Annons: Fojo

Liberalernas läckor har blivit ett skämt

Att media verkar ha direkttillgång till Liberalernas interna möten skapar frågor – men är underhållande för läsarna och ger medierna gratis spaltmeter. Men mer kontext behövs, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Inte en enda läcka hos Centerpartiet, varken från partistyrelse eller riksdagsgrupp. Hos Liberalerna väntar vi bara på att Niklas, 14, nybliven medlem i LUF i Hässleholm, ska skriva en debattartikel i Expressen och berätta vilken regering han vill. Sen har alla sagt sitt.” Så skrev Mittmedias opinionschef Anders Rönmark på twitter i januari. ”Niklas hälsar att han motsätter sig ett samarbete med alla partier som inte är beredda att avskaffa duschobligatoriet efter idrottslektionerna.” svarade Dagens Nyheters politiske redaktör Per Svensson.

Bland personer som skriver om svensk politik har direkttillgången för medierna till det inre livet i Liberalerna blivit ett skämt. Att flera tidningar rapporterade att Jan Björklund i förra veckan krävde EU-parlamentarikern Cecilia Wikström avgång i stort sett innan partistyrelsemötet där han krävde detta var avslutat var därför inte förvånande. Uppenbarligen sitter personer på olika redaktioner närmast på medhörning på Liberalernas telefonmöten, och de personer i partiledningen som inte givit ut lösenkoder har åtminstone minst en handfull liberala ledarskribenter som favoriter i telefonboken. Relationerna med medierna verkar i nuläget varmare än relationerna internt i partiet.

För nyfikna utomstående är det här förstås skojigt. Till skillnad från i vårvintras när centern hade stora partitelefonmöten med hundratals öppenhjärtiga förtroendevalda utan att någon enda yppade ett ord till pressen får vi här följa en partis uppgång och fall i realtid. Eller tja, det är kanske mest bara fall just nu, men ändå. Allt sker för öppen ridå, intriger och kriser avlöser varandra i spalterna. Visserligen är det svårt att förstå något av striderna, men allt publiceras åtminstone direkt!

För medierna är det också både spännande och kostnadseffektivt. Så gott som gratis kan man fylla sidorna med utsagor om världen från varje enskild liberal partimedlem, och eftersom medier eftersträvar konsekvensneutralitet behöver man inte ens fundera över vilka motiv som ligger bakom just den här läckan, just den här smaskiga utsagan som man kan skriva att man ”erfar”, om partiledarvalet, om EU-valet, om barn- och fritidsnämnden i Örkelljunga. Inte heller behöver man lägga tid på analys, redan imorgon kommer ju nya besked.

För partiet är det möjligen mer oklart. Inte bara kan ingenting någonsin hållas internt, vilket både tyder på och i sig skapar tillitsbrist mellan partiaktiva, till slut blir alltihop också ett självspelande mediepiano. Alla partidiskussioner publiceras offentligt och sen tvingas partiledningen driva frågor utifrån vad som omtalas i medierna. Både EU-parlamentariker Cecilia Wikström och riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl påstår att de först fick stöd internt men att partiet sedan vände med medievinden. Håhåjaja.

När Silvio Berlusconi drev Italien med hjälp av sina egna tabloider kallades det ”mediacracy”. När Liberalerna driver sig själva mot klippkanten med ständiga medieläckor och medierna spelar med utan att ge läsare och lyssnare vare sig kontext eller överblick borde det kanske kallas något annat. Jag måste bara leta efter en nybliven LUF-medlem i Hässleholm och fråga vad han tycker först.