Zarembas hjälteepos saknar fakta

Ett minimum av tabellanalys måste till om DN nu vill göra anspråk på att Maciej Zarembas artikelserie ska ge en rättvis bild av skolsverige, skriver läraren Björn Kindenberg.

Efter Zarembas tredje artikel känner jag mig egentligen för dränerad för att kunna invända. Jag konstaterade från början att alla, även Zaremba, har rätt till sin berättelse. Men problemet är att Zarembas berättelser framställs som kritiskt granskande reportage av den största morgontidningen.

Artiklarna är inte faktagranskade, vad det verkar, och jag har egentligen inte haft något problem med det. Som sagt, alla måste få berätta en berättelse, det kan ge oss insikter om vi låter skolväsendet speglas i enskilda skolor och eka i lärares och rektorers röster. Det kan vara svårt att stirra på en statistisk tabell för att utläsa mönster. Det är inte ens säkert att siffrorna i en tabell fångar alla aspekter av något så komplicerat som skolan.

Men ett minimum av tabellanalys måste ändå till, om DN nu vill göra anspråk på att Zarembas artikelserie ska ge en rättvis bild av skolsverige. Man behöver också göra en omläsning av de episoder Zaremba upplever och återger, så att det inte blir en persons privata sanning. Total objektivitet går nog aldrig att uppnå, men väl mer eller mindre informerad intersubjektivitet, där många röster får komma till tals.

Till att börja med uppgifterna om skolframgångar i Zarembas artiklar. Zaremba tecknar ett hjälteepos, där modiga lärare och skolledare slåss mot pedagogikprofessorernas, skolverkets, lärarutbildningarnas och skolutvecklararnas demoniska anhang. I en sådan berättelse måste monstren besegras och hjälten vinna. Därför måste dessa skolor bli framgångsrika i Zarembas epos.

Vi kan titta på Minervaskolan, som nämns i måndagens DN-artikel om skolan. Enligt uppgift i artikeln är den “bäst i länet”. Skolverket presenterar inte jämförande statistik om skolor på länsnivå (rimligt, eftersom skolan är kommunal och inte tillhör landstinget). Om man jämför skolor på kommunnivå (Umeå kommun) så utmärker sig inte Minervaskolan. Andelen godkända elever är 80%, vilket placerar den i mitten av de 15 kommunala skolorna för det senaste året, även om det faktiskt är över riksgenomsnittet (76%). Man ser också att skolan ligger ganska långt under det värde som kan förväntas med tanke på faktorer som andel pojkar och föräldrarnas utbildningsbakgrund, det så kallade SALSA-värdet. Zaremba ondgör sig i artikeln “En förolämpning mot barnen” över SALSA-värdet som framställs som ett fiffigt verktyg skolverket uppfunnit för att inte behöva ställa krav på invandrarelever. Ironiskt nog ställer SALSA-värdet i det här fallet betydligt högre krav på Minervaskolan än Zarembas egen kravlösa journalistik gör.

Man kan också se på Minervaskolans resultat på de nationella proven. Här kan man konstatera att en femtedel av eleverna är underkända på läsförståelsen i Svenska. Det ska sägas att skolan inte alls uppvisar några katastrofsiffror i övrigt, men om man som Zaremba gör en poäng av att nationella proven är så fantastiskt lågt ställda kravmässigt, varför då göra ett reportage om en skola som inte ens lyckas ge alla elever förutsättningar att klara ens dessa låga krav?

I artikeln om den bristande läsförståelsen håller Zaremba också fram Haninge kommun, som en skola som nu tillhör landets bästa, resultatmässigt. Artikeln är mycket bedrägligt skriven när resultaten ska presenteras. Zaremba skriver:

Jag varnade för att det var en solskenssaga. Politikerna gav inte Öhlin sparken – de gav honom rätt. Varpå han satte i gång att lusa barnen. Lästestet kallas så, lus – läsutvecklingsschemat. Kunde de förstå läroböckerna? Om inte, måste alla klutar sättas till. Två år senare var Haninges skolor bland de bästa i landet. De märkvärdigaste saker hände i betonggettot Brandbergen. Ena året var det 29 procent av tioåringarna som klarade matte, tre år senare var det nästan alla, 96 procent

Att titta på statistiken på kommunnivå är inte till mycket hjälp
. Måluppfyllelsen är låg i Haninge kommun, och skolorna underpresterar, vilket framgår av SALSA-värdet. Läser man artikeln och citatet ovan noga så förstår man också att det är ett långsiktigt arbete som inletts och att vi inte kan förvänta oss snabba, men väl långsiktiga resultat. Däremot är det mycket otydligt vad detta arbete består i.

Den som är insatt i skolans terminologi får intrycket att Haninge är bäst i landet vad gäller LUS-nivå. Det finns anledning att vara skeptisk till en sådan uppgift, eftersom det inte finns någon nationell sammanställning av LUS-nivå, men det är möjligt att Zaremba har tillgång till sådan? Däremot blandar han genast bort korten genom att hävda att 96 % “klarade matte”, mycket oklart vad detta innebär. Även den “synvända” som DN-artikeln har på ett oklart sätt lyfts ur sitt sammanhang.

Över till Zarembas första artikel. Den handlade om hur kommunen “vandaliserade” Tolvåkerskolan. Här måste givetvis bilden bli nattsvart, skolan är körd i botten resultatmässigt. Jag måste erkänna att jag själv gick på bilden i inledningen till min artikel i Skola och Samhälle. Men tittar man på statistiken ser man att Tolvåkerskolan är bäst i kommunen, skyhögt över riksgenomsnittet och bättre än förväntat enligt SALSA. Zaremba vill så gärna att Tolvåkerskolan ska vara ett paradexempel på den svenska grundskolans nära förestående undergång, att han inte drar sig för att framställa den som ett offer för flumpedagogmonstren.

Samtidigt är det viktigt att göra som Zaremba gör: söka upp problemen och skildra dem för att försöka förstå dem. Jag vill återigen betona att jag anser att Zaremba har rätt till sin berättelse och sina bilder när han skildrar problemen.  Men Zarembas bilder behöver motbilder. Inte minst för att man måste komma åt det som Zaremba faktiskt kommit på spåren: att lärare inte ges tid till ämnesdidaktiska diskussioner, att lärare allt för ofta får undervisa i ämnen utanför sitt kompetensområde, att lärares fortbildning ämnesmässigt är eftersatt och att glappet mellan skolan och forskningen om densamma är så stort.

Men det är inte en bild som intresserar Zaremba. Det är ett rättshaveristiskt frontalangrepp på verk, myndigheter och lärarutbildningsinstitutioner som ska basuneras ut. “Undergången är nära” kan man läsa på närmast karikatyrartade plakat som bärs runt av religiöst förvirrade människor som högröstat, med stirrande blick och vild uppsyn, meddelar förbipasserade sina domedagsprofetior. För mig börjar det bli bilden av Zarembas artikelserie. Den som vill teckna en svavelosande helvetesskildring är inte så behjälpt av fakta. Zaremba går till storms mot den skola som inte längre sätter kunskaper och fakta i centrum. Det finns anledning att vara kritisk när fakta hanteras så vårdslöst.

Det finns också all anledning att kritiskt granska de nedslag Zaremba gör när han genom att vara med på lektioner ska bilda sig en uppfattning om vad god undervisning är. Lärarlistan kommer att återkomma med en sådan granskning.

Inlägget publicerades ursprungligen på lärarlistan.

Björn Kindenberg