Annons: PP Pension
Foto: Janne Næss

”PO vill fälla även Aftonbladets Urban Ahlin-publicering”

Diskussion

Även Aftonbladet kommer att klandras för publiceringar om Urban Ahlin om PO får som han vill. Men får han inte det kommer handlingarna att vara hemliga för alltid. Det är ett dåligt system, skriver Jan Scherman.

Nu rekommenderar Pressombudsmannen (PO) Pressens Opinionsnämnd att fälla också Aftonbladet för de artiklar tidningen publicerat om förre talmannen Urban Ahlin. I förra veckan kunde jag berätta att DN kritiseras i samma ärende. Men inget av besluten är ännu offentliga. Imorgon ska PON ta upp frågan om DN, Aftonbladet och Urban Ahlin.

Hemlighetsmakeriet kring de pressetiska domsluten framstår som alltmer otidsenligt och i strid med medieföretagens viktiga uppgift att verka för ett öppet samhälle, där inte minst olika former av tvistefrågor redovisas offentligt.

Det positiva i det nya läget är att PO Ola Sigvardsson med stark integritet anser att en lång rad publiceringar som följt i spåren på metoo bör klandras. Enligt PO själv i en intervju i Expressen rör det sig hittills om ett tjugotal fällningar, vilket är en hög siffra. Nu återstår bara ett par stora ärenden.

Dit hör DN:s många artiklar om förre talmannen Urban Ahlin som anklagats för sextrakasserier, något som PO slår fast i sitt beslut att DN inte haft belägg för. Det saknas alltså otvetydig dokumentation. Om detta kunde jag berätta i ett tidigare inlägg här i Medievärlden och hur DN envist försvarar att talmannen beskrivits som ett ”svin”.

När nu DN, efter den hårda fällningen av Aftonbladet, manat medierna till eftertanke så undrar man om detta var uttryck för någon slags självkritik. På ledarplats noterade DN förstås att Aftonbladet varit värstingen i medieklassen mot bakgrund av fällningen för publiceringarna om Stadsteaterns Benny Fredriksson, men fortsätter med orden att ”tidningen är inte ensam om att ha publicerat tvivelaktigheter som skadat människor mer än vad som är försvarbart”.

DN markerar i samma ledare det publicistiska ansvaret att söka avvikande röster. Jag har själv granskat makten under mina många år på bland annat Kalla Fakta och vet hur lätt det är i den redaktionella miljön att infallsvinkeln utvecklar sig till en slags bekräfta hypotes-journalistik. Även friande utslag från PON kan i det sammanhanget föranleda självkritik.

Jag fortsätter att vara ytterst tveksam till den pressetiska självregleringens självvalda sekretess.

I fallet Urban Ahlin är också Aftonbladets rapportering anmäld till PO, vilket inte är känt sedan tidigare. Och även här har PO beslutat att rikta ”pressetiskt klander” till Aftonbladet.

Detta ärende och fallet med DN står på PON:s dagordning för möte tisdag den 19 mars.

Kritiken mot Aftonbladet är minst lika hård som det klander PO vill se mot DN. Aftonbladet kritiseras dessutom på flera punkter.

PO påpekar att Aftonbladet i långa stycken i princip återgivit rakt av vad DN skrivit. Typiskt drevfenomen, och typiskt att inte ens försöka fråga andra avvikande röster om Ahlin. Aftonbladet har inte ens bemödat sig om en kommentar från Urban Ahlin. Och för denna brist i elementär journalistik kritiserar alltså PO Aftonbladet. Det hjälper inte att Aftonbladet skrivit om Urban Ahlin på ledarplats. Även där det handlar om åsiktsjournalistik måste den grundas på säkerställda fakta, vilket inte var fallet i Aftonbladet. Det här var också en viktig del i PO:s bedömning av DN:s publicering.

Nästa klander gäller att Aftonbladet i sin ledarartikel om talmannen hänvisat till en nästan tio år gammal artikel i ärendet där kritiken nu långt senare och i den färska publiceringen endast reserveras med orden ”ska ha”. Det handlar om en allvarlig anklagelse – ska ha erbjudit bättre jobb mot sexuella tjänster.

PO kallar detta för ryktesspridning, som alltså på nytt saknar grund. Hur slår det mot den person som utmålas offentligt på detta sätt? Även en talman är ju som bekant en människa – med familj, vänner och självfallet även ovänner. Skadans omfattning är svår att exakt fastställa, men säkert betydande. Kanske livslång. Och hur försvarar man sig?

