Det våras för utspridaren

Efter domen mot Bredbandsbolaget har det uppstått ett antal intressanta juridiska spörsmål menar Jonas Nordling. Inte minst kan det innebära en revival för utspridarbegreppet.

Domen mot Bredbandsbolaget häromdagen har väckt en del diskussioner. Utifrån tidigare rättsfall inom EU, och med tanke på sådana här tal var kanske inte resultatet särskilt överraskande. Möjligen kan jag tycka att det är lite pikant i sammanhanget att de koncerner som så aktivt driver dessa kostsamma processer, inte sällan är de som samtidigt löpande kränker upphovsmän med krav på oskäliga avtal. Men det är en annan sak, som jag berört förut.

Men i kölvattnet av Bredbandsbolagsdomen uppstår en intressant diskussion om domstolens makt över internetleverantörer, och om det är rimligt att operatörer måste blockera lagbrytare. Men jag kan ändå konstatera att det finns en viss logik ur ett månghundraårigt juridiskt perspektiv.

Tryckfrihetsförordningen, TF, som vi aktivt firade hela fjolåret, har nämligen en rätt tydlig kedja när det gäller att ställa någon till svars när ansvarig utgivare eller synlig ägare saknas. Då vet alla publicister att den som framställt alstret får ta smällen. Men lagstiftaren har också ringat in ansvaret i de fall även en framställare är okänd: ”Sprider någon periodisk skrift, varå uppgift om vem som tryckt skriften saknas eller, utspridaren veterligt, är oriktig, och kan det ej utrönas vem som tryckt skriften, svare i stället för den som tryckt skriften utspridaren.”

Utspridaren är alltså sedan länge utpekad som straffbar. Frågan är bara vem det egentligen kan vara. Enligt vägledande litteratur kan spridningen bestå i ”försäljning genom bokhandel, kiosker eller kringföringshandel”. Men även flygblad och affischer kan vara aktuella. Faktum är att även bäranden av t-shirts har ansetts falla in i lagens mening. Och en utspridare kan till och med vara en juridisk person, trots grundtanken med ett personligt utgivarskap.

Sett ur detta perspektiv kan piratblockeringsdomen måhända te sig lite mer logisk, även om det i sig inte är samma lagstiftning. Att en operatör skulle kunna jämställas med en utspridare är inte anmärkningsvärt. (Och kanske kan vi därmed också få ny fart på frågan om vem som ska stå som ansvarig för alla avarter av mänsklig kommunikation på olika digitala plattformar, för att blanda in ytterligare en lag. Rättsvårdande myndigheter borde åtminstone ha möjligheten att gå på utspridaren även digitalt. Det vill säga TF och YGL borde vara jämbördiga i detta avseende.)

Sedan kvarstår förstås diskussionen om operatörerna är torget som flygbladen delades ut på, eller den som tryckte dit flyern i din hand. Eller om operatörerna ska jämställas med så kallad trafikanstalt, alltså postutdelningen som är tvungen enligt lag att sprida alster. Men det bästa sättet att hedra TF även dess 251:a år är antagligen att ringa in motsvarigheten till utspridaren i annan lagstiftning.

Svårbegriplig dubbelstandard hos svenska medieföretag

Att svenska journalister inte plötsligt omfattas av annat lands lagstiftning är en fight vi måste ta gemensamt. Men här finns en svårbegriplig dubbelstandard hos svenska medieföretag beroende på vilken hatt de bär för stunden, skriver Jonas Nordling.

Jag har berört frågan om geoblockering förr i denna kolumn, men utvecklingen gör att du bör läsa vidare. Det handlar i sak om en detalj i EU:s arbete med en inre digital marknad, där så kallad geoblockering av digitala tjänster ska förbjudas. Det innebär en nytta för konsumenter som idag inte kan nyttja en digital betaltjänst i annat EU-land, och alltfler politiker lyfter därför nu fram detta som en seger. Så även EU-handelsminister Ann Linde härom månaden då hon talade för landets fackförbundsledare.

Jag frågade då om ministern hade några tankar på hur svenska utgivare och journalister samtidigt skulle undantas från förbudet. Enkelt beskrivet kan väl sägas att ministern inte förstod frågan överhuvudtaget. Att en svensk utgivare skulle kunna vara i behov av att även i framtiden kunna geoblockera journalistik ingick inte i världsbilden om man säger.

