Annons: Mediedagen 2019
Jan Sjölund hoppas att det blir Bonnier som tar över Mittmedia. Foto:Privat

Därför hoppas jag att Bonnier köper Mittmedia

Varför räknar ingen på allvar med Bonnier? För det blir förhoppningsvis de som köper den krisande mediekoncernen Mittmedia inom kort – helt enkelt för att journalistikens framtid i Sverige nu står på spel, skriver Jan Sjölund, lärare på Högskolan i Gävle.

Diskussionsinlägget är från den 14 januari 2019

Villkoren för journalistiken idag – inte minst för finansieringen av den – är inte helt enkla att leva med. Men trots det måste någon till sist ändå välja att skydda denna vresiga och oberoende instans för att den ska överleva. Någon måste välja att göra affärer och politik för att skydda själva sanningssökandet – som bortom högtidstalen till sist faktiskt främst består av män och kvinnor som dagligen ges möjlighet att utifrån otidsenliga ideal som opartiskhet, saklighet och oberoende hålla oss andra medborgare uppdaterade. Och en av de stora demokratiska ödesfrågorna idag är naturligtvis: Vem är denna någon? Nu och framåt? Som på riktigt vill skydda det journalistiska uppdraget? Finns hon? Han? Dom? Och som respekterar oberoendet på riktigt?

För 28 dagstidningar i den stora svenska mediekoncernen Mittmedia (som naturligtvis framför allt är digitala medieprodukter idag) är den här frågan lika akut som den är konkret: Finns det någon där ute som vill skydda koncernens kärna? Mittmedia är på väg mot konkurs och är därför till salu. Någon måste kliva in med kapital och affärsidéer – annars dör 28 svenska dagstidningar i en enda historisk krasch.

Som Gefle Dagblads före detta chefredaktör Robert Rosén (i sin blogg) och branschtidningen Resumé avslöjade strax före jul finns det i nuläget två intresserade köpare av koncernen. Den ena är den börsnoterade norska lokaltidningsägaren Polaris (kontrollerad av Schibsted), den andra är svenska Bonniers.

Både Robert Rosén och Resumé bestämde sig emellertid direkt för vem som snabbt ska ta hem affären – nämligen Polaris. ”Jag tvivlar dock ändå på att Bonniers finns med i diskussionerna” skrev Robert Rosén. Och Résume deklarerade i nyhetsform att det mesta pekar på att Mittmedia helt väljer bort den stora svenska mediekoncernen som budgivare: ”Bonnierkoncernen är på full reträtt inom medieområdet och har ingen större erfarenhet av att driva landsortspress” slogs det fast.

Och så har det sedan fortsatt att låta i lite olika branschanalyser. Allt medan det har varit väldigt tyst från publicisterna själva. Vad jag har kunnat se har till exempel inte någon utgivare i Mittmedia-koncernen offentligt lyft diskussionen om vad som skulle vara bäst för journalistiken (och därmed läsarna) framöver: Polaris eller Bonniers?

En effekt av denna tystnad har blivit att ingen i den offentliga analysen av affären på allvar räknar med det journalistiska oberoendet som trots allt fladdrar omkring mitt bland kvartalsprognoserna, distributionssamarbetena, de kapade kostnaderna och dataköpen. Den offentliga analysen bommar – tidstypiskt nog – själva journalistiken i storbusinessen.

Men – det blir till sist förhoppningsvis just omsorgen om journalistiken som ändå fäller avgörandet.

Bonniers står här och nu i ett läge där de har pengar – och samtidigt hotar något av en identitetskris runt hörnet för den stora mediekoncernen. Efter försäljningen av TV4 står ägarna inför avgörande strategiska val, och jag skulle vilja påstå att intresset för Mittmedia utgör en central aspekt av dessa val. Vilka ska vi vara? Bli? Bonniers ägare är helt på det klara med vad det är som nu, i den politiska utveckling vi ser i västvärlden, står på spel: egentligen hela den liberala demokratin. Också här i Sverige. Och att utan journalistik går det inte.

Att digitaliseringen bryter upp deras gamla medieimperium (som så många andra imperier) står förstås också redan klart. Att Bonniers tänker överleva denna övergång är givet. Men samtidigt: Bonniers hela nervsystem är historiskt sammankopplat med det 1900-tal vi nu är på väg att lämna bakom oss. Det 1900-tal i vilket fascismen, nazismen och kommunismen – i alla fall i vår del av världen – besegrades. Och där den mänskliga utsattheten ändå kunde ta plats igen i ett nytt rimligt, demokratiskt projekt med öppenhet och ord som avgörande vapen. Det var Bonniers som gav ut många av de viktigaste böckerna. Romanerna, diktsamlingarna reportagen. Och, inte minst, tidningarna.

Vad jag är ute efter är att dessa rent publicistiska och demokratiska aspekter av den kommande strukturaffären till sist faktiskt kommer att spela en avgörande roll. För den som köper upp lokaljournalistiken för en tredjedel av landet måste till sist vilja något annat än bara en affär kring hårt bantade redaktioner. Annars är det i grunden fruktlöst.

Och det handlar nu naturligtvis inte bara om att Bonniers vill något; det handlar lika mycket om att Mittmedias liberala ägarstiftelser kommer att tvingas bekänna färg – eftersom de är företrädare för samma liberala demokratiska projekt som Bonniers ägare. Det är skarpt läge plötsligt, och skarpa lägen tvingar fram skarpare blick och nya samarbeten. Ställd inför insikten att 28 klassiska svenska dagstidningstitlar kan falla gemensamt – och att man själv är del i det avgörande skeendet – handlar det inte längre bara om pengar, inte ens för den som har som uppgift att först och främst tänka så. Det handlar till sist om vem man vill vara? Vem man var? Och vem man vill bli.

I svaren på dessa frågor avgörs Mittmedia-affären någon gång här i början av 2019. Bonniers sätter förhoppningsvis ned foten för början på en lösning för svensk journalistik – en lösning som på strukturell nivå kräver att det finns kvar åtminstone en stor, ekonomiskt självständig publicistisk aktör vid sidan om Public Service (som i en politisk utveckling som skär riktigt snett snabbt kan förvandlas till en journalistisk mardröm). Mittmedias ägare hakar förhoppningsvis på.

Den unga mediekoncernen Polaris då? De har tveklöst sin norska kompetens: att hårdbanta redaktioner och få dessa att överleva i ett lokalt kretslopp. Men den kompetensen handlar i grunden inte om att smuggla oberoende svensk journalistik – och därmed själva den liberala demokratin – genom passagen från 1900-tal in i ett väl snabbt mörknande 2000-tal.

 JAN SJÖLUND
Lärare i skrivande på Högskolan i Gävle samt tidigare journalist på Nerikes Allehanda, Gefle Dagblad, Sveriges Radio, Arbetarbladet och DalaDemokraten. Under 2015 var Jan Sjölund projektanställd på Mittmedia och arbetade då bland annat med marknadsföring av redaktionella produkter och reklam för varumärket/journalistiken.

 

Uppdaterad: I en tidigare version framgick det inte att Jan Sjölund tidigare varit projektanställd på Mittmedia. Jan Sjölunds bakgrund var känd för Medievärlden vid publiceringen, men tyvärr föll informationen bort i faktarutan. Det är nu åtgärdat.