En sista punkt som fått PO att klandra Aftonbladet är att tidningen i en mellanrubrik skrivit ”Befordrad efter övergrepp”. Åter konstaterar PO att påståendet saknar grund. Men här finns en intressant ordvändning i skriftväxlingen mellan Aftonbladet och Urban Ahlin. Det är tidningens ställföreträdande ansvarige utgivare Lena Mellin, som tar till orda och försvarar rubriksättningen med följande resonemang:

”Men övergrepp kan betyda lite allt möjligt, exempelvis kränkning, oförätt, intrång, våld, övervåld men även olaglighet.”

Övergrepp i den aktuella kontexten är tveklöst något mycket allvarligt och inte lite vad som helst. Och framför allt inte någon bagatell. Eller som Ola Sigvardsson slår fast:

”Oavsett tolkning innebär övergrepp att någon behandlats mycket illa.”

Lena Mellins försvar för rubriken imponerar föga. Men det kanske inte vara meningen att allt som skrevs till Aftonbladets försvar skulle läsas av fler än de inblandade.

Det känns både i fallet med Aftonbladet och DN som att ansvarig utgivare känt sig oförhindrade att höja rösten i argumentationen med f.d talmannen Ahlin och samtidigt sänka skärpan och den intellektuell nivån då båda varit väl medvetna om att risken för att deras inlägg skulle offentliggöras i sin helhet är minimal.

Som sagt trippel-klander för Aftonbladet, en form av negativt hat-trick. Och en fällning av DN.

Så långt PO. Nu är det upp till Pressens Opinionsnämnd. Om PON friar så släpps ingen information ut om detta ärende. Om det blir klander och kritik offentliggörs beslutet och valda delar av skriftväxlingen mellan parterna.

Vem kan vara nöjd med ett sådant system? Det är ju faktiskt så att den hårt kritiserade Granskningsnämnden är bättre med sin öppenhet och redovisar alla anmälningar och redogör för alla beslut oavsett i vilken riktning de går!

Det är också så att ett bristfälligt självreglerande pressetiskt system triggar mediernas kritiker och ger politiker i samma kategori argument för lagstiftande åtgärder.

Medierna själva driver granskning av andra och utomstående företag med hårda domar som nästan alltid slutar med krav på att ansvariga ska avgå – allt medan mediernas egen domstol låter straffet bli publicering av PON:s klander. Och därtill lite ”face-lift-åtgärder” som översyn av organisation, etikkurser och bättre faktakontroll. Sistnämnda finns det anledning att reflektera kring. Var faktakontrollen alltså bristfällig tidigare, vilket i så fall aldrig framgått när kritiserade medier benhårt försvarat sina publiceringar. Den här typen av åtgärder brukar när andra än medieföretagen granskas kallas för verbal varmluft eller just ansiktslyftning med extra smink. Ingen kommer undan med sådant, med undantag för just medieföretagen själva.

Jag ropar inte avgå alla. Lika lite nu och lika lite som jag gjort i flera andra fall när makthavare granskats.

Att ansvariga per regel ska avgå löser inte heller problemen. Och hur konstigt det än låter så är det en ganska enkel åtgärd. Men vad händer sedan? Vår svenska FN-chef Dag Hammarskjöld lär ha sagt en gång då han attackerades hårt med krav att avgå just detta – att ingenting är enklare än att ställa sin plats till förfogande. Det svåra är att sitta kvar och beslutsamt försöka lösa problemen. Vi människor berikas faktiskt av våra misstag. Själv har gjort många, vilket lärt mig oerhört mycket under årens lopp. Bra chefer och bra politiker bör ha många misstag i sina CV:n.

Det självreglerande pressetiska systemet devalverar sig själv med ansvariga utgivare som ofta håller försvarstal i frågan om varför man gjort fel. Sedan talar om att man tar klandret på allvar för att slutligen inte göra några mer genomgripande förändringar. Systemet förlorar ytterligare i värden genom den uppseendeväckande och självvalda sekretessen. Hårdare än den som gäller handlingar rörande rikets säkerhet då PO:s och PON:s hemligstämpel inte har någon bortre tidsgräns.

Någonting behöver göras för att stärka både PO:s och PON:s jurisdiktion innan andra i samhället agerar till farlig nackdel för ett fritt samhälle med en vidsträckt yttrandefrihet. Och där oberoende publicistiskt driven granskning av makten fortsätter att vara en viktig del i det demokratiska statsskicket.

 

Jan Scherman

Mediekonsult och tidigare TV4-chef