Annons: Fojo

Förtalsåtal kan mycket väl vara en del av lösningen

JK:s svar ger upphov till fler frågor än de besvarar. Förtalsåtal kan mycket väl vara en del av lösningen på de problem Lexbase visat på, skriver jur. kand. Benjamin O J Boman.

Justitiekanslern (JK) och f.d. justitierådet Anna Skarhed har svaratAnette Novaks kritik med anledning av JK:s beslut om Lexbase. Jag förutspådde i min artikel ”Lexbase och förtalsbrottet”  i januari, att JK inte skulle väcka något åtal mot utgivaren av Lexbase, trots att jag fann att det klart kunde misstänkas att förtal och förtal av avliden hade begåtts.

JK-beslutet innebär ingalunda att Lexbase inte innehåller brottsligt material. Denna fråga har JK överhuvudtaget inte tagit ställning till, även om Lexbase själva lögnaktigt uppger att beslutet ”styrker tjänstens juridiska legitimitet”. Som Skarhed får förstås i sin artikel, ansåg hon att det inte var ”påkallat från allmän synpunkt”, som det står i 5 kap. 5 § brottsbalken, att väcka åtal mot sajten; det var inte att det saknades ”särskilda skäl” som hindrade henne att inleda förundersökning, utan att åtal inte hade varit påkallat från statsmaktens sida. Skarhed slår i sitt svar fast att frågorna Lexbase väcker ”inte löses genom fler förtalsåtal!”. Den som i lagens mening har blivit förtalad eller förolämpad genom uttalanden i tryckt skrift eller på en grundlagsskyddad webbplats, kan även fortsättningsvis räkna med att rikets ensamme allmänne åklagare i fråga om tryck- och yttrandefrihetsbrotten, inte kommer att hjälpsamt skynda till den kränktes undsättning.

Skarhed förefaller indignerad över att ”Lexbase missbrukat vår offentlighetslagstiftning” och över att människor kan tjäna pengar genom att ”i skydd av yttrandefriheten, lägga ut uppgifter om oss alla på nätet”. Detta är emellertid ingenting nytt, vilket Infotorg (som ”ger dig allt från personinformation, företagsinformation och fordonsinformation till fastighetsinformation och juridisk information”), och även nyhetsbyråerna Piscatus och Siren, vittnar om. Journalistik handlar till viss del ständigt om att inhämta offentligt material och tjäna pengar på innehållet, även om Lexbase torde ha satt detta i system på det minst integritetsmedvetna sättet hittills. Man måste hur som helst fråga sig om nyhetsbyråernas systematiska ”dammsugande” av långt fler myndigheter än de domstolar Lexbase har varit i kontakt med, och kostnadsbelagda tillgängliggörande av det på (i huvudsak) skattebetalarnas bekostnad framtagna materialet, verkligen är vad yttrandefrihetsgrundlagen var avsedd att skydda. Gränsen mellan bruk och missbruk förefaller vara hårfin, och har varit i över tio år (jfr RÅ 2003 ref. 30).

Vad vill då JK göra mot det som hon kallar ett missbruk? Inskränka offentlighetsprincipen? Detta är oklart, även om hon mest synes tveksam till att ”vem som helst” kan få erhålla utgivningsbevis, och därmed grundlagsskydd. Hon vill emellertid inte att det skapas ”inskränkningar som drabbar seriösa medier och andra opinionsbildare”. Vilka aktörer faller utanför dessa två grupper, förutom informationssamlare av nyss anfört slag (som Lexbase och nyhetsbyråerna)? Även ett ”varning för pedofilen”-flygblad, en nazistisk webbsida med hyllningar av Förintelsen, eller en webbplats ägnad helt åt att ”exponera” ett fåtal namngivna offentliga personer som skurkar (tre autentiska exempel), utgör väl i någon mån opinionsbildning? Lagstiftningen skulle onekligen bli svårtolkad och -tillämpad, om JK eller domstol i varje enskilt fall skulle bedöma om en avsändare var ”tillräckligt seriös” för att förtjäna grundlagsskydd. Rent vanskligt skulle det vara om Myndigheten för radio och tv hade att på förhand göra sådana ”seriositetsprövningar”, även om besluten kunde överklagas till domstol. I praktiken skulle då ett annat organ än riksdagen, folkets främsta företrädare, bestämma vilka åsikter som är ”rätt” och ”fel” att framföra i riket. Även för brottsoffer skulle det bli svårare att skipa någon form av rättvisa, om det inte klart av en webbplats framginge om grundlagens ensamansvar eller något annat ansvar gällde för en publicering.

Det kan förstås ifrågasättas om dagens ordning är förenlig med de internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt, samt med lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det kan även ifrågasättas om dagens ordning är förenlig med folkviljan. En nybildad förenings och en Malmöadvokats processuellt innovativa försök att mot staten väcka en ”grupptalan” i föreningsform, på grund av Lexbasepubliceringar, kommer dock knappast att falla väl ut. Varje påstått fall av konventionskränkning måste bedömas enskilt, och inte i klump. Vidare borde inte en nybildad förening i eget namn kunna föra process om enskilda personers påstådda rätt till skadestånd.

Om inte yttrandefrihetsgrundlagen ändras – och en sådan ändring skulle knappast träda i kraft före 2019 – är den som blivit utpekad som brottslig eller klandervärd i ett grundlagsskyddat medium hänvisad till dagens lagstiftning, och förtal är tvivelsutan brottsligt. Med JK:s praxis i åtanke, är det enda sättet att beivra ett sådant redan begånget förtalsbrott, inom rättssystemets ramar, att själv väcka åtal och/eller kräva skadestånd med anledning av brottet. (Att gå ihop i föreningar för att föra ”grupptalan” om förtal är som sagt inte att rekommendera.) Om utpekade människor själva, måhända med hjälp av frivilliga krafter, ser till att brottsliga kränkningar inte förblir obestraffade, kan detta, trots JK Skarheds proklamation om motsatsen, leda till att innehavare av utgivningsbevis tänker sig för innan de tillgängliggör nedsättande information om enskilda. Förtalsåtal kan därmed mycket väl vara en del av lösningen.

Om någon ”lättare” lagändring ska övervägas, bör det vara en utvidgning av den planerade kvittningsregeln i grundlagarnas tillämpningslag, så att ”vardera parten ska svara för sina rättegångskostnader om en målsägandes talan har ogillats men han eller hon hade särskild anledning att få saken prövad och det även i övrigt finns skäl för en sådan fördelning”, även om ingen jury har medverkat i processen. En sådan regel skulle mana till försiktighet vid publicering av material som är ”på gränsen” till det straffbara, och därmed minska behovet av ökade grundlagsändringar.

JK svarar Anette Novak

JK tar inte sitt ansvar

Lexbase och förtalsbrottet
Benjamin O J Boman, jur. kand.