Alfred Skogberg Foto: Peder Björling/Suicide Zero

Den pressetiska regeln om självmord måste ändras

Många efterlevande bär på ilska, bland annat över hur journalister närmar sig problemet med självmord. Den åttonde pressetiska regeln hjälper inte någon journalist att bättre förstå hur man bör gå till väga, och behöver därför ändras, skriver Alfred Skogberg, generalsekreterare Suicide Zero.

I dag är det den internationella suicidpreventiva dagen. Världen över tänds mängder av ljus för att minnas alla de cirka 800 000 psykologiska olycksfall/självmord som årligen inträffar.

Många av de efterlevande bär på ilska. Bland annat över den tystnad och rädsla som fortfarande i hög grad präglar hur journalister närmar sig problemet. Den nollvision för trafikdödade som funnits sedan 90-talet och som debatterats, granskats och rapporterats om, har en motsvarighet i en nollvision för självmord som riksdagen antog år 2008. Men för den senare satsades inga pengar. Inga delmål sattes. Ingen samordnare har följt upp. Alltför få medier har rapporterat om att Sverige har en nollvision som det inte satsas på.

Vad beror då den försiktighet på som präglar mediers rapportering om självmord? Okunskap är en faktor som väger in. Och även den åttonde pressetiska regeln som lyder: ”Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.”
Men vad innebär ”stor försiktighet”? Vad är det man ska vara försiktig med? Hur rapporterar man på rätt sätt? Kan felaktig rapportering bidra till fler självmord?

När det handlar om självmord finns förutom okunskap även myter och tabun. Dessa har under decennier sannolikt påverkat redaktioner och journalister till att inte granska problemet med självmord. För vem vill bli kritiserad för att bidra till tragedier? Myten säger ju att man inte ska tala om självmord. Och den åttonde pressetiska regeln sprider knappast ljus över hur bra rapportering kan se ut.

Vi journalister vill skapa identifikation mellan den vi rapporterar om och den som tar del av vårt arbete. Men vad händer när vi rapporterar om en person som tagit sitt liv och någon kan identifiera sig med hur denne ”löste” sitt livsproblem?

I detta nu finns tusentals personer som funderar på att ta sitt liv. Många av dem tar del av det som skrivs om självmord. Här kan ansvarsfull rapportering bidra till att minska på skam kring psykisk ohälsa, och även visa att det finns vägar bort från en depression. Men när journalister detaljerat rapporterar om någon som begått ett fullbordat självmord så kan identifikation uppstå: ”Kan hen kan jag”.

Världshälsoorganisationen, WHO, har riktlinjer för hur medier bör rapportera. WHO visar också i rapporter att okunnig rapportering bidrar till tragedierna. Ett exempel är den tyska TV-serien ”Death of a student”. Inför varje episod visades hur en man ställde sig på ett tågspår och blev påkörd.

När serien visades ökade järnvägssuiciden bland 15-19-åringar med 175 procent. Effekten blev densamma när serien repriserades ett par år senare.

Den åttonde pressetiska regeln hjälper inte någon att bättre förstå hur man bör gå till väga. Vi har inte minst sett förvirringen i Fredrik Virtanens upprepade kritik mot SVT:s Kristallenvinnande serie ”30 liv i veckan”. Virtanen har i texter oroat sig över serien skulle bidra till självmord. Men om han var mer påläst och ödmjuk inför expertkunskap skulle han veta bättre. Ingen tar sitt liv enbart för ATT någon rapporterar om självmord. Det handlar om HUR.

För att underlätta för journalister bör därför den åttonde pressetiska regeln ersättas med: ”Undvik att skapa identifikation mellan någon som tagit sitt liv och den som tar del av rapporteringen”. På så sätt kan regeln hjälpa journalister. Dessutom bör det finnas en länk till WHOs riktlinjer för hur man bör rapportera. Dessa hittar du här.

Alfred Skogberg – generalsekreterare Suicide Zero