Stora ord för fel saker

Om man i många år har beskrivit republikanska politiker som onda barbarer, vilka ord finns då kvar för Donald Trump? Det är inte politikerna, utan medierna som måste göra mer än att citera rubrikvänliga påhopp, skriver Isobel Hadley-Kamptz i sin första kolumn för Medievärlden.

”Man saknar ord.” Det är rätt ofta jag tänker så om bisarra och frånstötande fenomen, åsikter, händelser. Oftast är det inte sant. Jag arbetar med ord, skulle de saknas för att beskriva världen vore något allvarligt fel.

Tyvärr tror jag dock att världens skeenden blir allt svårare att beskriva. Anledningen är att vi använder stora ord för fel saker, nöter ut dem för att låna deras schvung och lyskraft till tråkiga småttigheter. Om man, som exempelvis svensk media, i många år har beskrivit republikanska politiker, från George W Bush till John McCain till Mitt Romney som onda barbarer ute efter att förstöra landet, vilka ord finns då kvar till att beskriva Donald Trump?

Hur ska läsarna kunna se skillnaden mellan i grunden hedervärda konservativa, som för all del står väldigt långt åt höger ur svenskt perspektiv, och denne megalomaniske öppet rasistiska clown som saknar respekt för såväl konstitutionen som för ekonomiska grundprinciper? ”Ja, men den här gången är kandidaten VERKLIGEN galen”?

Samma fenomen finns här, i detta mellanmjölksland där nästan alla politiker tycks slåss inom samma kvadratmeter på den politiska skalan och ändå envetet försöker förstora upp konflikterna med wagneriansk bombasm. För Centerpartiet stöder inte ”apartheid”, som redaktören på LO:s tidning Arbetet hävdade i vintras när c lade förslag om sänkta ingångslöner för den som är ny på svensk arbetsmarknad. Och den som är emot fria vinstuttag från skattebetalda skolor är inte heller för ”statssocialism”, som centerpartiet å sin sida påstått.

Man kan vara för eller emot både lägre förstalöner och vinst i välfärden, men jag tror att vi alla tjänar på att använda ord som åtminstone något sånär passar in på det diskussionen gäller. Det jag menar är något annat än de numera vanliga försöken att bokstavstolka motståndarnas metaforer eller idiom och upprört gasta om att den ena eller andra debattören minsann förespråkar digerdöden. Men om vänstern nöter ut de allvarligaste rasistorden på Sveriges mest invandringspositiva parti får deras väljare svårare att se avgrunden mellan de anständiga partierna och Sverigedemokraterna. Och vad ska borgerliga väljare, där en bred majoritet vill ha någon form av vinstuttagsreglering för välfärden, tro om att bli kallade socialister?

Bortom partierna gör medierna liknande misstag, och förstorar upp konflikter för ökad klickvänlighet och tydligare dramaturgi. Det blir ju tråkigare när alla tycker ungefär likadant.

Jag tror dock varken att alla egentligen tycker likadant eller att det behöver bli det minsta tråkigt att reda ut var skillnaderna ligger. Det kräver dock lite mer fotarbete, lite mer sakkunskap, lite fler begåvade följdfrågor. Medierna kommer behöva stå för det, för vi kan inte förvänta oss att politikerna sansar sig. Du som är journalist, nästa gång någon kommer med ett rubrikvänligt påhopp, fråga därför: ”Hur menar du nu?” Om så passar, följ upp med: ”Ditt parti tyckte ju precis sådär för bara två år sedan?” Sen kan ni till exempel reda ut varför partiet har ändrat sig. I ord som faktiskt betyder det ni menar.