Annons: Fojo

Det är synd om svensk modejournalistik

Att många känner ett obehag inför rapporteringen kring vad kvinnor har på sig, exempelvis på Nobelfesten, går att spåra till den svenska modejournalistisken – som måste våga mer, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Det är ju bara kläder.” När jag skrev på twitter efter Nobelfestligheterna om Sara Danius stilkänsla fick jag en del svar i den här stilen. På annat håll läste jag om hur det var sexistiskt att fokusera på Danius och andra kvinnors klänningar när ingen kommenterar männens frackskjortor, och det är förstås en invändning att ta på lite större allvar. Låt mig dock backa en smula från just nobelklädseln.

Jag är så gammal att jag är uppvuxen med den legendariska Ingrid Schrewelius bevakning från modevisningar i Paris. Jag skulle känna igen hennes röst var som helst, med kommentarer om ärmomfång hos Balenciaga eller kjollängder hos Yves Saint Laurent och det är fascinerande att tänka sig att detta alltså sändes i SVT. Så frivolt, så elitistiskt.

Lite senare började jag läsa Vogue och i Sverige kom magasinet Bibel, med initierade och intellektuella utvikningar om allt från det perfekt röda läppstiftet till japanska plisseringar och belgisk industri i tygform. Och när svenska stora tidningar i slutet av 90-talet faktiskt började kommentera vad människor hade på sig på Nobelmiddagen var det modejournalister som tillfrågades att göra det. Jag minns utläggningar om drottning Silvias klänningar genom decennierna, med analyser av olika modeskapare, av färgval och snitt. Det här var populärt hos läsarna, och när internet bröt igenom blev det getingar och plusbetyg för hela slanten på varenda trasa. Ungefär samtidigt sjönk förstås nivån och kom mer att handla om opassande urringningar eller om huruvida en klänning var ”fin” eller inte. Det slutade kort sagt handla om mode.

Sedan dess har allt fler kommit att känna obehag inför dessa omdömen om just kvinnors klädsel, som om säg en nobelprisvinnande fysiker alls borde behöva bry sig om vad hon har för klänning. Mäns utseende kommenteras ju aldrig i dessa sammanhang, de får finnas som intellekt och de bedöms efter sina prestationer. Samma skifte gäller kvinnor i andra maktsfärer. Kvinnliga politikers kläder kommenteras förvisso fortfarande men det är inte många år sedan manliga politiska journalister kunde skriva rent ut lystet om Gudrun Schymans snygga ben utan att det väckte minsta uppståndelse.

Mode som konstform går här på slak lina. Det sitter på kroppen, och som sådant framhäver eller döljer det just kroppsdelar och kan både förstärka eller förminska en människas själva kroppslighet. Den manliga kostymen, eller för all del fracken, suddar ut kroppen. En välskuren kostym tar förvisso bort magfett och lägger till axelvidd så att manskroppen blir mer lik sitt idealtillstånd, men manskroppen är i våra kulturella ögon inte nödvändigtvis objektifierad för det. Kostymen är större än kroppen.

Kvinnan är alltid den andre, och hennes kläder blir därför än mer symboliskt komplicerade. Att kommentera hennes kläder blir inte sällan att kommentera henne som kropp, att förminska henne till utseende och grad av attraktivitet. Hennes urringning kan vara opassande eller inte, hennes klänning kan vara ”fin” eller inte, men kläderna antas hela tiden göra henne till mer objekt, mindre hjärna.

Men mode behöver sannerligen inte fungera så. I alla tider har kläder använts till vitt skilda syften, för att förstärka bärarens eros, eller för att ta fram någon helt annan styrka: makt, oåtkomlighet, osynlighet. Kardinalernas röda kappor, renässansfurstarnas kragar, eller säg bara drottning Elizabeth II:s broscher, allt är medvetet och meningsfullt.

Just Sara Danius använder otvetydigt kläder som intellektuell och konstnärlig yttring och hennes nobelfestkappa från Pär Engsheden är inget undantag. En domare i Alice i underlandet, en furste i tjurfäktingscape, powerdressing från ett parallellt och roligare universum.

Det är synd om män som i dag inte har den här möjligheten att uttrycka sig. Det är också synd om svensk modejournalistik, som avstår från möjligheten att analysera detta underbara. Det går att gå på slak lina, man måste bara våga.