Att annat EU-lands lagstiftning kan användas gentemot svenska utgivare och journalister känns kanske fortfarande oproblematiskt för många. Men eftersom våra produkter kan anses vara publicerade även i detta land riskerar vi att lagföras även där. Speciellt om det enda som undviker detta, nämligen geoblockering, förbjuds. Och i dessa tider, med en alltmer skakig politisk utveckling även inom EU, så kan hårdare antiredaktionella lagar snabbt bli en verklighet närmare än vad vi kanske önskar.

I den här frågan må alltså svenska politiker än vara lite nyvakna, men vi står tack och lov tillsammans med svenska utgivare på dessa barrikader. För är det någonting som vi måste ta fajten för är att svenska journalister inte plötsligt omfattas av annat lands lagstiftning.

Men. Ett problem i sammanhanget är den syn som gäller hos svenska mediearbetsgivare. För där är budskapet tydligt: svenska regler gäller bara i Sverige. Detta påminns vi om vid varje avtalsrörelse, eftersom just denna fråga alltid förblir olöst.

Att villkoren för en journalist som arbetar utomlands bör styras av regler som är fastställda på sedvanligt sätt, det vill säga via partsgemensamma avtal, är alltså inte självklart för vissa medieföretag. Trots att de samtidigt anser att svenska journalister inte ska omfattas av andra tryckfrihetsregler än de svenska.

Här finns alltså en svårbegriplig dubbelstandard hos svenska medieföretag beroende på vilken hatt de bär för stunden. Som utgivare vill de ha kvar rätten att geoblockera för att skydda journalistiken, som arbetsgivare vill de tvärtom inte ha verksamhet som utförs utomlands reglerad enligt svenskt system. Vilket gör mig lite trött. Det är tillräckligt svårt för oss att få Regeringskansliet att ta en fajt med EU i denna fråga. Därför vore det ju bra om branschen kan sluta slå undan benen på sig själv.

 

 

Journalister har alltid varit monster

Journalister är inte ovana vid att bli illa omtyckta. Det är tvärtom vår historia i koncentrat, skriver Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.

Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson skrev häromdagen ett Facebookinlägg som fick stor spridning. Det tog avstamp i en post-Trumpanalys, men landade i ”slutsatsen att journalister måste vänja sig vid att bli illa omtyckta.”

”Journalister är vana att bli respekterade och lyssnade på. I en värld där detta inte automatiskt sker fegade många ur”, slog hon fast och efterlyste en ny självbild hos kollegerna: ”Detta är livsnödvändigt. För i den nya världen måste journalister vänja sig vid att bli ifrågasatta och illa omtyckta – snarare än automatiskt respekterade. Oavsett vad journalister gör, skriver och hur de formulerar sitt uppdrag kommer många människor att tycka att de gör helt fel. Journalister kommer att mötas av hat, av hånfulla ifrågasättanden och av attacker.

Det är inte roligt. Det är svinjobbigt.”

Jag tänkte inte gå i polemik med denna analys. Men inte är journalister ovana vid att bli illa omtyckta? Det är väl tvärtom vår historia i koncentrat? Tillåt mig lite anekdotisk bevisföring i sammanhanget, en klassisk journalistisk metod för kolumnister.

Jag brukar ofta påminna om hur 1800-talets notisjägare behandlades, eller hur ett par obegagnade byxor kunde vara ett attraktivt arvode. Och att det var ur denna verklighet som Journalistförbundet en gång skapades, med målet att höja vårt anseende i samhället.

Journalister ansågs vara monster. Se bara på denna bild:

nordlingmonster

En tydlig varning för varje företagare som födde monstret, the Muckraking Press, via annonser.

Faktum är att inte ens journalisternas egen hjälte Tintin, återgav särskilt smickrande bilder av kollegerna. Tvärtom. Tintin själv arbetade ju till synes sällan, men när en av de våra skildrades i vardagen, ja då såg det ut så här:

nordlingtintin

Det är väl ingen varm skildring av hantverket? Mer en bild av förakt för vårt arbete, om du frågar mig. Och det stannar inte där, låt oss fortsätta inom barndomens kulturbärare. Ta Maria Gripes klassiker ”Tordyveln flyger i skymningen“. Där redaktör Hjärpe på Smålands-Kuriren får illustrera vårt skrå. Och hur då? Ja, när huvudpersonen meddelar att en bärande del i dagens sensationsartikel är osann genom att denne lämnat felaktiga fakta, då blir inte redaktören arg, vilket borde vara logiskt. Utan säger istället: ”Tänk att ha sån jävla tur! Vilken grej! Då kan vi kanske fortsätta sälja lösnummer hela veckan då! Tack ska du ha, Jonas!”

