Annons: Mediedagen 2019

Josefin Nilssons död visar vad Metoo åstadkommit

Att den man som misshandlade sångerskan Josefin Nilsson fick fortsätta vara en uppburen skådespelare – medan någon som blev dömd för narkotikabrott slängdes ut ur offentligheten, visar hur världen såg ut innan Metoo, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

När jag läser i mediearkiven mår jag nästan illa. Artisten Josefin Nilsson blev så grovt misshandlad av sin partner att hon fick byta ut delar av ryggraden mot titan, fick operera och operera om höften, tvingades ta, och förmodligen alldeles för mycket, smärtstillande fram till dess att hon dog bara 46 år gammal. Mannen, en uppburen skådespelare, dömdes visserligen (till villkorlig dom) för våldet i en rättegång. Men ingenstans verkar detta ha påverkat hans karriär eller ha påverkat hur medierna hanterade honom.

Jag hittar ett mysprogram på bästa sändningstid där han gråter och talar ut om sitt ”hetsiga humör”, andra där han sitter uppkrupen i soffor och berättar om sin stora känslighet och konstnärliga lynne. När jag googlar vidare hittar jag intervjuer med andra kvinnor som varit tillsammans med samme man som berättar om hur de var rädda för sina liv. En kvinna, också skådespelerska, kom regelbundet så blåslagen till filminspelningar att det blev problem för regissörer, hon kunde nämligen inte ta av sig kläderna som scenerna egentligen krävde.

Jag är inte del av den här sortens kulturvärld. Jag hade hört att Josefin Nilsson hade mycket smärta när hon dog, men jag visste inte att det var för att hon blivit sönderslagen av en man som påstod sig älska henne. Jag visste heller inte vilken man det handlade om, vilket alltså uppenbarligen hela kultur-Sverige tycks ha vetat.

Och trots att man visste det, som alla nu säger, så tyckte tv-redaktörer alltså så sent som för fem år sen att det var lämpligt med mysprogram där den misshandlande mannen skulle framställas som så ”snäll som möjligt”, och tv-recensenter tyckte att det var lämpligt att beskriva sagda program som ”känslosamma” och ”tårfyllda”? Utan att ta upp kvinnorna som var rädda för sina liv. Utan att ta upp titanskruvarna i Josefin Nilssons ryggrad.

För 8 år sedan fick Ola Lindholm sluta på Kamratposten, där han varit både framgångsrik och omtyckt, efter att han vid en fotbollsmatch testat positivt för att ha använt kokain. Hans tv-program Wild Kids lyftes ur tablån på SVT och han fick inte fortsätta som programledare. Han fälldes för ringa narkotikabrott. Efter domen dog Lindholms mediekarriär totalt, och han skriver numera barnböcker.

De här två fallen säger något intressant om vilken typ av saker vi är bekväma med att fördöma människor för, och vilka saker vi inte alls vet hur vi ska hantera. Expressen dömdes förvisso av Pressens opinionsnämnd för att ha publicerat Lindholms namn innan han dömdes, men efter domen har de flesta medier publicerat namnet. Skådespelaren som är dömd för att ha slagit sönder Josefin Nilsson får däremot inte bara förbli anonym i relation till brottet, han har dessutom fortsatt vara omkramad i såväl teater- som medievärlden.

Det skedde en del publicistiska övertramp under #metoo, men det är viktigt att komma ihåg att det här är världen som #metoo kontrasterade mot. Medier som gullar med dömda kvinnomisshandlare, som tycker att någon som själv privat använt olagliga droger är enklare att porta och stänga ute än någon som grovt misshandlar flera eller kanske alla sina kvinnor, som döms för det, men som ändå alltid är välkommen tillbaka.

Se filmen om Josefin Nilsson här.