Annons: PP Pension
Gellert Tamas. Fotograf: Ester Sorri

Gellert Tamas: Därför anmäler jag Expressen

DISKUSSION

Expressens publicering av en ensidig historia, som rör en svår arbetsplatskonflikt där alla mått fruktansvärt dåligt, bidrar till att förråa och brutalisera det offentliga samtalet. Hade tidningen följt de pressetiska reglerna hade storyn blivit en helt annan. See you in court, skriver journalisten och regissören Gellert Tamas.

Inlägget är en replik på en text av Lawen Mohtadi publicerad i Expressen. Kulturchefen Karin Olsson har kommenterat beslutet att namnge Gellert Tamas i Medievärlden. 

 

Arbetsplatskonflikter är aldrig enkla, ord står ofta mot ord, känsla mot känsla. Därför är det en grundregel att alltid höra alla involverade parter, inte bara låta ett perspektiv styra.

Detta är en självklarhet. Det är också en av grunderna i allt journalistiskt arbete; eller som det står i de pressetiska reglerna: ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Allt detta struntar Expressens kultursida blankt i när de publicerar Lawen Mohtadis långa text (2 april) där det slås fast redan i rubriken: ”Gellert Tamas kränkte mig och tog mitt arbete”. Artikeln, som bygger på ett Facebookinlägg av Mohtadi, är ett synnerligen grovt karaktärsmord där jag utpekas som en person som, förutom att ha tagit Mohtadis arbete, har hånat och förtryckt henne på ett fullständigt vidrigt sätt: ”Han osynliggör mig, förminskar mig, skrattar åt mina förslag, blir aggressiv när jag säger bra saker som hjälper arbetet framåt. Han kallar mig ingenting.”

Det är ohyggligt allvarliga anklagelser av förtalskaraktär, som givetvis måste kontrolleras med de inblandade. Men Expressen har varken kontaktat mig eller, mig veterligen, någon annan som var involverad i filmprojektet.

Varför då?

Hade Expressens kulturchef och ställföreträdande utgivare, Karin Olsson, jobbat enligt de pressetiska reglerna hade storyn blivit en helt annan.

Det stämmer att mitt produktionsbolag köpte samtliga filmrättigheter till Mohtadis bok. Det stämmer att jag som producent, med Lawen Mohtadi som medregissör, påbörjade ett samarbete för att göra en film med utgångspunkt i Mohtadis banbrytande, starka arbete om Katarina Taikon. Men där någonstans tar också fakta slut.

Hade Expressen ringt runt till de inblandade hade de fått en helt annan bild; Om ett sårigt projekt, med ett gäng rutinerade filmarbetare som möter en mycket kunnig författare som dock aldrig arbetat med film tidigare och hur detta leder till ständiga kulturkrockar, som jag som producent gjorde allt för att överbrygga. Ingen hade rätt, ingen hade fel, men de olika erfarenheterna var en återkommande källa till konflikter.

I egenskap av producent, med slutligt ansvar för film, budget och arbetsmiljö, tog jag in extern hjälp. Vi satt i återkommande krismöten, med bland annat förlagschefen på Natur och Kultur Richard Herold, jag kontaktade också Svenska Filminstitutet. Tyvärr lyckades varken jag eller de andra inblandade lösa konflikterna.

Mohtadi säger sig ha blivit kränkt. Hade Expressen gjort det mest grundläggande journalistiska arbetet och kontaktat de inblandade hade de hört många av dem använda samma ordval – om Mohtadi. Som den kvinnliga medarbetare, med mångårigt förflutet på såväl bokförlag som Svenska Filminstitutet, som av Mohtadi kände sig ”konsekvent förminskad och osynliggjord”, och som till sin förvåning insåg att Mohtadi ”ständigt baktalar mig inför allt och alla.”

Expressen hade också kunnat prata med den rutinerade musiker som musik- och ljudlagt filmen, på ett utomordentligt sätt som alla i projektet var mycket nöjda med, men som avfärdades av Mohtadi med en fnysning: ”Det här håller inte, du måste göra om allt!”