Ja, varsågod! Och så där kan vi fortsätta. Men hallå, skriker då vän av ordning. Journalisternas status i samhället har ju höjts rejält sedan 50-talet, och du glömmer Meryl Streeps tal, Alla presidentens män, Madickens pappa och Nina Kanin. Ok, det är rätt. 120 års kamp för att höja vårt anseende har naturligtvis gett resultat. Men att journalister alltid skulle ha varit respekterade är helt enkelt inte sant.

För även om vi har haft framgång i vårt varumärkesarbete de senaste decennierna; den snattande notisjägaren, den byxlöse reportern, monstret, tjuvlyssnaren eller den nasande redaktören, jag är fortfarande dem alla. Vi journalister är fortfarande dem alla.

Illa omtyckta, jajamen! Och ändå uppenbarligen alltid helt nödvändiga för historien.

God fortsättning!

Demagoger frodas när otryggheten växer

Stora delar av den svenska arbetsstyrkan riskerar att automatiseras, vilket kräver en större förståelse för hur otrygghet i samhället uppstår samt en medvetenhet om vilka konsekvenserna riskerar att bli.

I USA är automatiseringsrisken högre än 70 procent för närmare hälften av landets arbetare. Det kan kanske vara intressant fakta för den som vill analysera det senaste presidentvalet, vad vet jag? Siffror som dessa haglade hur som helst när Institutet för näringslivsforskning, IFN, diskuterade framtiden här om dagen. På något sätt antar jag att grupper som känner sig otrygga inte får en ökad trygghetskänsla av ett sådant automatiseringshot. Samtidigt, som alltid; någons hot är någon annans möjlighet. Och du kan inte stoppa utvecklingen blabla..  

I somras kom en rapport som belyser automatiseringen ur ett svensk perspektiv. Och gissa vad? Det är typ samma siffror i Sverige. Nästan 40 procent av den svenska arbetsstyrkan har en risk för automatisering som är 70 procent eller högre. Ser man bara på det privata näringslivet är siffran ännu högre. Då har 49 procent av löntagarna en automatiseringsrisk som är högre än 70 procent. Hälften av dagens privata arbeten är alltså på väg att försvinna. Bara så du vet vad som håller på att hända.

Men hej, det är inget farligt med automatisering i sig. Samhällsekonomin tjänar till och med på sådan effektivisering. Forskningen har naturligtvis siffror även på det, vilket nedanstående bild enkelt visar.

bild-kopia

Genom att avveckla 9,6 miljoner jobb i Europa så gav alltså effektivitetsvinsten i sig bara 8,7 miljoner nya jobb. Men utväxlingen, det vill säga konsumtionen av produktivitetsökningen, gav ytterligare 12,4 miljoner nya jobb. Vilket gav ett högt totalt plusvärde för nya jobb inom Europa trots automatisering. (Och även en viss, om än mycket mindre, positiv effekt även för berörda utanför Europa.) Jag hoppas därför att du ser framtiden an, trots att du med stor sannolikhet kommer att bli av med ditt nuvarande arbete. Att du känner dig trygg.

Här bör påpekas att effekten ovan bygger på total konsumtion av produktivitetsökningen. Du (och företagen) måste alltså spendera pengarna du (och företagen) tjänar för att nya jobb ska uppstå, så fungerar tillväxtekonomi. Och eftersom jag gissar att trygga hushåll (och företag) konsumerar mer än otrygga så bygger antagligen tillväxtekonomi också på en viss trygghetskänsla i samhället.

Vilka former av nya jobb spår då forskarna? Ja, enligt Mårten Blix från IFN så är det i första hand visstidsanställningar, egenanställningar och frilansande det kommer att handla om. Utan att därmed lägga någon värdering i sig vill jag bara påminna om att det som förenar dessa anlitandeformer normalt inte är ett överflöd av trygghetskänslor.

Och med den färska hyvlingsdomen i AD i minnet; det kan gå snabbt nu i färden mot otrygghetens gungfly. Speciellt om vissa (ja, jag menar svenska företagsledningar) inte ser sig som bärare av det demokratiska samhället.

Det finns några få verktyg utanför kollektivavtal för att stärka trygghetskänslor även för den framväxande ”flexibla” arbetskraften, som till exempel denna. Men det krävs att fler värdesätter verktygens funktion. Och funktionen här är att stärka trygghet.

