Annons: Mediedagen 2019

SvD:s scoop mest insinuationer

Ingen fakta talar för att den korruption existerar som SvD målar upp när det gäller trafiklandstingsrådet Christer Wennerholms dubbla stolar. Det anser Mårten Schultz, professor i civilrätt.

Läsarna reagerar på Christer Wennerholms dubbla stolar, skriver Svenska Dagbladet belåtet efter sitt scoop. Anonyma läsarkommentarer radas upp. ”Om detta är demokrati undrar jag om inte vissa diktaturer är mer demokratiska”, skriver ”Puttifar”. ”Det finns väl inte en enda sunt tänkande människa som inte förstår att detta är ett problem”, säger ”Losdrivare”. Och signaturen ”GrinigGammalGubbe” kräver, förstås, Wennerholms omedelbara avgång.

SvD:s nyhet ger reaktioner. Det är inte förvånande med tanke på upplägget. Den berättelse som tidningen berättar är att Wennerholm, som har det yttersta ansvaret för kollektivtrafiken i Stockholm, också är ordförande för en ”lobbyorganisation”, Spårvagnsstäderna.

En forskare intervjuas. Forskaren har en massa kloka saker att säga om korruption och informella kontakter. Jag vet för jag har läst dessa på forskarens blogg. Det uttalande tidningen tar fram är dock polemiskt: ”Det är ju hårresande. Jag kan inte se hur han kan säga att han klarar att göra sitt jobb, att företräda skattebetalarna, och vara lobbyist för den här branschnäringen. ”

Och det är förstås hårresande att vara lobbyist för en branschnäring och att samtidigt ha ett politiskt ansvar inom samma område. Och ordet. ”Lobbyn”. Associationer till lönndom, mutor, otillbörliga kontakter. Korruption.

Den bild som SvD:s artikel för fram är bilden av korruption. Men det förs inte fram några fakta för att visa att den impressionistiskt tecknade bilden överensstämmer med verkligheten. Spårvagnsstäderna verkar för utbyggd kollektivtrafik och inkluderar såväl politiker som näringslivsföreträdare. Men en lobbyorganisation är det knappast. Det är nämligen inte ett organ för branschen utan ett samverkansorgan. Det finns inga indikationer på mutor. Det verkar inte ens som att Wennerholm och de andra politikerna erhåller några arvoden för uppdraget.

Och det har inte skett i smyg, vilket tenderar att vara den första röda lampan i korruptionshärvor. Tvärtom. Projektets medverkande, Wennerholm och många andra politiker från olika partier, verkar sträva efter att framhäva verksamheten.

Det låter inte som vare sig lobbyism eller korruption. Det låter inte ens som något omdömeslöst, om man läser vad tidningen mer precist skriver om de ”dubbla stolarna”.

Jag tror att Svenska Dagbladets hantering säger något om hur synen på korruption förändrats. I Sverige har vi länge varit naiva i vår syn på korruption. Särskilt vänskapskorruption och särskilt i kommunal verksamhet. Men vi har bryskt vaknat upp. Göteborgshärvan, kommunala expropriationer för att bygga golfbanor (där de kommunala befattningshavarna också är verksamma i golfklubben) och upphandlingar med kick-backs har öppnat ögonen.

Känselspröten är nu ute. Det är bra. Jag skulle vilja säga att det är en av de största rättsstatliga landvinningar Sverige upplevt under senare år. En helt central förklaring till denna landvinning är medias granskning, inte minst Svenska Dagbladets. Det är få godartade samhällsförändringar som har sådan skuld till mediernas genomlysning som just korruptionsuppvaknandet.

Men det kan föra med sig en överkänslighet, såväl bland media som i rättsväsendet. Mitt intryck är att SvD:s Wennerholm-story är ett symptom på en sådan överkänslighet. Samverkan är förstås inte i sig korruption. Det är inte heller alltid korruption att sitta på två stolar. Det är tvärtom i bland lämpligt. Politiker måste kunna utbyta erfarenheter med affärslivets företrädare, och det även om dessa senare kan komma att ingå i upphandlingssituationer.

Det är inte acceptabelt att kompromissa med transparens eller likabehandling. Men några sådana brister är inte redovisade i fallet Wennerholm. Faktum är att inget av det SvD presenterar låter som att tidningens journalister själva anser att det är korruption. Istället bjuds vi på ett insinuationsspel och en sur kommentar från redaktionschefen om att det var svårt att få tag på Wennerholm. Anklagelsen finns i tonfallet, men inte i några fakta.

Jag tror inte att vi vill ha politiker som fattar beslut bortkopplade från den verklighet som vi delar med SvD:s källor Puttifar, Losdrivare och GammalGrinigGubbe. Politiker, också upphandlande politiker, måste kunna samverka med det omgivande samhället, de måste kunna samtala även med affärslivet. Som skattebetalare tjänar vi på att möjligheterna till kommunikation mellan beslutsfattare och avnämare främjas. Men om försök till samverkan diffust pekas ut som fuskande lär det inte bli många möten mellan politiker och de som politiker av deras beslut. Det är nämligen just det som är risken med sådana reportage som SvD:s. En sund offentlig verksamhet hotas inte bara av otillbörliga kontakter utan också av bunkermentalitet.

Svenska Dagbladets artiklar här, här, och här.

Mårten Schultz, professor i civilrätt och kolumnist i Dagens Nyheter