Annons: Fojo

”Då övergår UG:s ‘Tranståget’ till ett medieetiskt haveri”

När föräldrar som går att identifiera ifrågasätter sina barns könsidentitet övergår Uppdrag granskning från intressant men lite ytligt till att bli ett medieetiskt haveri, skriver Isobel Hadley-Kamptz, som pratat med Hannes som blev uthängd inför miljonpublik. 

Det behövs mer forskning om vården av transpersoner. Det står klart efter Uppdrag granskning i förra veckan, där vi bland annat fick reda på att allt fler unga söker sig till vården för hjälp med könsdysfori, när könsidentiteten inte stämmer överens med juridiskt kön och/eller medfött könsuttryck. Från ungefär 2012 och framåt har antalet ungdomar som vänder sig till vården mångdubblats, från kanske 5-10 personer/år 2000 till numera ungefär 200/år.

Under den här perioden har trans gått från att ses som extremt avvikande och stigmatiserat till att bli både mer synligt och normaliserat. En viktig vändpunkt var när Sverige efter lång debatt 2013 slutligen tog bort kravet på sterilisering för att få byta kön juridiskt. Frågan om ökningen bland vårdsökande är dock intressant i sig, inte minst eftersom vi möjligen ser en ny grupp som upplever könsdysfori, med större grad av samdiagnostik med exempelvis autism och psykisk sjukdom. En annan sak som märker ut ökningen är att den till stor del består av ftm-transpersoner, alltså personer som fötts med kvinnligt könsuttryck och/eller kromosomer, men som inte identifierar sig som tjejer och kvinnor. Kanske bör den här gruppen hanteras på ett annat sätt än man gjort hittills med personer som söker könsbekräftande vård, kanske bör man vara ännu mer noggrann, vänta längre.

Noggrann och försiktig bör man förstås vara generellt. Jag måste själv erkänna att jag blev förvånad över uppgiften att Karolinska sjukhuset opererat bort brösten på en transkille som var så ung som 14. Underlivsoperationer är förbjudna för personer under 18, men även bröstborttagning bör man nog faktiskt vänta med till de övre tonåren. Stoppmedicinerna som skjuter upp puberteten är fantastiska för transbarn, de får just den där tiden att vänta och se hur det kommer att kännas när de blir lite äldre, men operationer går ju inte att ta tillbaka.

Frågan är dock om Uppdrag granskning-redaktionen har rätt kunskaper för att undersöka de här svåra frågorna. Samvariation mellan könsdysfori och ätstörningar, droganvändning och självskadebeteenden har till exempel alltid varit stor. Transpersoner som inte får behandling mår ofta extremt dåligt och tenderar att försöka hantera ångest och självhat på diverse destruktiva sätt. UG tog inte upp några siffror på hur det här eventuellt förändrats.

I programmet lutade de sig också mot begreppet rapid onset gender dysphoria, alltså en könsdysfori som påstås komma plötsligt och oväntat, något som logiskt ställer frågor om hur pass genuin känslan av att leva i fel kön verkligen skulle vara. Problemet är att den enda studie som introducerat begreppet har tvingats korrigeras på ett otal olika sätt utifrån såväl metod och frågeställningar som slutsatser. Efter korrigeringarna säger studien väldigt lite, mer än att vissa föräldrar inte vill acceptera barnens önskan om könstransition. Just sådana föräldrar fanns det också med i Uppdrag granskning.

Och det var här programmet övergick från att vara intressant men lite ytligt till att bli ett medieetiskt haveri. Några föräldrar berättade anonymiserat om sina barn och hur de inte trodde på barnens könsdysfori. Både föräldrarna och reportrarna talade konsekvent om flickor, döttrar och använde feminina pronomen, trots att de här barnen själva inte såg sig som flickor. Nå, i en anonymiserad intervju får man ändå se det som att detta är föräldrarnas egen berättelse. De har rätt till sin egen upplevelse.

Däremot intervjuades också en mamma öppet. Hon satt där med ansikte och kropp framför kameran, det filmades i vad som såg ut som hennes hem, hon kallades Karin, och det enda som hade tagits bort var efternamnet. Det här är inte vad som journalistiskt kallas en anonymisering. Alla som känner henne ser att det är hon. Uppdrag granskning sänds i hela landet för en publik på uppemot en miljon människor och avsnitten ligger kvar i ett år på SVT Play. Alla som vet vem hon är i vanliga livet vet alltså nu också att hennes son är trans, men att hon inte tror på det.

För jag har pratat med Hannes, den son som Karin pratade om i tv. Även Karin kallade konsekvent Hannes för hon, trots att hon vet att han ser sig som kille, att han vill bli kallad han. Karin fick i inslaget det att framstå som att Hannes könsdysfori kommit plötsligt och att utredning och behandling gick väldigt snabbt, men Hannes berättar att han både känt sig som, och tagits för kille i många år innan han kom ut som trans. Han säger också att utredningen tog nästan två år innan han kunde börja få behandling. Han är i dag 21 år, och känner sig säker på sin diagnos, men han är oändligt ledsen över att hans mamma har fått sitta i tv och påstå att han bara är en förvirrad, deprimerad tonåring. ”Jag mår jättebra med behandlingen, men jag är deprimerad för att hon, som borde älska mig mest av alla, inte accepterar mig för den jag är. Och nu har hon sagt det i tv också.”