En automatisering på kommande nivå kommer antagligen kräva en ökad förståelse för hur otrygghetskänslor i samhället uppstår. För om vi inte tar detta på allvar så blir vi medskyldiga till den mylla som demagoger växer och verkar i. Så enkelt är det.

När missnöjet blivit en affärsmodell

Vad händer i det postmassmediala landskapet? Samhället har gått varvet runt och den kampanjande plakatpressen har tagit över, menar Jonas Nordling. Hur kommer vi vidare undrar han.

En gång i tiden var ju valet av tidningstitel en stor sak för den genomsnittlige mediekonsumenten. (Om än inte så här stort, kanske.) I dag tycks valet mer handla om att konsumera en redaktionell produkt eller inte, överhuvudtaget. Det blir allt mer tydligt att vi pratar om ett postmassmedielandskap som växer fram. På gott och ont.

Direkt efter Trumps valvinst rapporterades till exempel att New York Times fick ett rekordartat tillskott av prenumeranter, och det framställdes som effekten av ett tydligt politiskt ställningstagande. Och en aktör som The Guardian spelar ännu mer på detta, genom olika former av medlemskap för sin publik, påverkade av aktivistlingo.

Att journalistik kan vara ännu mer utformad som aktivism har dessutom aktörer som holländska De Correspondent visat, inte minst genom sin framgångsrika crowdfunding. I Sverige har liknande framgångar kunnat skördas av exempelvis Blank Spot Project, även om de nog inte till fullo delar de holländska kollegernas vision om aktivistjournalistik.

Och för varje etablerad aktör som väljer att låsa in sitt redaktionella material, som HD/Sydsvenskan senast, kommer frågan väckas om den ökade polariseringen mellan mediekonsumenterna. Om skillnaden mellan de som väljer att betala direkt för journalistik och de som avstår. Som om den frågan i sig var något för enskild medieaktör att ta ansvar för.

Men även om det kanske inte ännu är en politisk handling att prenumerera på Sydsvenskan så är det numera åtminstone ett ställningstagande. Och det är väl så det måste bli. Jag betalar för journalistik därför att jag vill något. Problemet är bara att den utvecklingen riskerar att leda bort masskonsumtion av nyheter till förmån för fraktionskonsumtion. Och skapa grogrund för demagoger. När missnöjessajten Breitbarts skapare Steve Bannon nu tar steget in i Vita huset har ju denna form av aktivistmedia i princip sanktionerats fullt ut.

På sätt och vis har journalistikens utveckling därmed gått ett helt varv runt. Det var ju via små tesdrivande publikationer som den professionella journalistiken växte fram, inte sällan ur myllor som var långt ifrån rumsrena.

Och parallellt med detta försöker nu etablerade medier också annektera fenomenet med så kallade medborgarjournalister, för att åter uppfinna lokaljournalistiken.

Det tog oss typ ett sekel i predemokratisk miljö för att komma vidare från kampanjande plakatpress och volontärande redaktionsproletariat. Men på något sätt har vi hamnat där igen. Men, vi har nog inte hundra år på oss att komma vidare den här gången.

 

Låt pengarna från digitalmomsen växa i ny fond

Om kulturministern vill visa handlingskraft kan hon fondera skattekronorna från digitalmomsen så att de så småningom kan förstärka det nya mediestödet, föreslår SJF:s ordförande Jonas Nordling.

Medieutredningen skakade i början av veckan liv i en välbehövlig diskussion. Men så kom Trump. Och snö i Stockholm. Vilket förstås placerar allt annat i medieskugga.

Jag kan dock inte släppa kulturministerns etikettsbrott. Förslaget om ett nytt mediestöd ska nu omedelbart tröskas i riksdagen. Remisshantering? Äh! Fasansfullt för den som älskar remissrundor.

Men okej. För den som klagat på att regeringen köpt sig tid blir det kanske svårt att kritisera att ministern nu släpper handbromsen. Men två fel blir ju trots allt aldrig ett rätt. 

Men, som sagt, jag uppskattar ministerns önskan att nu strunta i hastighetsbegränsningen. Och vill gärna hjälpa till med att hålla henne inom etikettens krav. En snabb remisshantering hinns nog med, och med tanke på att förslaget innehåller vissa fula fläckar så behövs det tvättas. 

Vem som helst kan dock inse att det nya stödet kommer innebära att fler redaktioner kan få det. Och då lär inte den föreslagna beloppshöjningen räcka långt. Vilket även utredaren Anette Novak insett, och därför föreslår en uppföljande utredning om framtida finansiering. 

