

Det är för övrigt ytterst få länder där plattformarna har högre förtroende än redaktionerna. Och det är bara i Turkiet som det är en stor skillnad till fördel för sociala medier.

Det innebär alltså att det finns fog för de som hävdar att traditionell redaktionell verksamhet återvinner förlorad mark, och att det finns en marknad för en fungerande affärsmodell att växa fram ur. Det genomsnittliga förtroendet för traditionell redaktionell verksamhet är emellertid 59 procent enligt undersökningen, vilket gör att svenskarna ändå får räknas som mer skeptiska till journalistik än normalt.

Den som vill öka förtroendet hos allmänheten kan då kanske finna svaren i de länder som toppar undersökningen? Låt se. Högst förtroende för journalistik återfinns hos allmänheten i Kina. Ja, du läste rätt. I Kina har hela 77 procent av de svarande förtroende för redaktionell verksamhet.

Vi kanske därmed ska avskaffa alla fria medier i Sverige och införa enpartisystem? Det verkar åtminstone gynna förtroendesiffror för journalistik. Om det nu går att hävda att någon sådan finns i Kina. Vi kan väl i alla fall enas om att förtroendemätningar i sig ibland kan vara ganska ointressanta.

Det våras för upphovsrätten

Upphovsrätten tycks vara det nya svarta i svenska medieföretags kamp mot globala jättar. Men det kan innebära oväntade effekter, menar Jonas Nordling.

Det var glädjande, men också lite överraskande när Expressens chefredaktör kom ut angående så kallade fulavtal häromveckan. De senaste dagarna har det emellertid blivit tydligt att just upphovsrättens värde är det nya svarta inom flera medieföretag. Det har nämligen visat sig att denna rätt är ett effektivt vapen i kommunikationen med globala publiceringsplattformar. Där dessa aktörer inte har något problem med att tillhandahålla trakasserier och kränkningar mot journalister, så har de visat desto större intresse för att inte sprida några upphovsrättsintrång. Och det är ju bra så långt. Vi behöver ett brett stöd i samhället för upphovsrätten, och det är bra om utgivare som tidigare försvarat avtal där journalister ska avstå sin upphovsrätt nu i stället förstår värdet av att fördöma sådana fulavtal. Som sagt, vi behöver stå på samma barrikader i denna fråga.

Strategin att attackera aktörer som Youtube med upphovsrätten på det sätt som svenska medieföretag nu gör lär dock medföra två viktiga effekter.

För det första, flera svenska medieaktörer har själva haft svårt att förhålla sig till upphovsrätten utifrån detta perspektiv. De rättsliga turerna kring publiceringen av den så kallade järnrörsfilmen är ett sådant exempel. Hanteringen av kd-politikern Sara Skyttedals bilder ett annat. Notera att jag inte tar ställning till någon av dessa publiceringar i sig utifrån upphovsrätt, men det är rimligt att samma argument gäller oavsett vilken sida av skranket du befinner dig. Och det lär svenska mediehus påminnas om ifall de bibehåller den här strategin mot de globala jättarna.

För det andra, de senaste åren har några försök gjorts för att påpeka upphovsrätten som en möjlig tyglare av oregerliga internetaktörer. Robert Levine skrev till exempel boken Free Ride redan 2011 och häromåret kom Jonathan Taplins Move Fast And Break Things som båda pekade på hur mediebranschen skulle kunna vinna tillbaka förlorad (intäkts)mark. De visade också hur mycket pengar som vissa aktörer satsat på att skapa ett lobbyarbete för att underminera upphovspersoners rättigheter.

Om upphovsrätten visar sig vara ett vinnande kontrollvapen för svenska medieföretag i deras relationer med aktörer som Google och Facebook så lär vår lagstiftning utsättas för liknande utmaningar. Vilka lobbyister blir då de stora aktörernas verktyg i den svenska debatten? Ja, något överraskande kanske de kommer vända sig till ett svenskt fackförbund. I ett färskt avsnitt av min podcast Journalistpodden förklarar nämligen kommunikationsfacket DIK:s ordförande, den före detta piratpartisten Anna Troberg, att hennes förbund vill försvaga upphovsrätten till förmån för andra aktörer. Ett något oväntat fackligt krav, kan tyckas. Men när det gäller kampen om upphovsrätten verkar inget vara omöjligt.

Vill lärarna att deras tidning ska stryka medhårs?

Lärarförbundet ägs av en stor del av landets lärare. Delar de uppfattningen att deras nyhetstidning ska stryka förbundets ledning medhårs och gå i takt med förbundets kommunikationsplaner?

Det verkar vara något speciellt med lärarförbund som medieägare. Lärarnas Riksförbund har sedan länge lagt produktionen på entreprenad, hos ett bolag som inte anser sig syssla med redaktionell verksamhet. Nu tycks dessutom även den större konkurrenten om lärarnas förtroende, Lärarförbundet, vara ute efter förändring. Och det till den grad att tidningschefen häromdagen valde att avgå.