Uppdrag granskning berättade inte för Hannes om att hans mamma skulle vara med i inslaget utan mamman sade det själv efter att intervjun var gjord. När Hannes senare pratade med en reporter från UG sade han att han inte ville bli nämnd och inte kunna bli identifierad. Reportern lovade att mamman skulle vara anonymiserad, men sade också sig vara villig att låta Hannes ge sin egen bild. Han ville dock inte vara med: ”Jag och min mamma har problem, men dem måste vi ju reda ut själva. Jag ville liksom inte sitta i tv med min mamma och debattera min egen identitet.”

Det viktigaste i den journalistiska etiken är att skydda enskilda sårbara människor, att hela tiden väga värdet i publicering mot skadan som kan åsamkas. Jag förstår att Uppdrag granskning tyckte att reportaget blev bättre när Karin var med öppet framför kameran. Bara intervjuer med förvrängda röster och mörka silhuetter blir trist för tittaren. Men medieetiken måste ibland offra dramaturgin, för att skadan annars blir för stor.

Nu har en enskild ung kille blivit uthängd av sin mamma inför miljonpublik. Jag kan inte begripa i vilken värld den skadan inte är för stor för att låta bli att publicera.

Uppdrag gransknings ansvariga utgivare Ulf Johansson bemöter kritiken här.

Tveksamma #metoo-publiceringar glöms bort i diskussionen

Vi måste klara av att skilja på vad som är relevant och inte. Expressens stora Virtanen-publicering är ett exempel på när medierna misslyckats med det. Men tyvärr har efterspelet kring Uppdrag gransknings #metoo-program handlat mycket lite om gränsdragningar i medierapporteringen.

”Det är den enda normala responsen på något sånt här.”

Jag vet inte ens vad jag ska säga. I senaste Journalisten-podden diskuterar chefredaktörerna Lisa Bjurwald och Helena Giertta Uppdrag granskning om publiceringarna och anklagelserna mot Fredrik Virtanen som sändes för två veckor sedan. Ett par minuter in i podcasten säger Lisa Bjurwald så att det enda normala sättet att svara på ett fanmejl om att någon avgudar en är att fråga om de vill ligga.

Jag bor uppenbarligen på en annan planet, för jag har fått en del fanmejl i mina dagar och jag har aldrig någonsin fått impulsen att svara på dem med att be om sex. Vare sig på allvar eller skämt. Och allra minst skulle jag göra det om profilbilden på den som mejlar ser ut som om det är från ett barn. Jag måste alltså vara onormal.

Det har varit ett mycket märkligt efterspel efter Uppdrag granskning, där väldigt lite handlat om det som Uppdrag granskning påstod sig vilja belysa, alltså de tveksamma publiceringarna i höstas om Fredrik Virtanen. I stället gick producenten Axel Gordh Humlesjö ut i en konspiracistisk debattartikel i DN där han kopplade ihop den rätt brett förekommande kritiken mot programmet med Donald Trump och fake news och försöken från bland annat högerradikalt håll att allmänt diskreditera journalistiken.

Det är nästan som om man inte vill svara på det kritikerna säger, att medierna lika lite som att döma Fredrik Virtanen på förhand bör ägna sig åt att döma dem som anklagar honom för olika sorters övergrepp. Och att Uppdrag granskning inte skapar rättvisa genom att göra det senare för att man upplever att andra medier gjort det förra.

Än mer märkligt är det att så lite tid, såväl i programmet som efteråt, ägnas åt den publicering som faktiskt var ett totalt bottennapp, nämligen Expressens stora text och, får man nog kalla det, karaktärsmord, den 25 oktober 2017 där man som en av de första aktörerna skrev ut Virtanens namn. I den texten blandas hejvilt uppgifter om drogmissbruk, allmänt dekadent festande och mer eller mindre källkollade uppgifter om sexuella övergrepp. Texten är uppdaterad efterhand med hänvisningar till andra publiceringar med betydligt mer på fötterna, men initialt fanns väldigt lite substans mer än anonyma anklagelser ihop med sakuppgifter om sådant som antingen inte är olagligt eller åtminstone inte, som med droganvändningen, direkt drabbat någon annan.

Den sammanblandningen är en moralisk katastrof, både mänskligt och mediemässigt, och öppnar nu för kritik mot all typ av publicering, också sådant som bygger på åtskilliga källor som berättat om just övergrepp. Vi måste klara av att hålla isär det som är relevant och det som inte är det. Vivörliv är, som Horace Engdahl så klokt påpekat, inte olagligt. Ofta är det inte ens omoraliskt. Så låt oss dra gränsen väldigt tydligt, i medierna och annorstädes, gentemot sådant som faktiskt är det.

