Eva Burman Foto: Niklas Holm

Vem vinner och vem förlorar?

Vad är egentligen journalistikens essens? Är det att driva sin egen personliga agenda. Eller drivs kanske journalister av rätts­patos, nyfikenhet och en vilja att få fram en nyanserad bild av verkligheten?

Den frågan tycks uppta många människors tankar just nu. Vi ser det överallt. I sociala medier, runt köksbordet och vi hör det från presidenter.

”Varför mörkar ni signalementet på lastbilschauffören”. Frågan ställs av en person på besök i tidningshuset dagen efter vansinneskörningen.

”Mörkar? Absolut inte”, är svaret från nyhetschefen. I själva verket kan vi inte gå ut med signalement när de är så osäkra och framför allt motsägelsefulla, vilket signalement ofta är. Under dagen hade utseendet på chauffören handlat om allt från blont lockigt hår till tjockt och svart.

Ändå är personen som står där vid kaffe­automaten helt övertygad om att vi mörkar.

Hur blev det så här?

Svaret ligger nog i att medier har så stor genomslagskraft. Därför har medier har makt. Makt är farligt för dem som inte tål granskning och stora resurser läggs på att piska upp en stämning att journalister är på den onda sidan. Journalister påstås driva en egen agenda och mörka sanningen.

Det är så fel det kan bli.

Det är till tidningen människor vänder sig när alla andra möjligheter till upprättelse är uttömda. När myndigheten har gjort fel, när de missgynnat någon eller när företrädare för samma myndighet eller parti myglat med skattemedel.

Media är samhällets lokalvårdare, eller väktare om du så vill. Media ska sopa när det är skitigt i hörnen. Och skitigt är det.

Det finns krafter som är väl medvetna om att det är journalistikens uppdrag. Och samma krafter vill bli av med oss, för att slippa granskning och riskera att förlora makt och inflytande. Och i viss utsträckning har de lyckats vända opinionen mot media.

Inför valet 2018 kommer påverkanskampanjerna mot svenska mediehus att öka. Kampanjer från främmande makt kommer att göra vad de kan för att slå split mellan media och folk generellt. För det vinner den på. Vi vet att Ryssland gjort vad de kan för att påverka samtliga val i världen senaste åren. Och Sverige är inget undantag. Ryssland agerar redan här och har gjort så i flera år.

För tre veckor sedan fick jag frågan om att medverka i ett seminarium om påverkanskampanjer från främmande makt. Jag ska berätta om Eskilstuna-Kurirens erfarenheter av hot, it-attacker och trakasserier de senaste två åren. Tidningen är den titel som Putinadministrationen själv rankar som mest aggressiv av medier i hela världen.

I samma stund som seminarieinbjudan gick ut till riksdagspolitiker och myndigheter i landet började också samtalen från kontantkortstelefoner och dolda nummer komma igen, efter veckor av tystnad. Agendan och rösterna känns igen från den högerextrema kanalen Granskning Sverige, som vi skrivit om under våren. Ett av samtalen publiceras också på nätet. En insändare på temat Granskning Sverige och Ryssland skickas till redaktionen där kanalens egen företrädare Nina Drakfors menar att media felaktigt pekat ut dem som arbetande för grannen i öst. Det har ingen publicering, vad jag vet, ännu gjort.

Målet från deras sida är så klart att jag inte ska skriva den här krönikan. Att jag ska hålla käften rätt och slätt, för att jag har både makt och inflytande som representant för media. Om jag inte gör det försöker de göra livet surt för mig.

Om det är en påverkanskampanj? Ja, definitivt.

Jag skulle vilja att vi alla ställde oss frågan, varför? Vem vinner på att trakassera journalister?

Ställ dig också frågan, innan det är för sent. Vad riskerar du att förlora?

 

Eva Burman

Chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren

 

Texten publicerades först på Ekuriren.se.