#Metoo visar att pressetiken måste uppdateras

Det pressetiska systemet bygger bland annat på förutsättningen att medierna verkligen vill utmana dess gränser och publicera. Men vad händer när läsarna redan vet och tidningarna själva riskerar att drabbas negativt av en publicering, skriver Andreas Ericson, chef för Timbro Medieinstitut.

Pressetik är lite som skolavslutningar i kyrkan. Några gånger om året blir alla svenskar plötsligt väldigt religiösa och ser kyrklig samvaro som en förutsättning för ett rimligt liv. Precis på samma sätt kan med jämna mellanrum en samlad journalistkår plötsligt återvända till sin barnatro och med darr på rösten förklara för oss andra varför de pressetiska reglerna just nu är allt som står mellan oss och barbariet.

Orsaken till den senaste i raden av de typen av väckelsevågor är som alla vet att flera kända journalister samband med den världsberömda #metoo-kampanjen anklagats för sexuella övergrepp. Det ställde de ansvariga utgivarna inför ett läge som få avundas dem. Rapportera eller inte? Publicera namn? Prioritera att vara arbetsgivare eller publicist? Inga lätta val. Många har också kritiserat medierna för att de i alla fall inledningsvis misslyckades med att bevaka händelserna. Alltför senfärdigt och otydligt har varit en vanlig kritik, inte bara från utomstående utan också från andra journalister. Behandlades de anklagade medieprofilerna annorlunda än hur en exempelvis en politiker eller företagsledare skulle behandlats? Skyddar medierna sina egna?

Nej, säger förstås många ansvariga utgivare och journalister. Det finns ett regelverk och det följer vi. Ni som är kritiska är okunniga.

Det finns anledning att ifrågasätta den hållningen. För dels är pressetiska regelverket delvis daterat, dels är det inte ens i sina bästa stunder särskilt mycket att hålla i handen. Dagens regler bygger på att en relativt liten skara journalister vet något som andra inte vet. Deras uppgift är att i rimligt kurerad form föra detta vidare till den stora massan av läsare. Pressetiken handlar om att göra det så väl avvägt som möjligt. Men i fallet med medieprofilerna var anklagelserna redan kända i form av offentliga inlägg på sociala medier. Hundratusentals människor hade redan sett, gjort tummen upp och diskuterat saken på Facebook. Varje redaktion fick istället fråga sig: ska också vi skriva om det våra läsare redan skrivit om?

När det gäller den här typen av publiceringar finns som bekant två storheter att hålla i huvudet. Det första är allmänintresset. Är informationen sådan att det är rimligt att människor i ett demokratiskt samhälle behöver ta del av den? Det andra är en allmän restriktivitet när det gäller att publicera namn och att kränka privatlivet. Men båda dessa principer blir i praktiken mindre relevanta när ”alla redan vet” och publiceringen gäller medierna själva. Allmänintresset är inte särskilt brinnande då. Snarare handlar det i så fall om värdet av att tidningar faktiskt erkänner att en händelse är relevant, trots att detta kan innebära negativa konsekvenser för dem själva. Och den eventuella publicitetsskadan är också den mindre. Den kan snarast beskrivas som kränkningen av att ens egna kollegor anser att detta erkännande är viktigare än ens egen personliga integritet.

Här skulle de pressetiska reglerna må bra av att om inte omformuleras så i alla fall omtolkas. Åberopas de utan att ens analyseras utifrån en samtida kontext riskerar de att framstå som helt obsoleta.

Det andra problemet med mediernas försvar är att låtsas som att pressetiken har ett facit. I verkligheten saknas ju det. Det som finns är en ganska diffus praxis som räknar sina traditioner från en annan tid då medierna aldrig behövde fundera på om de skulle skriva om det alla redan vet. Och det omförhandlas ständigt. Varje publicering är unik och i ett snabbt skiftande medielandskap kan gamla regler böjas ganska generöst när de stöter på situationer de egentligen inte är skrivna för.

Det pressetiska systemet bygger också på en annan förutsättning – att medierna verkligen vill utmana dess gränser och publicera. Icke-publiceringar leder nämligen aldrig till fällningar i Pressens opinionsnämnd. Men den funktionen anses nu en nyfiken marknad fylla. Tidningar som av någon anledning väljer att bortse från en del av verkligheten kommer att förlora läsare och därmed pengar. Men varje klick som inte hamnar hos de etablerade medierna riskerar att hamna hos någon som kanske helt saknar intresse att bevaka världen objektivt.

Därför finns det en poäng att inte lita på utgivare och journalister som försöker framställa avvägningen som självklar. De försöker smita från hemläxan. Ett pressetiskt regelverk som reduceras till snuttefilt för journalister som känner sig missförstådda i offentligheten riskerar både medieföretag och läsare att förlora på. Det pressetiska regelverket behöver vara en levande materia och uppdateras för att framstå som transparent och logiskt också för människor utanför redaktionens väggar. Annars har vi ingen nytta av det.

Andreas Ericson