En medieägare väljer naturligtvis själv hur verksamheten ska utvecklas, och vad de vill med sitt ägande. (Och för transparensen: jag sitter själv i både Journalistens och Arbetsvärldens styrelser) En organisation med redaktionell verksamhet bör dock med fördel fastställa en ambitiös övergripande redaktionell policy, och därefter ta ett steg tillbaka till förmån för den redaktionella integriteten. Om redaktionsledningen därefter inte lyckas, byt gärna ledning, men integriteten måste stå fast. Annars blir det svårt att ens leva upp till yrkesregel nummer ett ”Ta inte emot journalistiska uppdrag av personer utanför en redaktionell ledning”.

I det här fallet finns det dock anledning att fråga sig vad som är det egentliga målet. Lärarförbundets tidningsverksamhet har sedan länge varit en av de mest ambitiösa inom fackföreningsvärlden, med flera titlar och en inriktning på såväl fördjupning som nyheter. På många sätt en förebild för medlemsorganisationer med verklig upplysning i fokus.

Men något tycks ha hänt. I höstas genomfördes en övning i lärarförbundets styrelse där ledamöterna med hjälp av konsulter luftade sitt missnöje med förbundets medlemskommunikation. Det slogs fast att denna ”inte kan fortsätta fungera som den gör idag”. Förbundets styrelse önskade ”en kommunikation som stärker relationen till nuvarande medlemmar och bygger relation till nya medlemmar”, samt att ”kommunikationen måste bli mindre spretig och mer effektiv”. Inget konstigt så långt, så resonerar nog alla ledningar om sin kommunikation. Men Lärarförbundets ledning gick ett steg längre: ”Glappet mellan tidnings- och kommunikationsavdelningen måste minskas och synkas bättre”. Plötsligt hade den redaktionella verksamheten tydligen fått en ny innebörd, den var helt enkelt en del av medlemskommunikationen.

Det är ironiskt att en ledning som samtidigt utser 15 000 medlemmar som oönskade vill stärka medlemsrelationen. Och det är också ironiskt att den yrkesgrupp som ett upplyst samhälle vilar på inte tycktes kunna se skillnad på kommunikation och journalistik. Det verkade ju trots allt som om ledningen framför allt var missnöjd med sin kommunikation, och den har ju en fristående redaktion inget ansvar för.

Men det var tydligen inget missförstånd, tvärtom. Det fanns även ett missnöje i ledningen med att den egna redaktionen alltid stod för de mest kritiska bevakningarna av förbundets beslut, till exempel när det handlade om den känsliga lönefrågan. Och en kommunikationsenhet som vädrar omprioriterad budget brukar inte motsätta sig en sådan analys, om man säger. Men i själva verket har ju journalisterna bara gjort sitt jobb. Och en skicklig kommunikatör anpassar sig efter redaktionell agenda, inte tvärtom.

Men som sagt, en ägare gör vad den vill med sin verksamhet. I det här fallet är ägarna dock medlemmarna, det vill säga en stor del av landets lärare. Huruvida majoriteten av dessa delar uppfattningen om att deras nyhetstidning ska stryka förbundets ledning medhårs och gå i takt med förbundets kommunikationsplaner vet jag inte. Men deras förbundsledning verkar ha tolkat detta som deras vilja, dock oklart på vilka grunder. Sanningen är att detta är en sorglig historia, där alla verkar vara förlorare.

Döm inte journalisten efter konverteringen

Nu bedöms journalister utifrån hur många som tecknat prenumeration – och konverteringar är i vissa fall en grund för lönekriterierna. Det är fel väg att gå, skriver Jonas Nordling.

En gång i tiden betydde konvertering i första hand att byta religion. Men det var länge sedan. I vår nya sköna tid handlar det som bekant om något helt annat. Konvertering betyder i dag helt enkelt konsten att få dina besökare att göra som du vill att de ska göra på din digitala plattform. Och för kommersiella medieaktörer har det, i takt med minskade annonsintäkter, kommit att betyda: hur vi får digitala konsumenter att betala direkt till oss.

Att detta påverkat den redaktionella processen råder det ingen tvekan om. Men med det sagt; jag är, som den flitige läsaren av denna spalt vet, en varm anhängare av digitala framsteg. Faktum är att jag numera till och med är internationellt känd för att omfamna ny teknik. Men skämt åsido, det finns vissa saker i spåren av konverteringshetsen som vi måste prata om.

Jag har besökt många redaktioner i mitt uppdrag, och den senaste tiden har en ny trend blivit väldigt tydlig. Det talas om konvertering i form av avslut, där målet är att konsumenten ska teckna en digital prenumeration. Vilket naturligtvis är logiskt för företag som är beroende av prenumeranter. Det nya i sammanhanget är fokuset på enskilda journalisters insats för att nå maximal konvertering.

