Annons: Mediedagen 2019
Under SVT:s experiment Öppen redaktion 2007-2009 lyftes interna diskussioner fram dagligen. De kunde gälla värdering av nyheter eller om namn skulle publiceras eller inte. (Skärmdump från 20 november 2007.)

Så fungerade SVT:s öppenhetsprojekt

UR BOKEN

Hur fungerade SVT:s experimentella projekt Öppen redaktion som pågick 2007–2009? Medievärlden publicerar i dag ett förkortat utdrag ur Mediehistorisk årsbok 2019 som utkommer i början av maj. Skribenten, Tove Hanell, har tidigare arbetat på SVT och var en av nyckelpersonerna i projektet.

Flera nyhetsredaktioner har de senaste åren strävat efter att öka transparensen mot tittare, lyssnare och läsare. Förhoppningen är att publicistisk öppenhet kring arbetsprocesser och nyhetsvärdering ska få publiken att känna ökat förtroende. Journalistik kan bli till på olika sätt och redaktioner ställas inför olika publicistiska val, så mediekonsumenten kan behöva hjälp att förstå varför rapporteringen ser ut som den gör. (…)
SVT:s hittills mest långtgående försök att ge publiken tillträde till nyhetsfabriken sjösattes för mer än tio år sedan – Öppen redaktion.

Jag minns inte om namnet redan var bestämt när jag första gången hörde talas om projektet. Det var sommaren 2007 och jag befann mig i mitt barndomshem på sydöstra Gotland när Eva Landahl, då Aktuelltchef, ringde mig. Hon sökte två webbredaktörer som samma höst skulle börja dokumentera Aktuelltredaktionens arbete bakom kulisserna så att den som ville kunde följa delar av de redaktionella processerna genom videoklipp på svt.se.

När jag sommaren 2018 ber Eva Landahl dra sig till minnes varför hon bestämde sig för att starta Öppen redaktion svarar hon:

– För att öka transparensen tror jag. Tanken var att det kunde ge oss en högre trovärdighet, vi har ingenting att skämmas för. Att ge möjlighet att se in i en redaktions innersta kärna och förstå att journalistik inte är svart-vitt. Det är ganska svåra ställningstaganden vi gör och vi kan fatta fel beslut men oftast har vi tänkt igenom dem. Jag tror också att jag tänkte att det kanske inte är jättefarligt att det blir fel ibland, att vi har råd att göra fel, rätta, göra bättre nästa gång och lära oss av det. (…)

Långt ifrån alla var entusiastiska över det nya projektet. Rolf Tardell, idag redaktör på Agenda, var 2007 en av flera redaktörer på Aktuellt och innan Öppen redaktion drog igång var han motståndare till projektet.

– Jag var rädd för vad det skulle innebära, för risken att det skulle minska kreativiteten på våra möten, där det ofta är ganska kreativt just för att vi tillåts att tänka fritt. Men finns det en kamera i rummet så kan det ju innebära en begränsning i tankefriheten.

Trots hans och andras oro utökades Aktuellts redaktion hösten 2007 med två webbredaktörer och en kamera. Från SVT:s lokala nyhetsprogram Värmlandsnytt hade programledaren och reportern Jon Nilsson rekryterats. Han hade redan stor erfarenhet av att jobba med rörligt material men det var mycket som skilde vårt arbete från den vanliga tv-reporterns.

– Att man har en vanlig journalistisk utgångspunkt och söker det där det finns motsättningar, skav och svåra frågor, gör ju att den roll man får är lite som en internutredare hos snuten i en klassisk amerikansk film, säger Jon Nilsson.

(…)

I en video från 2007 har åklagare Barbro Jönssons hem i Trollhättan precis utsatts för ett attentat. Redaktör Rolf Tardell ville publicera namn och bild. Det ville inte Aktuellts chef Eva Landahl.