Presstödet finansierades en gång genom regelrätt Robin Hood-tänk, alltså att ta från de rika och ge till de fattiga. Det var ju så reklamskatten en gång uppstod. Det är dock knappast de rikaste medieaktörerna som den träffar idag. Där krävs annat fokus, vilket flera nu försöker skapa system för.

Men det där tar tid. Och det går att gasa under tiden, Alice! (Nog med bilmetaforer.) Jag har ju länge, inte minst i denna kolumn, tjatat om den 19 procentenheters straffskatt som den digitala momsen innebär. Och här är vi överens, kulturministern och jag. Skillnaden ska bort. När Bryssel ger tillstånd. Vilket också tar tid. Och plötsligt uppstår då en ny möjlighet för en kulturminister som vill visa handlingskraft efter ett utredningsvakuum. 

Eftersom den som är beroende av något måste genomgå en viss period av avvänjning så bör även statskassan avvänjas från digitalmomsens nitton procentenheter. Det sker enklast genom att alla sådana skattekronor från och med nu fonderas. Summan kan sedan användas för att förstärka det nya mediestöd som för eller senare måste träda i kraft. Detta tillvägagångssätt bryter såvitt jag kan förstå inte mot några regler så länge de fonderade medlen inte går direkt tillbaka till inbetalande företag. Och här ska de ju fördelas i framtiden via en mediestödsnämnd. 

Se där, en snabbutredning om tillfällig finansiering av framtida mediestöd. Varsågod. Nu tar vi helg! 

Utredningen har lagt en våt filt över mediepolitiken

Utredningen håller hög kvalitet och lyfter viktiga och nödvändiga frågor. Men dessvärre går det inte att komma från att Medieutredningens existens under tiden hindrat de viktigaste politiska besluten. Och så lär det fortsätta, skriver Jonas Nordling.

Så blev då äntligen Medieutredningen färdig. När regeringen i våras förlängde tiden med ytterligare ett halvår stegrades naturligtvis redan höga förväntningar, och oavsett vad utredaren Anette Novak hade presenterat i dag skulle besvikelse ha uppstått.

Men om en anledning till att utredningen överhuvudtaget tillkom var för att regeringen ville köpa sig tid för att slippa fatta avgörande beslut, så finns det i alla fall några nöjda. Utredningen har nämligen, precis som jag varnade för, lagt en våt filt över mediepolitiken.

Ingen av de fyra frågor som jag pekade ut som akuta har regeringen löst under utredningstiden. Så låt mig påminna om vilka nödvändiga beslut som riksdag och regering har undvikit:

  1. Digital journalistik har fortfarande en straffskatt på 19 procentenheter.
    2. Reklamskatten är fortfarande inte avskaffad. Ett ynka steg togs visserligen till slut i senaste budgetpropositionen, men med den takten kommer skatten finnas kvar längre än reklamen den beskattar.
    3. En hållbar finansiering av public service, inte minst när det gäller uttag av avgift för konsumtion på annan plattform än den gamla tv-apparaten, är fortfarande olöst.
    4. Presstödet har förblivit orört. Utvecklingen fick nu visserligen i dag en rejäl skjuts framåt. Men dess nödvändiga omformande har efter en föregående utredning dragits i långbänk på ett kontraproduktivt sätt. Inte minst därför att fokus lika mycket borde lagts på att hitta en ny skattebas som på att fundera över vilka som ska kunna få det. Journalistförbundet har för övrigt förslag sedan länge kring båda frågorna.

Med detta sagt ska dock ingen skugga falla över Anette Novak och hennes utredare. Det är ett ambitiöst arbete nedlagt, och vissa frågor har fått ökat ljus tack vare utredarens nyfikenheten och kompetens, till exempel när det gäller arbetsmiljön för landets kvarvarande journalister.

Att något behövs för att underlätta steget till fungerande redaktionella digitala affärsmodeller har varit känt länge, och dagens utredning ringar in utmaningar inte minst utifrån medborgarnas konsumtionsmönster. Och det är uppenbart att utredningen försökt sätta medborgarnas behov av journalistik i centrum på ett uppfriskande sätt. För det är ju i slutändan endast ur ett sådant behov som ett statligt stöd för journalistik kan motiveras.

Det nya mediestöd som utredningen föreslår öppnar bland annat för nya aktörer, och det är glädjande att se att flera delar från Journalistförbundets tidigare förslag nu återfinns där. Men frågan är om inte ökningen av beloppet med 165 miljoner kronor till sammanlagt 732 miljoner kronor år 2020 ändå inte är i minsta laget. Ambitionen att fjärma systemet från statligt inflytande genom att branschen till större del befolkar en framtida mediestödsnämnd är dock tilltalande.