Det fanns i princip ingen i projektet som inte vid något tillfälle ville hoppa av för att de kände sig kränkta av Mohtadi. Väldigt mycket av projektet gick åt till ständiga krissamtal.

Mohtadi beskriver mig som närmast ett galet monster. Men om jag verkligen hade betett mig som Mohtadi skriver så borde ju någon rimligen ha sett detta. Varför ringer Karin Olsson inte till den klippare som satt med dygnet runt, han borde ju ha sett övergreppen. Eller den kvinnliga projektledare som deltog i princip alla möten; hon borde kunna vittna om mitt påstått svinaktiga beteende. Men det är ingen som har sett detta. Det svaret hade Karin Olsson fått om hon hade ringt runt och frågat.

Det riktiga sammanbrottet kom våren 2015. Mohtadi ifrågasatte, precis som hon påpekar, namnordningen på filmens creditlista. Mitt förlag var att mitt namn skulle stå först, en absolut inte orimlig ståndpunkt med tanke på de olika erfarenheterna vi hade av filmarbete. Enligt Mohtadi blev jag ”både upprörd och sårad” och ”orden som kom ur [mig] var så hätska att det inte gick att föra ett samtal.”

Hade Expressen kontaktat mig hade de återigen fått en annan bild. Mohtadis svar var: ”Jag vet att du som filmens producent har slutlig bestämmanderätt. Men jag accepterar det inte. Antingen står mitt namn först överallt, eller så kommer jag att skriva en debattartikel i Dagens Nyheter där jag hänger ut dig som sexist. Det är bara att välja. Vem tror du folk kommer att tro på, dig eller mig!”

Jag har arbetat med journalistik i trettio år, under nästan hela denna tid med frågor kring rasism och främlingsfientlighet. Jag har blivit hotad ett stort antal gånger, landets största bokhandelskedja ställde till och med in ett planerat författarframträdande med mig. Det är tyvärr den verklighet som möter oss som skriver om frågor som strukturell diskriminering, förtryck och rasism. Men jag måste erkänna att jag aldrig trodde att jag skulle bli hotad av en vän och kollega. Mohtadis ord ringer i mig än idag. ”Vem tror du folk kommer att tro på, mig en kvinna eller dig en man, du har inte en chans!”

Min första tanke var att omedelbart avbryta allt samarbete med Mohtadi. Jag kan ångra idag att jag inte gjorde detta, men min uppfattning var att filmen om Katarina Taikon var större och viktigare än en enskild persons ego. Även om hon hotar mig.

Jag berättade om hotet för några nyckelpersoner. Det blev ännu ett krismöte. Vi bestämde än en gång att interna konflikter löses internt och jag kastade fram ett nytt förslag. Vi delar på alla namcredits. Mohtadi står som skapare av filmen i dess början, jag på slutet. På samma sätt delar vi på all kreditering utifrån erfarenhet och arbetsinsats; jag står först som regissör, Mohtadi som manusförfattare. Mitt argument var att detta starkt symboliskt visar att vi arbetat lika mycket på filmen. Mohtadi var först tveksam, men gick sen med på mitt förslag.

Sedan bedarrade konflikten, tills några veckor före filmpremiär när Mohtadi återigen kom med ett nytt krav: Mitt namn ska stå först! Överallt!

Jag var, i likhet med de flesta i teamet, nu rejält trötta på denna diskussion och mitt svar som producent blev; vår överenskommelse kvarstår.

Då satte Mohtadi sitt hot i verket. Samma historia som hon nu skriver i Expressen spred hon till filmens finansiärer, distributörer och samarbetspartners. Gellert är en chauvinistiskt, sexistisk mansgris som kränker mig.

Krisen gick nu fullständigt över styr. Efter ett morgonprogram på Sveriges Television, när jag påpekade att Mohtadi åtminstone kunde hälsa på mig exploderade hon och vrålade i TV-husets entré; ”Din jävla rasistgubbe! Du fattar inte att du jiddrar med fel person. Jag ska krossa dig”.

