Annons: Mediedagen 2019

Nu har JK blivit rörmokare

Polisläckor

Justitiekansler Anna Skarhed sällar sig nu till kretsen av rörmokare som vill täta polisläckor, skriver Nils Funcke.

I en intervju med Second Opinion den 22 juni uttalar sig JK om polisens möjligheter att utreda brott utan att störas av mediernas rapportering. Möjligheten att kontrollera att polisen agerar enligt regelboken bör kunna ske när en förundersökning är klar menar JK och utesluter inte att meddelarskyddet behöver ses över. Om ”man måste inskränka meddelarskyddet, känns det ju inte bra, men så som det ser ut i dag kan jag tycka att det är ett problem att utredningar inte kan genomföras ordentligt”, förklarar JK i intervjun.

Förundersökningssekretessen är tänkt att värna två intressen. Dels samhällets ambition att klara upp brott och dels den ännu inte dömdes, den misstänktes, integritet.

De fall som oftast och mest ihärdigt används som argument för att inskränka meddelarfriheten är när brottsmisstankarna mot kändisar exponeras och ibland exploateras i medierna. Men i många fall spelar den rapporteringen ingen som helst roll för själva utredningsresultatet. Analysen av Ola Lindholms urinprov påverkas näppeligen av medierapporteringen för att ta ett exempel. Det finns givetvis undantag men kändisrapporteringen kan i stort lämnas därhän när vi diskuterar vad som behöver göras för att säkra brottsbekämpningen. Dessa fall har mer intresse i diskussionen om den personliga integriteten och pressetiken.

Polis och åklagare förfogar över ett stort antal mycket kraftfulla tvångsmedel. De får bryta sig in i bostäder och bilar, topsa och visitera misstänkta, efter godkännande av domstol avlyssna telefoner och bugga såväl kontor, sängkammare som allmänna lokaler. Hemlig kameraövervakning, infiltration och rätt att provocera fram bevis är ytterligare några av de åtgärder de kan använda.

Det händer att ambitionen att klara upp brott slår ut omdömet och slår flisor ur rättskänslan. Bevisprovokationen övergår i brottsprovokation och brottslingar tillåts begå brott om de lämnar uppgifter. Steget är ibland inte långt till att brottbekämparen förvandlas till brottsling.

För att missgrepp och övergrepp ska uppdagas skyddas polisernas möjligheter att lämna uppgifter till medierna. Meddelarskyddet är långtgående även om det finns begränsningar, till exempel vad gäller hemlig avlyssning.

Riksdagsledamoten Susanne Eberstein (s) samt ytterligare ett antal ledamöter vill ta ifrån poliserna denna möjlighet. Absolut sekretess för alla uppgifter under en förundersökning skulle sannolikt täta så gott som alla läckor. Det blir som att hälla plastic padding i rörsystemet.

Även om JK:s uttalanden är svävande och svepande tillhör JK inte plastic padding-falangen. Men frågan är vilka begränsningar JK kan tänka sig i meddelarskyddet på det område där det behövs som allra mest?

Visst förekommer det läckor som försvårat enskilda utredningar, det brukar inte polisen vara sen att påtala. Men hur stort är problemet? Och i vilken mån vägs det upp av läckor som faktiskt bidrar till att driva utredningar framåt? Det måste finna mycket tunga skäl för att begränsa meddelarskyddet för bland annat poliser. Upp till bevis JK.

Att rätten att avslöja missförhållanden används av poliser som läcker om kändisar är inte i första hand ett problem för lagstiftaren. Riksdagen avvisar varje år motioner som vill avskaffa meddelarskyddet för poliser. Det görs i insikt om att ju mer vålds- och tvångsmedel en myndighet förfogar över desto viktigare är meddelarskyddet.

Jag har ännu inte sett något förslag som begränsar kändisskvallret utan att det samtidigt skulle minska möjligheten att avslöja korruption. Därför får vi leva med och acceptera att även låghaltiga uppgifter sprids tills polisens ledning med utbildning och knallhård argumentation lyckas höja etiken inom kåren.

Nils Funcke