Än mer positivt är frånvaron av tankarna om att utöka definitionen av public Servicebegreppet så att fler mediebolag skulle omfattas. Det hade varit ett feltänk som inte tillfört några nya medel till en redan hårt ansatt bransch. Men också därför att det skulle lett fler utgivare in under granskning av en statlig myndighet, vilket vore en direkt dålig utveckling. Men det är samtidigt oklart vad det nya public service-bolag som föreslås i ett separat PM egentligen innebär för dagens programbolag. Om sex till tio procent av dagens anslag ska föras över till ett nytt bolag lär det inte ske utan att det märks.

Att branschen däremot behöver ett nytt sammanhållet medieetiskt system råder det ingen tvekan om. Det är ju också något som skulle stärka medborgarnas förtroende för journalistiken, på det sätt som utredaren efterfrågar. Ett sådant förslag, som hela branschen står bakom, ligger dock redan på kulturdepartementets bord. Och Journalistförbundet har dessutom även här sedan länge ett förslag som går vidare med att lyfta även yrkestiken till en generell nivå.

Så sammanfattningsvis: utredningen håller hög kvalitet och lyfter viktiga och nödvändiga frågor. Jag är till exempel väldigt förtjust i tanken på att göra algoritmer till offentliga handlingar. Men dessvärre går det inte att komma från att Medieutredningens existens under tiden hindrat de viktigaste politiska besluten. Och tyvärr ur branschens perspektiv föreslås nu en ny utredning angående mediefinansiering. Och en annan om konkurrensen i branschen. Risken för att den våta filten ligger kvar är därför överhängande, oavsett kulturministerns försäkringar om motsatsen.

 

Jonas Nordling

 

Mer om Medieutredningen:

Medieutredningens förslag.

PeO Wärrings kommentar.

Niclas Malmbergs (MP) kommentar.

När demokratiparadoxen slår till

Med anledning av SVT:s kommande kartläggning av medarbetarnas partisympatier återpublicerar Medievärlden Jonas Nordlings kolumn om den redaktionella demokratiparadoxen från oktober förra året.

 

När journalister inte vågar stå för att de har en politisk uppfattning har det gått för långt. Det finns en balans mellan integritet och trovärdighet. Men mörkrets krafter hotar den, menar Jonas Nordling.

Som reporter lär man snabbt känna den redaktionella demokratiparadoxen. Den som innebär att du genom ditt uppdrag är en demokratins förkämpe, samtidigt som du just därför kan få svårt att använda din demokratiska rätt. Jag kan inte bevaka frågor där jag också har en bestämd och uttalad åsikt.

Nyligen påmindes vi om denna paradox då Arbetsdomstolen slog fast att SVT inte gjort fel som omplacerat en regional programledare. Unionen, ett fackförbund vars medlemmar normalt inte är journalister, ansåg att skälet till omplaceringen, åsiktsyttringar på Facebook, bröt mot både kollektivavtal och yttrandefrihet. SVT menade i sin tur att en programledare på en lokal station inte kan uttala sig i lokalpolitiska ämnen, och fick alltså rätt av domstolen.

Då Unionen i första hand företräder icke-redaktionellt anställda i privat tjänstesektor så var det inte konstigt att de stod upp för yttranderätten. Demokratiparadoxen tycks inte ha diskuterats i någon större utsträckning internt innan de valde att stämma SVT. Men med tanke på det regelverk som ställer tydliga krav på public services opartiskhet så var varken SVT:s eller AD:s beslut anmärkningsvärda.

Inom övriga mediebranschen är regelverket måhända lite mindre strikt. Men demokratiparadoxens gränser finns även där, om än något suddigare. Minns bara hur TV4 plötsligt sa upp en programledare när denne kom ut som partiledarkandidat. Och att denne då omgående i stället anställdes av Expressen och gavs ett eget programformat att leda. Jag inbjöds då för övrigt till premiärprogrammet för att förklara hur paradoxen funkar. Något år senare framkom även Expressens gräns i denna fråga och paradoxen slog då åter till.

