Annons: Mediedagen 2019

Inga motargument i debatten om barnpornografi

Det alla bör fundera över är hur långt vi är beredda att ge avkall på rättsäkerhet, integritet och yttrandefrihet när det gäller att bekämpa brott, skriver Nils Funcke.

Placera bägge fötterna i en ishink.

 Jag riktar uppmaningen en stekhet sommardag under Almedalsveckan till mina fyra meddebattörer. Inte för att de ska få lindring för sina överhettade gångfunktioner utan för att kyla av deras känslor och få hjärnfunktionen att arbeta i normal temperatur.

 ”Fasanfullt” säger Ecpats generalsekreterare Helena Karlén. En etikprofessor, en kriminalsinspektör och en representant från en bank faller in och uttrycker sin vrede över barnpornografin med ord som ”upprörande” och ”fruktansvärt”. 

Polisen från Rikspolisstyrelsen vill ha utökade befogenheter för att kunna infiltrera pedofilringar på internet. Ecpats som drev fram en grundlagsändring 1999 instämmer.

Det är inte deras fördömande av skildringar av barn i sexuella situationer som är problemet. I det är det lätt att instämma. Det som är ett problem är att de inte ser att det finns problem med de åtgärder som vidtagits och de förslag de vill driva fram.

Som alltid när ett samhällsproblem ska åtgärdas så finns det motstående intressen. Det gäller till exempel godstransporter där intresset av snabba och rationella transporter står mot intresset att hålla nere personskador och dödsfallen i trafiken. Det är därför vi har 90-skyltar och regler om mönsterdjup och en trafikpolis som ska korrigera avvikelser från regelverket.

När bekämpandet av ett samhällsproblem hamnar i konflikt med de grundläggande demokratiska rättigheterna räcker det inte med en ishink. Då behövs en behållare med flytande kväve att sänka ned problemet i. Överväganden kan göras med ett bibehållet engagemang men måste kombineras med kyla och analys.

För att undvika att tillfälliga opinioner ska driva fram förhastade åtgärder är rättigheter som bl.a. informationsfrihet och yttrandefrihet reglerade i grundlag. Det krävs två riksdagsbeslut med mellanliggande val för att de ska kunna ändras.

Vid ändringar av dessa grundläggande rättigheter ska lagstiftaren ställa sig frågan om den föreslagna bestämmelsen kommer åt problemet, därefter undersöka om det kanske finns en mindre ingripande åtgärd och även värdera om åtgärden är godtagbar i ett demokratiskt samhälle och om vinsterna med åtgärden överväger det intrång den gör i en rättighet.

Förbudet för innehav av barnpornografi som infördes 1999 innebar att den grundläggande principen om ett absolut förbud för censur och förhandsgranskning bröts. Det var ett stort steg och bröt en regel som i princip funnits sedan 1766. 

I tältet i Almedalen hävdade jag att åtgärden gick för långt. De lagar och regler som fanns mot produktion och spridning av barnpornografi var enligt min uppfattning tillräckliga. Det var och förblir en fråga om resurser att nysta upp pedofilnäten. Visst behöver polisen tillgång till olika tvångsmedel för att kunna bedriva ett effektivt arbete men om inga poliser arbetar med frågan blir lagarna verkningslösa. 

Sannolikt innebär innehavsförbudet att vissa fall kan åtalas. Men den vinsten uppväger enligt mitt förmenade inte det undergrävande av förbudet mot censur som innehavsförbudet innebär.

Jag vet inte om jag kanske uttryckte otydligt eller om övriga i panelen var så överhettade att de inte vill höra. Men jag får bara mothugg inga motargument. De var som att tala in i en dimbank, orden verkade bara försvinna.

Utöver hotet mot grundläggande rättigheter rymmer de åtgärder och förslag som genomförts och föreslås allvarliga frågor om rättssäkerhet och personlig integritet.

Det alla bör fundera över är hur långt vi är beredda att ge avkall på rättsäkerhet, integritet och yttrandefrihet när det gäller att bekämpa brott? Gränsen är inte huggen i stentavlor som någon burit ned från berget. Den förskjuts över tid i takt med samhällsklimatet precis som vad vi betraktar som brott överhuvudtaget. 

Nils Funcke