Rolf Tardell: Nej jag tycker att det är fel. Jag tycker att vi begränsar våra möjligheter att berätta den här historien. Jag tycker att vi på något sätt ger upp för de här brottslingarna som då lyckas tysta en åklagare.

Eva Landahl: Jag tycker att vi kan berätta den här historien ändå.

Rolf Tardell: Jag tycker att de skurkar som det handlar om säkert vet vem hon är ändå, där har vår namnpublicering inget speciellt att tillföra eller att det blir någon ökad risk för henne.

(Öppen redaktion, video, 20 november 2007)

Långt ifrån alla var bekväma med Öppen redaktions närvaro på redaktionen. Detta gick att känna av bakom kameran, men det var sällan något som redaktionsmedlemmar gav uttryck för.

– När det blev ändrade planer eller en utgivardiskussion eller något sådant, då kom ju ni springande och började banda och hade mitt mandat att göra det. Det var inte jättepopulärt, berättar Eva Landahl.

Det fanns medarbetare som undrade om de inte kunde få spåna någon annanstans än i smyg vid kaffemaskinen. De fick nej av Eva Landahl med motiveringen:

– Att det var viktigt att visa vad som ligger bakom våra beslut. Den enda gången som jag egentligen köpte att de gick undan och ni inte fick vara med, det var när vi pratade källor, för vi måste ju skydda källorna. Så det fanns ju en viss typ av samtal som aldrig fördes framför kameran.

– Jag vet också att jag fattade några olika utgivarbeslut på morgonen, sedan hände det grejer som gjorde att jag ändrade mig och velade lite fram och tillbaka, och då var det också folk som sa: ”du ifrågasätter ju hela din trovärdighet och kompetens och du kommer förlora på att visa upp att du har svårt att bestämma dig”. Fast jag var egentligen aldrig riktigt rädd för det. Jag tycker inte heller att det drabbade mig på något sätt, säger Eva Landahl.

När Rolf Tardell i dag hör Öppen redaktion så tänker han först och främst på en sak.

– Den där kameran. I början var den skräckinjagande, sen vande man sig. På något sätt anpassade vi oss alla till att den fanns där. Jag tänkte mig för vad jag sa och hur jag sa det. Men efter ett tag, när man vande sig vid den nya situationen, då hade man också anpassat sitt språk, säger Rolf Tardell.

– Varför var det nödvändigt, undrar jag.

– Vår jargong på redaktionen kan ju vara hård och cynisk och ibland också uppsluppen, det där är ju ett sätt att terapera de många gånger svåra och otäcka saker som vi bevakar, helt enkelt för att klara av att hantera det – och då kan vi bli cyniska. Vet man inte om det här så kan man ju bli förskräckt om man får titta in och hör hur det låter – så man kan säga att vi filade av kanterna när kameran var med, förklarar Tardell.

På stolen bredvid redaktören satt ofta Anna Hedenmo, mångårig SVT-programledare som under den här tiden var Aktuellt-ankare. När jag sommaren 2018 frågar henne hur jobbig hon tyckte att jag var för tio år sedan svarar hon:

– Ganska jobbig!

Vi skrattar båda innan hon utvecklar svaret.

– Det var jobbigt eftersom man snackar så mycket skit när man jobbar. Man skämtar, vi har en jargong och det där visste man ju inte riktigt om det var så bra om det kom ut, säger Hedenmo.

Så vad var det egentligen som kom ut? Utan att ha kartlagt innehållet i alla videor vågar jag gissa att den mest återkommande situation som skildrades var något av de två morgonmötena. Första mötet, inför så gott som samtliga medarbetare på riksnyheterna, där nyhetscheferna höll en grovyxad utvärdering av gårdagens publiceringar, meddelade utgivarbeslut och berättade om större satsningar som var på gång. Eller det lilla möte där endast

Aktuelltgänget gick igenom vad som funkat och inte funkat med föregående sändning och vilka ämnen som skulle fördjupas i nästa sändning och hur arbetet skulle läggas upp för att få ihop ett program.