Så även om gränserna kan se olika ut inom medier, är demokratiparadoxen i allra högsta grad närvarande på samtliga redaktioner. Av det enkla skälet att det handlar om vår trovärdighet. För det är ju så här: jag vet att en professionell nyhetsjournalist kan vara tydlig i sina åsikter och ändå göra ett perfekt jobb. Och jag anser verkligen att även en journalist har rätt att till fullo delta i det demokratiska samhället. Men det anser inte alla nyhetskonsumenter, och framför allt inte konspiratörerna, de som alltid hävdar vår ”dolda” agenda. Och även om dessa fåtaliga men högljudda mörkermän ofta är de som har en verkligt dold agenda så vill få av oss ge dem ens möjligheten att misstänkliggöra oss. Vilket i dessa tider antagligen innebär att demokratiparadoxen nu närmast muterar på redaktionerna. Frågan är bara till vad?

Alltsedan JMG 2012 hävdade att 42 procent av landets journalister är miljöpartister har detta används som ett återkommande angrepp mot oss. Och då framför allt från de som inte vill se vår yrkesgrupp som professionell. Faktum är ju dock att det mest intressanta med undersökningen var att endast 1 338  av de 2 500 som fick frågan svarade. Det vill säga: drygt hälften valde att inte svara, vilket var fler än vad något parti samlade som sympatisörer bland de tillfrågade journalisterna. Själv hade jag aldrig svarat på just denna fråga, eftersom jag vet att resultatet, oavsett vilket, alltid kan hållas mot oss.

Men å andra sidan: om vi inte uppger våra politiska sympatier i en enkät kommer det antagligen också tillskrivas vår ”dolda” agenda.

Så i slutändan måste vi nog motverka ytterligare mutation av denna paradox. Vi har en fungerande balans sedan decennier där de flesta professionella journalister förstår att hantera integritet och trovärdighet. Men om vi för att skydda oss mot mörkrets krafter inte längre vågar berätta att vi är en del av demokratin, att vi kan rösta utan att det påverkar vår yrkesutövning, så kan det gå för långt. Då har robotjournalistik fått en helt ny innebörd.

Reklamen hotar det fria ordet

Regeringen anser att vissa grupper inte klarar av att urskilja dagens reklam, och inte ens branschen tycks protestera. Men de har satt sig själva i denna situation, och det är ingen som kan förstå hur märkningen fungerar, skriver Jonas Nordling.

Till slut fick konsumentminister Per Bolund nog. Reklammarknaden måste ses över. Konsumenterna blir vilseledda på nya digitala sätt i ”det nya medielandskapet”, och därför tillsätts nu en utredning.

Branschreaktionerna på utredningen är svåra att överblicka. Möjligen kan läget beskrivas som talande tystnad. Varken Komm, Sveriges annonsörer eller TU tycks ha kommenterat regeringens beslut, vid en hastig okulärbesiktning.

För den som använder självreglering som vapen för att hålla borta lagstiftare kan en sådan passiv hållning framstå som gåtfull. Men sanningen är väl att det inte går att försvara den vilda västern-mentalitet som tycks råda just nu i vissa delar av mediebranschen. I Journalistpodden ställde jag till och med en direkt fråga till Reklamombudsmannen om hennes bästa argument mot skärpt lagstiftning. Svaret, att det kan bli väldigt tråkigt för konsumenterna med alltför starka lagar, kändes inte så angeläget om man säger.

Faktum är ju att inte ens gällande regler efterlevs. Regeringen konstaterar till exempel att det redan är så att ”marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt och från början framgår att det är fråga om sådan” och att det ska ”tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen”.

Regeringen menar dessutom att vissa grupper är mer utsatta för risken att missa avsändaren: ”Att urskilja reklam från icke-kommersiella meddelanden kan, beroende på sammanhang, vara särskilt problematiskt för vissa konsumenter. Exempelvis kan unga konsumenter på grund av otillräckliga erfarenheter ha svårt att urskilja marknadsföring från annan information. Vidare kan personer med en kognitiv funktionsnedsättning få särskilda problem när budskapet förmedlas i digital form, till exempel via smarttelefoner eller surfplattor.”

Men jag skulle hävda att det inte är lätt även för den normalbegåvade mediekonsumenten, och skulle vilja illustrera läget med fyra bilder:

bild-1-kopia

Detta är en tydlig annonsmärkt ingång till en betald text som återfinns på kit.se.

 

bild-2-kopia

Om jag vill dela den texten på Facebook försvinner plötsligt informationen om att det är en annons.

 

bild-3-kopia

När jag väl har delat den återfinns dock en information om att texten är ett samarbete med ett företag. Men annonsmärkningen har inte hängt med.

 

bild-4

Om jag delar på Twitter finns ingen märkning överhuvudtaget.