 

Läs också:

UG-producenten: ”Kritikernas taktik liknar Trumps”

UG och Aktuellt tog olika utgivningsbeslut

Hat och trakasserier mot UG:s #metoo-team

Massanmälningar mot Uppdrag granskning

Fredric Karén svarar på UG:s kritik

PeO Wärring: Härdsmältan efter #metoo fortsätter i Uppdrag granskning

Isobel Hadley-Kamptz: UG går vilse i sin #metoo-granskning

UG kritiserar rapporteringen om Virtanen

Uppdrag granskning bemöter anklagelserna om jäv

UG går vilse i sin #metoo-granskning

Stereotyperna är iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Fredrik Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det är ett klassiskt Uppdrag Granskning-anslag. Allvarlig berättarröst, mörk bakgrund och på svt.se är marknadsföringen av programmet i full gång med rubriker om ”Flera fel och svagheter” i medierapporteringen om de anklagelser om sextrakasserier och övergrepp som förra hösten ledde till att Fredrik Virtanen, fram till dess uppburen och hyllad nöjesjournalist som sedan blev ledarskribent, fick sluta på Aftonbladet.

Den som förväntar sig ett massivt gräv kommer dock att bli besviken, det enda konkreta sakfel jag lyckas hitta på 59 minuters program är att Svenska Dagbladet i en artikel om 12 kvinnor som anklagar Virtanen för olika sorters övergrepp felaktigt kallar Cissi Wallins samtalsterapeut för psykolog. En kvinna som vid 14 års ålder frågade Virtanen om prao på Aftonbladet och fick en fråga om sex tillbaka visar sig också ha frågat om praoplatsen först efter att han frågat om hon avgudade honom tillräckligt mycket för att ligga. UG gör en stor grej av att ha avslöjat att den incidenten inte alls var som den beskrivits, och förvisso är det klar skillnad mellan att indirekt ha frågat om sex som utbyte mot praoplats och att ha gjort det som första svar på när en främmande kvinna berättar att hon ”avgudar” honom, men det är nog relevant mer i förhållande till Aftonbladet än i förhållande till kvinnor.

En av sakerna jag tänker mest på när jag ser UG är hur liten svensk medievärld är. Folk känner varandra, har druckit öl med varann, legat med varann, försökt ligga med andra. Jag känner också Fredrik Virtanen, jag var en period återkommande med i ett av hans tv-program, vi har druckit öl, vi har dock inte haft sex (eller försök till sex från någondera part). Allt blir så klibbigt, när UG ifrågasätter Carolina Neuraths roll på SVT Morgonstudion för att hon är vän med Cissi Wallin så kan man lika gärna ifrågasätta Åsa Linderborgs metoo-skriverier utifrån att hon är vän med Virtanen. Eller så får man utgå från att människor ändå gör sitt bästa för att hålla sig professionella. Det finns dock både nu och under metoo-hösten en intressant könsaspekt i hur kvinnors nätverkande och stöttande av varandra framställs som mindre seriöst och mer tvivelaktigt än de nätverk som män haft i alla tider.

Stereotyperna är tyvärr också iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet. På samma sätt som kvinnor som berättar om sexuella övergrepp alltid fått höra frågar reportern Wallin om hon inte tänkte på Virtanens familj när hon gick ut med sin anklagelse. Reportaget gör också en stor sak av att Wallin fnissade hos en kompis morgonen efter den påstådda våldtäkten, som om vi inte vid det här laget hade kilometervis med forskning om hur offer för sexövergrepp kan bete sig till synes ologiskt efteråt utan att det har det minsta att göra med om övergreppen hänt eller inte. Det är väl så det är med vår förståelse av sexualbrott, vi har bara två lägen, antingen är mannen ett as och bör kastreras och kastas i en fängelsehåla, eller så är hon en manipulativ häxa som bara är ute efter att förstöra en oskyldig mans liv. Om han inte ska hamna i ena kategorin måste man se till så att hon hamnar i den andra.

Givet hur extremt svårt det är att bevisa sexualbrott och hur vansinnigt vanliga de ändå är blir den här strategin inte särskilt konstruktiv. I det specifika fallet hade UG kunnat kritisera namnpubliceringar och mediernas val utan att gå in för att sänka Wallin. Men det hade kanske blivit mindre spännande tv.

För jag tycker att det finns saker att kritisera med namnpubliceringarna. Både i de traditionella medierna och hur uppgifter spreds öppet på sociala medier utan källkontroll. Jag syftar nu inte på Wallins egna publiceringar, man äger sin egen berättelse och det hon gjort är snarast att betrakta som civil olydnad. Hon visste att det kanske var olagligt och hon är beredd att ta straffet för att hon såg det som så viktigt att berätta. Det kan jag inte säga något om. Andra däremot som spred hennes uppgifter hade kanske bort tänka efter lite mer. Det är dock lätt att säga i efterhand.

Krasst taget tror jag inte att #metoo blivit alls lika starkt i Sverige utan avslöjandena om Virtanen. Det krävdes några namn för att människor skulle börja våga berätta, börja våga minnas och inse att det kanske faktiskt inte var såhär arbetslivet skulle vara. Som medieprincip är det förstås ohållbart, men sett ur samhällsperspektiv kanske vi ändå ska vara tacksamma.