Varför vill public service sända debatt med en pro-nazist?

För public service verkar pro-nazister och kritiker av pro-nazister vara två sidor som bör behandlas lika.

Det kan alltid bli värre. Vansinnet kan alltid gå längre. Någon annan analys kan man inte göra av torsdagens inslag i Aktuellt med Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk och vänsterhistorikern Henrik Arnstad. ”Vi hade tänkt att ni skulle debattera” inleder Aktuellt, men då Arnstad avböjt detta ska de båda intervjuas var för sig. Redan där lyser varningslamporna. Varför vill public service sända en direktsänd debatt med en pro-nazist? Var är värdet för licensbetalarna, var är kopplingen till sändningstillståndet?

Sedan blir det värre. ”Kritiker säger att ni har nazikopplingar?” frågar nyhetsankaret Suk, som om det var en fråga utan fastslaget svar. Vávra Suk får svara att det är trams och lögner. Sanningen är att Nya tider regelbundet publicerar förintelseförnekare, att en av redaktörerna tidigare skrev för nazistiska Svenska Motståndsrörelsen och att tidningen publicerar positiva texter om och samarbetar med både SMR och Nordiska motståndsrörelsen, vars medlemmar nyligen mördade en antirasist i Finland. I public service blir detta en öppen fråga som kan avfärdas, utan att journalisten ifrågasätter. Suk får sedan fortsätta att på bästa sändningstid påstå saker om lögner och ”påhittade rasisthistorier” i Dagens Nyheter, utan annat mothugg än att SVT-ankaret säger att ”DN är inte här och kan svara på det”.

Här tror jag kärnan ligger. Journalistiken, och alldeles särskilt public service, har skaffat en definition av opartiskhet som innebär att ge alla sidor lika utrymme, snarare än att man ska förmedla det som är sant. En man som Suk får bre ut sig, helt utan motfrågor, om att det är han med sina uttalanden om sionismens faror som står för den oberoende sanningsenliga journalistiken medan alla andra journalister ljuger, och för public service är det en lika godtagbar uppfattning som någon annan. På Twitter svarar Aktuellt-redaktören Jeanette Larsson på kritik från DN:s chefredaktör Peter Wolodarski att det var rimligt att ”huvudpersonen får bemöta kritiken” efter de senaste veckornas diskussion om Nya Tiders närvaro på bokmässan. Som om pro-nazister och kritik mot pro-nazister är lika mycket värt och sanningen någonstans mitt emellan. Helst då som en debatt också, med två parter och en nyhetsredaktion i mitten som inte tar ställning. Valet av Arnstad som motpart pekar på samma sak, han är uttalat vänster och den outtalade förutsättningen från SVT är att här är två parter som ”tycker olika” och som får komma till tals. Et voilà: opartiskt.

Men frågan om förintelsen är inte en fråga om åsikter. Inte heller frågan om Nya Tiders politiska hemvist. Det är bara att läsa på, sen vet man. Men public service läser inte ens på tillräckligt för att kunna ställa relevanta frågor när en extremist breder ut sig i deras program. Efteråt på Twitter kommenterade Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson att programmet följts av ”förväntad kritik från två håll”. Han tycks därmed hålla fast vid att pro-nazister och kritiker av pro-nazister är två sidor som bör behandlas lika. Det är häpnadsväckande.