Annons: Mediedagen 2019

Flashback värdig Guldspade-vinnare

Igår gick nomineringstiden ut för Grävande journalisters pris Guldspaden. Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg har nominerat Flashback för tråden om Bjästafallet. Svenska journalister kan lära sig mycket av den tråden - om de vågar inleda den diskussion som förr eller senare måste upp till ytan, skriver de.

Handelsminister Maria Borelius, minns ni henne? Det var hon som fick gå efter valet 2006, när hon ljugit om att hon inte hade råd att betala för vit hemhjälp. Expressen fick Guldspaden året efter för sitt avslöjande om vad Borelius faktiskt tjänade – en guldspade som många i bloggosfären, och även en del mainstreamskribenter, ansåg borde ha gått till den bloggare som först publicerade granskningen. Föreningen grävande journalister försvarade beslutet med att det inte fanns någon kategori som bloggaren kunde bli nominerad i, men öppnade för att införa en sådan. Året efter presenterades så den kategorin, som efter att styrelsen förkastat namn som ”nya medier” och ”bloggare”, kort och gott fick heta ”Webb”.

Ett av de scoop som antagligen berört flest svenskar i år är granskningen av den smutskastning som våldtäktsoffren i Bjästa fick utstå. Uppdrag gransknings program Den andra våldtäkten berörde många och hjälpte till att rikta strålkastarljuset mot den vidriga smutskastningen av offren. Men när Guldspaden ska delas ut borde priset gå till dem som avslöjade ryktesspridningen först.

För att historien (Borelius-bloggbävningen) inte ska upprepa sig har vi föreslagit att Guldspaden i webbkategorin ska gå till Flashbacks tråd om Bjästa-fallet, i linje med praxis om att belöna det medium där scoopet först publicerades. Om vi ska tala webbjournalistik och internetgräv ser vi ingen mer välförtjänt grävare i webbkategorin än Flashback-tråden som systematiskt, med öppna källor, blottlade och bemötte ryktesspridningen. Detta trots att vi tolkar det som att Uppdrag gransknings välförtjänt rosade program ”Den andra våldtäkten”, då får gå lottlöst denna gång. Enligt Guldspadens regler ska priset gå till ett ”originalarbete” där förhållanden avslöjats eller skildrats som allmänheten tidigare inte kände till. Bjästa-tråden hade över 800 sidor när den stängdes fyra månader senare. Förhållandena kan nog därför redan ha ansetts funnits till allmänhetens kännedom ett tag när ”Den andra våldtäkten” sändes tre månader efter att Flashback-tråden öppnades. Till exempel samarbetade Kalla Fakta och SvD i ett gräv 2009 men guldspadejuryn nominerade enbart scoopet i tidningsklassen – inte Riks-TV. Som vi antagit det, för att SvD publicerade först, även om det handlade om timmar.

Det är ingen tvekan om att Uppdrag granskning står för kvalitet och har helt andra resursmässiga förutsättningar än de flesta redaktioner. Vi säger inget om vilket medium som presenterar grävet bäst, eller huruvida Uppdrag granskning kände till tråden för det vet vi inget om – men vi vet att Flashback var först. Priset ska gå till ett journalistiskt arbete (vilket Flashback-tråden är, eftersom det i beskrivningen inte är definierat på ett sätt som utestänger den) som är självständigt utfört. Flashback använder till största delen samma källor – såsom youtubefilmen från skolavslutningen och förhören i förundersökningen – som Uppdrag granskning. I det här fallet dessutom utan några resurser förutom humankapital.

Faller ett träd om ingen rapporterar om det? Alla rutinerade grävare vet att den största chansen att få ett gräv att faktiskt göra avtryck, en skillnad, är att skapa momentum genom att få andra medier att rapportera om och spinna vidare på scoopet. I fallet Bjästa utförde Flashback-tråden grov-/grävjobbet – däremot fallerade nyhetsmedierna i sitt uppdrag att följa upp och sprida nyheten. Det skedde först efter Uppdrag gransknings program flera månader senare. 

Det viktigaste skälet för nomineringen är dock påminnelsen om att våldtäktsoffren i Bjästa kunde ha besparats månader av lidande i väntan på upprättelse – om nyhetsmedierna plockat upp avslöjandet, creddat Flashback-grävarna och åkt till Bjästa för att göra de nödvändiga ansvarsintervjuerna direkt när tråden rentvått flickorna.

Det Flashback-tråden också visar är att många människor som samarbetar ideellt kan gräva fram samma information som ett par reportrar som är avlönade, eller till och med mer. Genom att spara och lägga upp skärmdumpar/speglar av den Facebooksida och blogg som stod för en stor del av smutskastningen visade grävarna dessutom i realtid hur ryktesspridningen ändrades när vissa uppgifter behäftades med fel. (De ryktesspridande internetsidorna ändrades/togs ner i samband med att Uppdrag gransknings program sändes). Ett exempel är hur Flashbackgrävarna visade varför smutskastningen på de ryktesspridande sidorna var så ensidig, genom att visa på hur hårt de modererades. Flashbackgrävare lade upprepade gånger in stöd för flickorna och länkar till Flashbacktråden på ryktessidorna och noterade sedan i tråden hur lång tid det tog innan länkarna togs ner.

För en längre utläggning om våra funderingar kring nomineringen, crowdsourcing och varför Flashback-tråden är en värdig vinnare trots ett otrevligt debattklimat, läs vår artikel i ämnet på Journalistik 3.0 – medieormen ömsar skinn. Vi noterar att det hittills varit tyst från medietyckare som annars är snabba med twittertummarna. Flashback ÄR en het potatis men är det inte bättre att se vår nominering som en invit till den där diskussionen som ändå kommer att behöva föras förr eller senare? Ni vet – den om creddning, och journalisters förhållande till Flashback och nätkällor.

Vi vill också påpeka att vi inte nominerar Flashback i dess helhet utan just denna tråd, och att vi inte försvarar eller ursäktar de mer osmakliga sidorna av forumet. Samtidigt anser vi att det går att dra lärdom av de delar som är bra. Att dra alla över en kam och kasta ut barnet med badvattnet gagnar varken journalistiken eller någon annan.

Vi är övertygade om att det går att hitta någon teknikalitet att fälla guldspadebidraget på även om vi gjorde det så genomarbetat vi kunde när vi lämnade in pappren i september. Men vi hoppas och tror att Guldspadejuryn har öga för kvalitet och kan värdera källor oavsett om de levereras i tjusig presentask eller inslagna i brunt papper med snören om. Exempelvis nominerade juryn Monica Antonssons bok Mia-Sanningen om Gömda 2009 (även om den förlorade i det starka startfältet). Detta trots att det i det skedet fortfarande var få inom medieetablissemanget som drog lans för ”veckotidningsjournalisten på källarförlaget”. Den här gången tror vi dessutom att juryn har modet att gå hela vägen – eller komma med en väldigt bra motivering.

Eller som Martin Jönsson, då medieanalytiker, idag redaktionschef, på Svenska Dagbladet skrev i sin blogg om Borelius-guldspaden 2007: ”Först är ändå först. Vad det än står på visitkortet”.

Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg
– Artikelförfattarna är journalister men detta inlägg uttrycker deras personliga åsikter och tankar, och inte nödvändigtvis deras arbetsgivares.

Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg