Paul Frigyes: Journalisten ljuger och vilseleder

Tidningen Journalistens uppgifter om en blomstrande norsk lokalpress är långt mer vilseledande än jag trodde när jag skrev min kritiska DN-artikel. Nu har Helena Giertta fört fram ännu en häpnadsväckande lögn i offentligheten. Och det genmäle jag skrev till kommentarsfältet på Journalisten.se - det har hon stoppat.

Journalistens chefredaktör Helena Giertta har i en ledare gått ut med påståenden om att min artikel i DN Kultur 26/2 hade flera fel. Hennes försvar är att Journalistens reportage om norsk dagspress inte alls var vilseledande och baserade sig på gamla uppgifter, utan stödde sig på senast tillgängliga statistik (2009). När jag nu gått igenom sakförhållanden och statistik i lugn och ro kan jag med viss häpnad konstatera att Journalisten faktiskt var långt mer vilseledande än jag skrev i DN.

Ingressen till Journalistens huvudartikel om Norges lokaltidningar lydde: ”Norges lokaltidningar står emot alla olyckskorpar som talar om dagstidningens död. Upplagorna ökar och sedan 1991 har närmare hundra nya tidningar startats”. Det entydiga budskapet var alltså att Norges lokaltidningar växer.

Men upplagorna i Norges vanliga, dagliga lokaltidningar har tappat upplaga en rad år, inte bara 2010 utan även 2009. Hur hänger det ihop? Journalistens två år gamla uppgift om att hälften av ”lokaltidningarna” ökar i upplaga åstadkoms genom att man refererar till den grupp av tidningar som ges ut en gång i veckan och som ingår i föreningen LLA (i stil med Vårt Kungsholmen eller Uppsala Tidningen).

Bland de MBL-anslutna dagstidningarna tappade hela 78 procent upplaga 2009. Även två tredjedelar av de lokala tidningar som ges ut två- eller tre dagar i veckan tappade upplaga. Men ingenstans i Journalistens reportage framgick att uppgifterna om ”ökande lokaltidningar” gällde endagarstidningar.

Inte heller ökar antalet titlar. Enligt den statistik från Sigurd Höst från Högskulen i Volda som Journalistens reportage baserade sig på sjönk antalet tidningstitlar med tre, till 225, under 2009.  Det korn av sanning som reportagets vinkel baserades på bestod i att de lokala fådagarstidningarna hade en tillväxt mellan 1994 och 2003. Men sedan flera år pekar det inte ens här uppåt.
Sigurd Höst skriver: ”Nu har tillväxten för denna grupp ersatts av en stagnation som liknar den som de lokala dagstidningarna hade genom hela 1990-talet”.

Uppgiften i ingressen om att ”upplagorna ökar” är – vad jag kan bedöma – en ren fabrikation.
Det stora flertalet ”riktiga” lokaltidningar i MBL, med daglig utgivning, nämndes över huvud taget inte i reportaget.
Sammantaget är det inte bara grovt vilseledande – det är rent bedrägeri.

Jag har försökt ge ett genmäle till Helena Gierttas ledare, men i vad som närmast framstår i ett försök att parodiera sig själv har chefredaktör Giertta stoppat min kommentar från att publiceras på Journalisten.se.
Sanningen om norsk press 2009 finns att ladda ner i Sigurd Hösts rapport här: http://www.hivolda.no/index.php?ID=21316

Som om denna vilseledande publicististik inte räckte har Helena Giertta dessutom offentliggjort nya häpnadesväckande uppgifter om min krönika. Hon har nämligen, till en början i en ledare, och senare än mer explicit i en intervju med Sanna Lundell i tidningen Frilansjournalisten, hävdat att jag i Expressen publicerar en urvattnad version av den krönika som tidigare stoppats i Journalisten. Enligt Giertta skulle jag ha gjort en ny version av krönikan till Expressen, medan den riktiga krönikan alltså innehöll förgripligheter som var så ohyggliga att de motiverade hennes rådiga ingripande. När tidningen Frilansjournalisten ställde frågan om vilka uppgifter jag hade plockat bort från krönikan kunde Helena Giertta av någon outgrundlig anledning inte specificera det.

Det är inte så konstigt. Det var nämligen exakt samma krönika. Jag har inte ändrat ett ord, inte ett kommatecken i den version jag skickade till Expressen. Under mina tio år på tidningen har jag nog slarvat och gjort fel en och annan gång, men aldrig medvetet ljugit. Min moral må vara placerad på låg nivå – men den är fast. Och jag har inga skäl att börja ljuga nu.
Lyckligtvis finns det flera sätt att styrka detta. Redan någon dag efter refuseringen skickade jag nämligen en kopia av artikeln till en kollega. Mejlet finns kvar i min skickat-box, och jag har nu gått igenom texten ord för ord: den är identisk med den som fanns i Expressen. Kontrollen kan sannolikt göras säkrare än så. För även om en fil raderats brukar texten finnas kvar på servern, och kan sökas fram genom strängsökning av servern.

Eftersom det borde vara i allas intresse av att sanningen ska fram har jag nu bett Journalistförbundets ledning verka för att en sådan strängsökning genomförs för att hitta den raderade filen. Vem som helst är f.ö. välkommen att ta del av en kopia av det mejl med den refuserade texten jag skickade till min kollega den 18 februari.

Så vad har vi idag?

En chefredaktör för Journalisten som stoppar avvikande åsikter om yrkesrollen i en medarbetares krönikor. Som framställer norska lokalpressen som om det hade växande upplagor, medan de i själva verket sjunker stadigt. Som stoppar ett genmäle från den hon angriper i sin ledare. Och som – i tron att det inte går att motbevisa och därmed stärker hennes sak – ljuger om att medarbetaren manipulerat den refuserade artikeln innan den publicerades i annan tidning.
Tidningen Journalisten är i stort behov av en moralisk och intellektuell kompass.

Fotnot: Helena Giertta svarar direkt.

Paul Frigyes säger upp sig efter stoppad krönika

Paul Frigyes om journalistrollen

Helena Giertta svarar på Paul Frigyes kritik
Paul Frigyes