Detta är naturligtvis inget svenskt fenomen, jag stöter på samma diskussion vid mötet med kolleger världen över. Och det leder alltid till intressanta diskussioner om hur det påverkar journalistens arbete. Att uppmuntra journalister till att bli konsumerade är i sig inget anmärkningsvärt, om du frågar mig. Journalistikens främsta uppgift är att bli konsumerad, det är ju först då den kan göra skillnad.

Men det jag stöter på hos vissa mediehus gör mig ändå lite bekymrad. Listor med avslut kopplade till enskilda artiklar och inslag förekommer, och det finns också exempel på att konverteringar är en grund för lönekriterierna på redaktionen. Du bedöms alltså utifrån hur många som tecknat prenumeration efter ha tagit del av din text eller ditt inslag.

Datamängderna är så blygsamma hos vissa titlar att slutsatser i sig närmast måste vara omöjliga att göra. Men oavsett det så bör individuella bedömningar av journalisters effekter på konvertering undvikas. Alla som deltagit i redaktionellt arbete vet att det är en kedja av inblandade i varje slutprodukt.

Vissa reportrar kommer till exempel alltid att få mer tacksamma uppdrag, om de ska bedömas utifrån antal avslut. Bandy i Hälsingland kommer alltid locka mer läsare än essän om en bortglömd 1800-talsfilosof. En ambitiös utgivare måste ändå kunna erbjuda båda valen.

Men framför allt, konsumtion av journalistik handlar om paketering. Där skiljer sig inte den digitala världen från printprodukten, det är bara verktygen som är annorlunda. Och då gäller det att fortsätta att värdera samtliga delar av produktionskedjan. Det kommer alltid finnas fler än den med byline som skapar den säljande journalistiken. I vissa fall är dessutom stora delar av texten inlåst, så att konverteringen egentligen sker endast utifrån rubrik och ingress, som ju ofta sätts av någon annan än reportern.

En lyckad konvertering i form av fler betalande prenumeranter är naturligtvis en nödvändighet för vår fortsatta existens. Men det kräver också att hela det redaktionella lagarbetet värdesätts även i framtiden. Den övertygelsen bör inte konverteras.

Nya terrorlagar hotar journalistiken

Nya lagförslag för att bekämpa terrorism kan innebära att research om terrororganisationer eller resor till konfliktzoner blir brottsliga, skriver Jonas Nordling.

De små stegen mot ett mer slutet samhälle fortsätter oförtrutet. Jag har visserligen redan beklagat mig över detta, men känslan är ju att det aldrig verkar ta slut. Vi snackar till exempel för lite om hur GDPR-reglerna kommer lägga en våt filt över offentlighetsprincipen som vi känner den, eller att gamla tokiga förslag som det om utlandsspioneri åter dammas av.

Ett annat aktuellt exempel som vi pratar för lite om handlar om förslaget till skärpt lagstiftning för att bekämpa terrorism. Alla vill såklart bekämpa terrorism (för ingen benämner ju sig själv som terrorist). Men detta är förslag som tvärtom riskerar att begränsa vårt öppna samhälle, vilket kan kännas lite kontraproduktivt i sammanhanget.

Ett förslag till ändring handlar till exempel om att hindra ”utbildning i terrorismsyfte”. Det låter väl rimligt, men det är faktiskt redan brottsligt. Det nya i förslaget är en utvidgning som öppnar för helt nya tolkningar. Forskning i ämnet undantas visserligen, men journalistik nämns inte alls. Journalister som på något sätt kommer i kontakt med terroriststämplat material kan därmed anses ha försökt utbilda sig. Vilket kan låta absurt och som därmed enkelt skulle kunna avfärdas som hjärnspöken från min sida. Men det räcker väl att påminna om vad som hände den svenske journalisten Hamza Yalcin nyligen för att förstå farans riktning. Även resor kopplade till terrorism föreslås av utredningen att få utvidgade tolkningsramar, vilket kan innebära att alla som rest till en riskregion riskerar att misstänkliggöras genom sin blotta närvaro, inklusive journalister och i detta fall även forskare.

Att på det här sättet ständigt utöka gråzonerna kan kanske tyckas harmlöst för den genomsnittlige medborgaren, men i händerna på en repressiv polismakt kan såna här ändringar bli förödande. Statsapparatens framflyttade positioner i samband med terroristbekämpning det senaste decenniet har egentligen aldrig utvärderats utifrån effekt. Men att spela på otrygghet för att inskränka medborgerliga friheter är ingen hedervärd metod för demokratiskt sinnade politiker, och det är nog hög tid att fråga sig vem eller vad som bordet dukas för.