När jag frågar Anna Hedenmo vad det bästa som kom ut av projektet var, är det just morgonmötena hon lyfter fram.

– Jag skulle själv tycka att det är intressant att höra diskussioner som ”varför ska vi ha den här grejen? Det här har vi gjort så många gånger. Den här frågan måste vi ställa så här. Vad är motfrågan?” Nyhetsvärdering – det tycker jag är jättespännande att höra från bakom kulisserna. (…)

Det var inte bara redaktionsmedlemmar som intervjuades på Öppen redaktion. Relationerna mellan intervjuare och intervjuad berördes flera gånger då olika personer som medverkande i Aktuellt intervjuades av oss om hur upplevelsen var. Min favorit är Jon Nilssons intervju med dåvarande utrikesminister Carl Bildt (M):

Carl Bildt: Man ska behandla media med respekt men inte som att de är utsända av Gud. Utan de är vanliga människor och man ska behandla dem som vanliga människor och säga som det är.

Jon Nilsson: Finns det en bild hos journalisterna, tror du, att de skulle vara kunna vara utsända av Gud?

Carl Bildt: En och annan kan förvisso uppleva att de är utsända av Gud. Jag vill inte utesluta att så är fallet men jag bedömer det inte som det sannolikaste.

(Öppen redaktion, video, 5 februari 2008)

(…)

Trots att Öppen redaktion kanske inte var en succé mätt i antal unika besökare [troligen ungefär 10 000 per vecka, red:s anm] så var projektet en framgång i andra avseenden. År 2008 nominerades Eva Landahl till Stora journalistpriset i kategorin Årets Förnyare. Juryns motivering löd:

För att med stor beslutsamhet drivit arbetet med Öppen Redaktion, där publiken löpande får insyn i det dagliga nyhetsarbetet och värderingar bakom redaktionella beslut.

(Stora journalistpriset, nominering, 30 oktober 2008)

Priset gick i stället till DN:s Fredrik Strage för listan ”De 100 största rockögonblicken på Youtube” men Öppen redaktion fortsatte att uppmärksammas, även utanför landets gränser. Reaktionerna i utlandet varierade från beundran till förfäran. När projektet presenterades på mässor och konferenser fanns det alltid minst en journalist som förklarade att de aldrig skulle ge publiken den insyn som vi gjorde.

Inför att projektet skulle presenteras på en stor konferens för olika tv-format, förklarade Hanna Larsson, då webbstrateg för SVT:s nyhetsredaktion, varför strålkastaren riktades mot Öppen redaktion.

Jag tror att de ser projektet som ett sätt att möta publikens misstro mot medierna. Att öppenheten och att vi förklarar hur vi jobbar här inne är ett sätt att visa att vi gör det här jobbet på riktigt och tar det på allvar, att det är komplexa frågor men att vi inte för folk bakom ljuset – och det här intresserar även andra tv-bolag.

(Öppen redaktion, video, 30 september 2008)

Men inte ens en öppen redaktion kan ha vidöppna dörrar. När källskyddade uppgifter behandlades fick kameran alltså inte vara med. Anna Hedenmo påminner mig om att också rent privata angelägenheter sållades bort.

– Om sanningen ska fram – det var ju inte som att ni körde ut något mot vår vilja. Det kunde ju vara situationer när det var lite speciellt och när det inte hade med jobbet att göra och då tog ni ju bort det, väl?

– Jag kommer ihåg att medverkande ibland fick kolla videon innan, men jag minns inte att det var någon som sa att ”det här är helt åt helskotta” och måste bort, svarar jag.

– Nej kanske inte så, men jag tror också att ni blev ju en del av redaktionen rätt snabbt och kände att det här hör inte till saken och det här tar vi bort. Det kändes inte omöjligt – det var liksom inte fiender som kom in, säger Anna Hedenmo.

Endast en gång kan jag påminna mig att en video som låg färdig för publicering stoppades. Eva Landahl minns också detta tillfälle.