Kanske hade detta varit intressant för Expressen att ta upp. Hade de ringt och kollat hade de hört att det blev ännu ett krismöte. Men Mohtadi backade inte, hon vidstod att jag var en ”rasist”, vilket bevisades av att jag inte lät hennes namn stå först överallt.

Arbetsplatskonflikter kan som sagt vara oerhört svåra och sårande. Mohtadi skriver i sitt Facebookinlägg hur hon gick i terapi efteråt. Det var knappast någon i projektet som inte mådde dåligt, om detta kan alla vittna. Själv blev jag, efter det sistnämnda mötet, förd akut med ambulans till sjukhus med en befarad hjärtinfarkt. Jag fick ligga på intensiven i flera dagar. Tycker inte Expressens Karin Olsson att detta hade varit värt att påpeka.

Slutligen. Om Expressen sätter rubriken; ”Gellert Tamas kränkte mig och tog mitt arbete”, borde man ju åtminstone ha täckning för detta.

Men på vilket sätt skulle jag ha ”tagit” Mohtadis arbete. Filmen blev hyllad och älskad. Blev den det för att jag hindrade Mohtadi från att påverka innehållet? Det hävdar ju inte ens hon. Tvärt om! Mohtadi kallar filmen ”mitt arbete”.

Eller har jag som producent inte låtit Mohtadis namn synas tillräckligt. Alla som tittar på filmaffischer, reklammaterial etc ser att Mohtadis namn står först. Överallt. På Allt. Utom på regi.

Påståendet att jag skulle hindrat Mohtadi från att synas som filmskapare stämmer helt enkelt inte.

Varför har Expressen över huvud taget valt att publicera denna text?

Redan hösten 2015 överlämnade jag Mohtadis många kränkande tillmälen, som till exempel ”jävla rasistgubbe”, till en juristfirma. De kom fram till följande bedömning: ”Det står utom tvivel att Mohtadis agerande utgör förtal. Hon har vid upprepade tillfällen utan grund utpekat dig som klandervärd i ditt levnadssätt (rasist och sexist)  i syfte att utsätta dig för andras missaktning.”

Advokaten tillägger att det även kan ”vara fråga om grovt förtal”.

Hade Karin Olsson ringt mig, eller Richard Herold, förlagschef på Natur och Kultur, som var en av mottagarna, hade hon kunnat se utredningen. I stället valde hon, helt okritiskt, utan en enda kommentar eller motfråga, återpublicera exakt de påståenden som en av landets ledande juristfirmor bedömde som förtal redan för fyra år sedan.

Mohtadi skriver att det är ”som att jag väckt ett hat i honom”.

Nej Mohtadi, jag har aldrig känt något hat mot dig, däremot är det just hat som ditt inlägg har väckt; jag beskrivs på sociala medier som en vidrig person som inte borde finnas. Du visste att detta skulle bli resultatet. Du har sett vad som hänt efter liknande ensidiga uthängningar. Eller för att citera dig själv; vem tror du folk kommer att lita på, mig en kvinna eller en sån som dig. Det solkar dig och det solkar framför allt för evigt en viktig och bra film som vi gjorde tillsammans.

Men framför allt solkar denna publicering Expressen, som utifrån en svår arbetsplatskonflikt där alla mått fruktansvärt dåligt – publicerar en ensidig historia som ingen av de som medverkat känner igen.

Men det var kanske just därför Karin Olsson aldrig brydde dig om att låta mer än en röst komma till tals. Hon ville ha en enkel svartvit historia. Oavsett sanningshalt.

Ansvaret faller tungt. Expressen förråar och brutaliserar det offentliga samtalet.

See you in court!

 

Gellert Tamas

 

Fotnot: Medievärlden har varit i kontakt med Lawen Mohtadi som avstår från att kommentera. Expressens kulturchef Karin Olsson ger sin kommentar här.

Läs också:

Karin Olssons kommentar till Gellert Tamas text (2019-04-04)

Därför namnpublicerade Expressen regissören (2019-04-03)