Annons: Årets dagstidning 2019
Leif Holmqvist. Foto: Andreas Elgstrand.

”75 procent av de nya pressmiljonerna går till GP:s miljardärer”

Kommentar

I år höjs statsstödet till mediebranschen med måttliga 55 miljoner kronor. Tre fjärdedelar går till fyra mångmiljardärer i Göteborg när GP nu får 40 miljoner i driftsstöd, skriver Leif Holmqvist.

Stenasfärens ägare Dan Sten Olsson anses i affärspressen god för cirka 40 miljarder kronor. Fabian Hielte är arvtagare till Ernströmgruppen med tillgångar på 4 miljarder, Rolf Lundströms Provobis har också kring 4 miljarder och hur många miljarder IK Investments Björn Savén samlat på sig vet inte ens skattmasen eftersom hans koncern bor i Luxemburg.

Men klart är att de fyra tillsammans äger 56,24 procent av Stampen och därmed Göteborgs-Posten. Den förre huvudägaren Peter Hjörne och hans döttrar äger bara 30,37 procent.

Den förra kulturministern Alice Bah Kuhnke var en vän av dramatiska utspel och sade sig 2016 ”ligga sömnlös av oro för alla lokaltidningar som hamnat i kris”. Hon reste till Mittmedia i Gävle och försäkrade att regeringen skulle ta tag i frågan. För två veckor sedan såldes Mittmedia för att undgå konkurs.

Resultatet av ministerns omsorger blev propositionen 2017/18:154 med den uppfordrande titeln ”Journalistik i hela landet”. Där införs ett nytt mediestöd som ska ge de 75 kommuner utan lokala redaktioner ”en stärkt demokrati via en mångfald av allmänna nyhetsmedier”.

De som vill satsa tid, kraft och pengar på att bevaka en av de vita fläckarna i medielandskapet kan få dela på en miljon kronor. Totalt höjs mediestödet i år med 55 miljoner kronor till 622 miljoner. De ska också räcka till det traditionella driftsstödet, distributionsstödet och ett nytt utvecklingsstöd. Därför har propositionen en brasklapp om att pengar ”till stärkt lokaljournalistik ges i mån av tillgängliga medel”.

Nu ges 40 miljoner, noga räknat 72,7 procent, av landsbygdens demokratistöd till en koncern som ägs av fyra av landets miljardärer.

Det har bara gått två år sedan Peter Hjörnes vanskötta medieimperium fick det största statsstödet i svensk presshistoria: 735 miljoner kronor i efterskänkt skatteskuld, obetald moms och statlig lönegaranti. Blåsta frilansare, sparkade medarbetare och leverantörer fick skjuta till ytterligare en kvarts miljard. I årsredovisningarna summerar Stampen en ”rekonstruktionsvinst” på omkring 1,1 miljarder kronor. Nyligen efterskänkte Handelsbanken, SEB och Nordea cirka 150 miljoner för att hålla Stampenbygget upprätt.

När staten nu än en gång försöker rädda Stampen kan man undra om mediestödsnämnden granskat koncernens vandel?

2015, året innan Stampen havererade och rekonstruerades, gjorde jag en tid research åt SVT:s Uppdrag Granskning. Ur årsredovisningarna från åren 2005 – 2013 räknade vi ut att 845 miljoner kronor delats ut i styrelsearvoden, bonusar till ledningen, löner till huvudägaren Peter Hjörne och koncernchefen Tomas Brunegård, aktieutdelningar och optioner. Rörelseresultatet efter finansnetto under samma period var bara 813 miljoner. Mer än hälften av de pengar Stampen drog in gick alltså till ägare och ledning.

2013 kunde inte ens de fogliga PWC-revisorerna acceptera vanskötseln av Stampen, som tvingades börja skriva ner sina vansinnesköp och redovisade en förlust på 862 miljoner. Det hindrade inte att Stampens bolagsstämma, läs dåvarande majoritetsägaren Peter Hjörne, den 14 maj 2013 beslutade dela ut 48 miljoner från 2012 års resultat, som dessvärre visade på förlust. Det löste Hjörne genom att bokföra 90 miljoner i felaktigt återbetald och tvistig moms som intäkter och kunde således ta sin utdelning av skattemedel.

Samtidigt godkände revisorer, styrelse och stämma att den avhoppade vd:n Tomas Brunegård fick 15 miljoner i optioner. Nu kräver Skatteverket honom på 11 miljoner i skatt och böter samt Hjörnekoncernen på 4,9 miljoner i arbetsgivaravgift och böter.

I Uppdrag Gransknings program försvarade Peter Hjörne utdelningarna pressad av reportern Björn Tunbäck:

BJÖRN TUNBÄCK: Under den perioden som Stampen varit i funktion har ni plockat ut drygt en kvarts miljard i aktieutdelning. Om du ser i backspegeln, är det en bra nivå?

PETER HJÖRNE: Ja, det tycker jag att det är. Man får till att börja med att bestämma sig för om man tycker det är rimligt att ett medieföretag delar ut delar av vinsterna. Att vi har aktieutdelning. Om man inte har det, då lär vi inte få behålla de ägare som finns och inte heller locka några nya. Således ja.

BJÖRN TUNBÄCK: Stannar du bara för pengarna menar du?

PETER HJÖRNE: Nej, men det är ju en del av det. Vi pratar ju inte om mig primärt utan vi pratar alla möjliga ägare…

BJÖRN TUNBÄCK: Jo, men det är ju du som är ägare.

PETER HJÖRNE: Jag säger: Nej, jag sitter inte primärt för pengarna och jag sitter primärt för verksamhetens skull, men jag är inte främmande för att investeringen måste löna sig. Jag kan ju inte riskera det kapital vi har varit med att bygga upp under 90 år utan att få någon riskpremie, vilket en aktieutdelning till viss del är. Eller att få avkastning på kapitalet.  

BJÖRN TUNBÄCK: Vad kan man göra med en kvarts miljard, det är väldigt mycket pengar. Vad gör man med det?

PETER HJÖRNE: Absolut, man kan göra en mängd olika saker med det. Man kan betala räntor. Man kan betala skatt. Det är några saker som pengarna går till. Man kan naturligtvis göra andra saker, vilket jag har gjort. Jag har stoppat in en del i ett stöd till en konsthall på Marstrand, vilket jag lagt en del pengar på. Vi har stöttat en del andra ideella verksamheter och sen har vi levt, förvisso, väl men det är ju inte på excessnivå skulle jag vilja säga.

Om Peter Hjörne beklagade att även han måste betala skatt, fick han i alla fall en rejäl återbäring vid rekonstruktionen 2016. Nu har Peter Hjörne och hans döttrar tvingats bort som majoritetsägare i Stampen och äger bara 30,37 procent av aktierna. Nu får han nöja sig med 12 miljoner i årligt statsstöd, obetydligt mer än han tog ut i lön och pension, 10,3 miljoner kronor, från Stampen 2016, året då pappersslottet blåste omkull.

Leif Holmkvist