– Det var ett stormöte då en medarbetare läste lusen av en annan, och det tyckte jag var ganska plågsamt eftersom det var ett internt påhopp. På ett sätt var påhoppet relevant eftersom det handlade om en publicering, men på ett annat så var det en internhistoria där det säkert låg en massa andra saker bakom till att det där angreppet blev våldsamt och det ville jag inte skulle läggas ut, berättar Landahl.
(…)

I en gammal pärm hittar jag ett dokument med rubriken ”Öppen redaktion i framtiden”. Där står bland annat att ”för trovärdighetens skull krävs att Öppen redaktion blir mindre tillrättalagt” (Nilsson & Hanell, 2008).

Tio år senare utvecklar Jon Nilsson resonemanget:

– För autenticitetens skull tror jag att man måste ta med mycket, mycket, mycket mer – och där tror jag att det faller på sin egen orimlighet – för då hämmar det för mycket de diskussioner som måste kunna föras. Ett alternativ är ju att man följer en person som är stark och trygg i sin position och kan följas. Vi filmade ju många som inte var helt involverade i projektet hela tiden.

– Jag förstår ambitionen men jag tror inte på genomförandet i den version vi gjorde. Man får nog jobba med ett längre perspektiv, säger Jon Nilsson.

(…)

Flera gånger under Öppen redaktion-tiden hörde jag Aktuelltchefen beskriva min kollega och mig som ”skavsår”.

– Jag gillar ju skavsår, men många av oss var ju hela tiden under lupp, säger Eva Landahl, och tillägger:

– Om du hela tiden är påpassad så kan du ju aldrig vara klumpig eller råka säga fel eller göra bort dig – för det kan stå dig väldigt dyrt.

Kanske var detta den viktigaste lärdomen för redaktionen – att journalisten som normalt stod bakom kameran blev påmind om sin makt över slutprodukten. En makt som personen framför kameran saknar. Den som intervjuas av en Aktuelltreporter får sedan se sig själv i nedklippt format i en sändning som går ut till alla i Sverige – och hur trygg känner man sig egentligen när någon annan gör bedömningen av vad som är journalistiskt intressant? (…)

I ett klipp berättade en reporter på ett morgonmöte att hon överösts av mejl om det ämne hon fördjupat sig i. Hon förstod inte varför hon fick alla dessa mejl angående ett inslag som ännu inte hade redigerats färdigt, förrän hon blev uppringd av en politiker.

Reporter: Och då bara garvade hon och sa ”fattar inte du att vi kollar på Öppen redaktion”. De visste ju att jag satt och redigerade och att vi skulle ha en klimatsatsning.

Eva Landahl: Men det hände ju även utanför rutan att de fick reda på det och började lobba och det kan jag tycka är intressant också att medborgarna får en insyn i hur vi hanterar den typen av processer. Jag sa redan när vi startade att det här kommer att bli en resa för oss alla och vi kommer att ställas inför en del knepiga diskussioner och det är modigt av er att ni vågar vara med i det här projektet och vi kanske får skruva på det allt eftersom.

(Öppen redaktion, video, 20 oktober 2008)

Var det mest politiker, PR-folk och mediemänniskor som kollade på klippen? Det är så klart svårt att svara på men att döma av de få kommentarer från publiken jag lyckas hitta i efterhand var skaran mer blandad än så.

Micke: Vilken site!!! Varför har jag inte surfat hit tidigare, få se allt bakom osv. Jäkligt bra! Vad roligt det skulle vara om Expressen och Aftonbladet hade en motsvarighet, jag tror att man hade trott att man surfat in på Hänt Extra

(Öppen redaktion, kommentar från tittaren Micke, 2 april 2009)

När beskedet kom att Öppen redaktion skulle läggas ned skrev en anonym tittare:

Det är intressant att se hur redaktionen resonerar samt att få lite bakgrundsfakta både från red. Och från gäster. Öppenheten är mycket värd så jag beklagar att ni ska stänga denna service!

