Gudrun Schyman och medieskuggan

Hittills i år har medieskuggan drabbat Schyman och Fi hela 75 gånger, enligt medierna. De politiska journalisterna måste nog bredda både sin vokabulär och sina analysmodeller och våga tänka tanken att politisk fram- eller motgång inte enbart beror på tillgång till medierna, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

I veckan berättade Gudrun Schyman att hon avgår som partiledare för Feministiskt Initiativ (Fi), efter 11 år på posten. Det är lätt att få lite svindel av det där, av hur länge Fi ändå har hållit på, i med- och motgång. Mest motgång, får man väl lov att säga. ”Blir du aldrig ledsen över bakslagen?” frågade DN Schyman i en stor avgångsintervju i söndags och för ett ögonblick blev till och med hon tyst.

Det är dock inte sakfrågorna som den här texten kommer handla om, eller för all del det politiska fenomenet Schyman. Nej, det jag fastnade på i det där avgångsbeskedet var att Schyman, än en gång, påstod att hon och Feministiskt Initiativ varit i medieskugga.

När man ser på Gudrun Schymans karriär inser man att det där begreppet följt henne hela vägen. Första gången hon enligt svenska mediearkiv hamnade i medieskugga var i december 2001. Då var det för att centerpartiet precis valt Maud Olofsson till partiledare, och det förstår ju vem som helst att det bara finns plats för en kvinnlig partiordförande åt gången i medieljuset, eller vad nu motsatsen till skuggan heter. Sedan dröjde det dock några år och nästa vistelse på medieskuggsidan var 2004, efter avgången som v-ledare.

Därefter kommer dock skuggorna slag i slag, 2005 står hon i medieskugga från Tiina Rosenberg och konflikterna inom Fi, ”djup som den mörkaste oktobernatt”, och under de kommande åren kommer Schyman enligt medierna att medieskuggas av socialdemokraterna, hon och Fi medieskuggas i Almedalen flera gånger, de medieskuggas ihop med piratpartiet och junilistan, de lyckas vara både ”hårdbevakade” och i medieskugga samtidigt, de är i medieskugga och i behov av Maria Carlshamre.

2009 börjar Schyman själv prata om medieskuggan, som görs än mer bekymmersam av att Fi saknar ekonomiska resurser. De står också i medieskugga under EU-valet, men i flera texter understryks att de vill lämna skuggan.

Så sker med kraft i Almedalen 2010 när Schyman eldar upp 100 000 i en vanlig klotgrill på Donners plats och tvärtom blir en av de mest omtalade under det årets politikervecka. Är man i skugga får man väl tända ett ljus, eller i det här fallet en brasa.

Tyvärr återkom skuggan och även om Schyman lyfts upp som en av de svenska politiker som är bäst på sociala medier hamnar Feministiskt Initiativ i skuggan av socialdemokraterna både år 2011 och 2013 för att de båda partierna valt att hålla sina årskongresser samtidigt. Dystert.

2014 placerar också en rapport från medieanalysföretaget Retriever Schyman och Fi i medieskugga och i SVT Agenda samma år beklagar Gudrun Schyman själv att partiet måste verka i denna eviga skugga.

Från och med nu börjar politiska motståndare dock invända mot den här analysen, och givet att Schyman var den 6:e mest omnämnda partiledaren i valrörelsen 2014, och det för ett parti som inte satt i riksdagen, kan man ju förstå en viss skepsis.

2015 kommer dock skuggexplosionen och medieskugga nämns i samband med Gudrun Schyman hela 45 gånger, i just medierna. Fi skickar också själva ut pressmeddelanden där de förklarar att de, just det, legat i medieskugga. Under 2016 och 2017 är däremot faktiskt rätt skuggfritt, och opinionssiffrorna ser bra ut trots att partiet ändå vid ett par tillfällen drar till med den där eländiga medieskuggan för att beskriva sin situation.

Sedan kommer 2018, och hittills i år har medieskuggan drabbat Schyman och Fi hela 75 gånger, enligt medierna. Nu handlar det lika mycket om egna utsagor, från Schyman och andra partiföreträdare, som av journalistiska analyser.

Gudrun Schyman och medieskuggan påminner lite om alla dessa artiklar av människor som påstår att det de just nu skriver i tidningen inte får skrivas i tidningen. Om man får uttala sig i medierna mer än en gång i månaden om att man är i medieskugga så kanske inte den där skuggan är så förfärligt mörk ändå. En andra insikt är att politiska journalister måste bredda både sin vokabulär och sina analysmodeller. Kanske beror inte politisk fram- eller motgång enbart på tillgång till medierna. Särskilt inte om medieutrymmet används till att klaga över bristen på medieutrymme.