 

Ovanstående exempel berörs för övrigt enligt säkra källor i ett kommande avsnitt av Journalistpodden.  Men jag vill betona att kit.se inte är ett svart får i sammanhanget. Det råder visserligen ingen tvekan om att den här typen av native ads är deras främsta intäktskälla. Jag har dock ingen anledning att tro annat än att redaktionen ändå försöker hålla linjen, och att det kanske främst är tekniken som är deras hämsko. Men du behöver inte ha en ”kognitiv funktionsnedsättning” för att ha svårt att hänga med som konsument i denna flora av presentationer. Det är också via den här typen av samarbeten som en stor del av mediebranschen numera vill hitta sin framtid. Och då krävs det lite gemensamt intresse för självreglering och ett enhetligt regelverk.

För i slutändan handlar det om mer än att reklamen riskerar att bli tråkig. Och tack och lov säger regeringen det som RO inte kunde formulera: ”I ett större perspektiv kan otydligheter avseende vad som är kommersiella respektive icke-kommersiella budskap leda till att tilliten till texter, tv-program och radioinslag som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen minskar. På sikt kan även den neutrala nyhetsbevakningen komma att ifrågasättas, vilket i förlängningen skulle kunna innebära ett hot mot det demokratiska samtalet.”

”Hjärnorna skall tvättas med syntetiska reklamtvättmedel. Vi skall inte bara alltid ha ’Esso i tankarna’, vi skall aldrig tillåtas ha någonting annat än varor i tankarna”, skrev Sven Lindqvist redan 1957 i sin stridsskrift ”Reklamen är livsfarlig”. Jag är dock mer övertygad än han var om att reklamen är nödvändig i en fungerande tillväxtekonomi. Men för att travestera C H Hermansson: att få lite jävla ordning och reda är väl inte för mycket begärt?

Tankevurpa som går ut över öppenheten

Från och med i lördags är det domstolen som avgör om medierna får veta vem som är försvarsadvokat. Ytterligare ett exempel på hur ”öppenhetens försvarsmurar krackelerar” menar Jonas Nordling.

Sedan i lördags är Sveriges domstolar lite mindre öppna. Sekretesslagen skärptes nämligen då på flera sätt. Bland annat råder nu starkare skydd för uppgifter om såväl den som misstänks som den som utsatts för brott. Domstolen ska numera i varje fall pröva om uppgifterna kan lämnas ut, i ett så kallat omvänt skaderekvisit.

Det är klart att i en del fall är det bra om sekretessen stärks, för att värna den personliga integriteten. Inte minst finns det anledning att stärka skyddet för brottsoffer och målsägande i samband med sexualbrott. Och visst kan även den som anklagas ha behov av ett stärkt skydd, du är trots allt oskyldig tills motsatsen fastställts i domstol.

Den stora utmaningen lär nu ligga i att kvalitetssäkra dessa bedömningar, inte minst då ett omvänt skaderekvisit alltid riskerar att inrymma en viss andel gråzonsbedömningar som inte gynnar öppenheten. Det kan oftast vara lättare för ansvarig tjänsteman att bibehålla sekretess så fort minsta osäkerhet uppstår. Och vi vet dessvärre att utbildningen i offentlighetsprincipens grunder inte har varit myndighetssveriges starkaste sida de senaste åren.

Men utöver denna farhåga, så är det en detalj i sammanhanget som verkligen förbryllar mig. Sekretessprövningen ska sedan i lördags nämligen även omfatta de juridiska ombuden. Det känns inte helt logiskt. Tvärtom verkar det vara lite feltänkt. Vem som utses som offentlig försvarare borde alltid vara en offentlig uppgift, oavsett vem denne företräder.

Redan 2014 påpekade Journalistförbundet denna tankevurpa. Det kan till och med vara så att det till och med gynnar såväl misstänkt som målsägande om en journalist kan etablera kontakt med försvarare eller biträde. Men det är egentligen ointressant utifrån lagstiftarperspektivet. Här borde det räckt med att fråga sig varför sekretess skulle gälla ombuden. Svaret kan tyckas enkelt för den som vill värna vårt öppna samhälle; här måste offentlighet råda. Men icke, tyckte alltså regeringen och riksdagen.

Jag har tidigare gnällt över hur öppenhetens försvarsmurar krackelerar, och tyvärr fick vi i lördags ytterligare ett exempel på hur förskjutningen sker. Den här gången med den personliga integriteten som framgångsrikt vapen. Jag är rädd att det kommer användas igen.