(Öppen redaktion, kommentar, 3 april 2009)

I en chatt kvällen innan Öppen redaktion skulle gå i graven, skrev en tittare:

Anon: Kul att som tittare ha en ingång att ge feedback. Öppen redaktion ÄR public service. Hur kan ni ens överväga att sluta med det?

Redaktör Louise Wileen Bjarke: …besparingar… // 144 personer har sammanlagt sagts upp i vår, så det har sparats på andra saker också.

(Öppen redaktion, chatt, 11 juni 2009)

I samma chatt skrev ”CK”:

Jag tycker att Öppen redaktion är ett steg framåt. Dock visar den på en långt lägre seriositet än vad jag hade förväntat mig av er journalister på det sätt ni arbetar. Det är för mycket egna åsikter, för mycket vinkling och för mycket nyhets- i stället för informationstänk. En journalist ska INTE i denna kanal skapa opinion, utan ska belysa rakt objektivt sakförhållanden i samhället.

(Öppen redaktion, chatt, 11 juni 2009)

Ett objektivt sakförhållande som redovisades av Eva Landahl på morgonmötet den 12 juni 2009 var att Öppen redaktions kamera denna dag skulle komma att synas i nyhetshavet för sista gången. Andreas Liebermann höll i kameran. Det hade han och jag turats om att göra sedan 2008, då Jon Nilsson blivit mätt på meta-journalistik och gått vidare inom företaget.

Sedan Öppen redaktions tid har Aktuellts programformat stöpts om, studion har flyttat ned två våningsplan i tv-huset och den stora nyhetsorganisation som Aktuellt är en del av har omorganiserats, flera gånger. Men några av de som var med då finns kvar även nu. En av dem är Jon Nilsson, numera programledare.

Jag frågar honom hur han skulle reagera om någon i dag föreslog att Öppen redaktion skulle återuppstå.

– I dag hade jag avrått från ett liknande projekt. Med motiveringen att det hämmar arbetsprocessen. Och att jag tycker att det är bättre att lägga våra resurser på output för tittarna där vi producerar tv än att visa upp våra arbetsprocesser.

Men Anna Hedenmo tycker att Öppen redaktion hade varit ännu viktigare i dag och hon jämför projektet med programdirektör Jan Helins satsning på en SVT Play-serie, Fönster mot medievärlden, om medieutveckling.

– Satsningen presenterades ju som att vi där ska ”presentera våra bevekelsegrunder” och i stället för att sitta och förklara det så går ju det att visa – så Öppen redaktion är ju verkligen ett strå vassare, säger Hedenmo.

Baserat på de tittarreaktioner vi fick på Öppen redaktion för tio år sedan, och med tanke på den misstro som finns mot etablerade medier i dag, ser jag en okunskap kring journalistiskt arbete. En okunskap som kanske kan motverkas om redaktionerna är öppna och förklarande. Men insynen bör nog paketeras snyggare och vinklas tajtare än på Öppen redaktion, så att informationen om journalistiken når fram till publiken. Då som nu är det viktigaste att publiken känner att insynen ger ny kunskap och att den är ärlig och äkta.

 

Tove Hanell

Faktaruta

Om programmet

Öppen redaktion skildrade arbetet på nyhetsredaktionerna i Stockholm samt gav tittarna insyn i det dagliga nyhetsarbetet under 2007–2009. Programmet sändes på svt.se.

 

Om skribenten

Tove Hanell var webbredaktör på Öppen redaktion 2007–2009 och arbetade därefter bland annat som riksreporter på SVT. Sedan 2019 är hon Creative Content Director på Stockholms Handelskammare.
Mediehistorisk årsbok ges ut av Svensk Mediehistorisk Förening som 14 maj kl 17:30 anordnar ett seminarium i Radiohuset på Gärdet i Stockholm om redaktionell transparens.

För program och anmälan se www.mediehistoria.se