Peter Wolodarski: Därför namnpublicerar vi inte

Merparten av svenska mediekonsumenter vet inte vem Kulturprofilen är. Beslutet om namngivning i detta fall har därför stor betydelse och är inte, som Anders Ahlberg insinuerar, ett sätt att runda pressetiken, skriver Peter Wolodarski i en replik.

Traditionella medier har fortfarande ett mycket stort genomslag. Vad vi publicerar påverkar samhället, vilket blivit tydligt i samband med Metoo. Tidningen Resumé visade i en undersökning att flera av de medieprofiler som anklagats för sexuella trakasserier blivit kända för en bredare allmänhet först när de etablerade massmedierna gått vidare med namngivning.

Att människor kan göra egen research på Flashback betyder inte att alla plötsligt vet eller att seriösa medier, som värnar om sin trovärdighet, ska inleda en kapplöpning med Facebook eller Flashback. Det vore en farlig utveckling för journalistiken och pressetiken. Vi kan alla påverka om Metoo utvecklas till vår tids digitala häxjakt eller en nödvändig uppgörelse med stötande normer, beteenden och tystnadskulturer.

DN:s hållning under hela Metoo har varit att i så hög grad som möjligt genomföra egna intervjuer och efterforskningar, inte bygga journalistiken på hörsägen eller rykten. Vår roll är att verifiera uppgifter och försöka komma så nära sanningen som möjligt. Den enda person vi hittills namngivit är Martin Timell. Det skedde efter omfattande egen research och efter ett eget beslut.

I en månads tid har Matilda Gustavsson granskat den så kallade Kulturprofilen. Hon har genomfört ett 30-tal intervjuer och fått 18 vittnen att ställa upp i tidningen, varav fyra med namn. Publiceringen, som är en av våra viktigaste i år, har föregåtts av ett genomgripande redaktörsarbete och redaktionella diskussioner.

Precis så bör det fungera om pressetiken ska tas på allvar: det handlar om mycket grova anklagelser, som har hög grad av angelägenhet. Men vi glömmer samtidigt inte att vi skriver om enskilda personer.

De uppgifter vi publicerat är sanna och relevanta – det har varit den viktigaste frågan för mig att ta ställning till som ansvarig utgivare. Huruvida Kulturprofilen ska namnges eller ej har vi diskuterat utförligt. Frågan är inte enkel. Det som gjort att vi hittills avstått från namnpublicering är att personen i fråga visserligen är en tung makthavare i kretsen kring Svenska Akademien, men att han samtidigt inte är känd för en bredare allmänhet. De flesta svenskar vet inte vem han är.

De som befinner sig i miljön där Kulturprofilen verkar vet vem det handlar om, men merparten av svenska mediekonsumenter gör det inte. Beslutet om namngivning i detta fall har därför stor betydelse och är inte, som Anders Ahlberg insinuerar, ett sätt att runda pressetiken. Att det skulle finnas en risk för att publiceringen innebär att någon felaktigt utpekas måste betraktas som uteslutet i detta fall. Det är dessutom inte en pressetisk fråga att avstå från rapportering eller publicering – pressetiken handlar om uppgifter som publiceras och om en ansvarig hållning inför uppdraget som utgivare.

Publiceringsbeslut fattas löpande, och det är möjligt att frågan om namngivning av Kulturprofilen kommer att hamna i ett nytt läge, exempelvis om det skulle bli en utredning hos åklagare eller i domstol.

Många har den senaste månaden vänt sig till DN:s reportrar med mycket känsliga uppgifter. De gör det i förtroende. Och de gör det för att de litar på att vi ska hantera uppgifterna ansvarsfullt. Samma förväntan finns hos våra läsare. Om DN börjar styra sina publiceringar utifrån vem som namnges på sociala medier, kommer färre personer att tro på oss. Våra reportrar får i förlängningen det svårare att bedriva sitt arbete.

Det är att undergräva pressetiken och tilliten till svensk journalistik.

Peter Wolodarski, chefredaktör och ansvarig utgivare Dagens  Nyheter

Tidigare inlägg i debatten

Ett halvt utpekade är också ett utpekande