Lyssna på SD – och dechiffrera vad de säger

Den journalist som kallar partiet "invandringskritiskt" har köpt Sverigedemokraternas språkbruk. Enligt forskningen är partiet kulturrasistiskt. Författaren och journalisten Annika Hamrud guidar till Sverigedemokraternas språk.

Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. Det är nu på tiden att Sveriges journalister börjar lyssna på dem – för att dechiffrera vad de säger.

Vi är många som behöver en tolk. Tyvärr har mediernas beröringsskräck inför partiföreträdarna och den hatiska stämning på nätet delat upp landet i dem som förstår det nya språket – och de som inte gör det. 

Att lyssna på sverigedemokrater är som att följa en språkkurs. Sverigedemokraterna själva behärskar språket i olika hög grad. Det nya språket, de nya kläderna, och den nya musiken kallar de för ”ompaketeringen.” Riksdagsledamoten Erik Almqvist beskriver det så här i boken ”Svensk, svenskare…”
– De tidigare falangerna hade en annan syn på hur man ska kommunicera. Den nya förpackningen ska motverka nidbilden av oss. Men budskapet ska inte ändras.

Erik Almqvist menar att budskapet från partiprogrammet 1988 fortfarande håller.
De som inte klarar att lära sig det nya språket kastas brutalt ut ur partiet. När medierna hittar dem som använder det gamla språket hittar man alltså dem som inte hängt med. Med dessa har partiet ingen pardon.

Hur låter då det nya språket?

För det första. Sverigedemokrater är hårda motståndare till nazism och rasism. Enligt den definition de själva har av dessa begrepp. Nazism är en särskild form av nationalism där antisemitismen är ett viktigt inslag. Sverigedemokraterna är inte antisemiter och alltså inte nazister, deras fiende är istället muslimerna. Rasister tror på raser, säger sedan Sverigedemokraterna, och eftersom de inte gör det är de heller inte rasister.

Men om man i stället för att läsa Sverigedemokraternas program läser SOU 1989:13 – framtagen av kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet – så hittar man praktiskt nog Sverigedemokraternas ideologi i avsnittet om kulturrasism.

”Ett exempel på resonemang av kulturrasistiska slag är när man målar ett hotfullt scenario där de kulturella skillnaderna är av sådan grad eller natur att de inte går att överbrygga och assimileras i svensk kultur, samt att detta medför påtaglig risk för socialt sammanbrott.”

Med SD:s nya språkbruk kallas detta att vara ”invandringskritisk”, eller att man är ”motståndare till mångkultur”. Sedan har vi det där med demokrati. När SD:are talar om demokrati handlar det oftast om att de har motarbetats. Det är odemokratiskt, säger de, när TV4 inte vill ta in deras valfilm. Antidemokratisk är den som inte aktivt underlättar för dem. Därför har SD nu motionerat om att TV-bolagen inte ska kunna säga nej till politisk reklam och att avsändaren, och inte tevebolaget, ska vara ansvarig utgivare för filmen.

De som sympatiserar med den svenska flyktingpolitiken kallas på det nya språket för ”invandrarkramare” eller ”mångkulturalister”, men inte bara det, om du inte hyllar den svenska kulturen kan du kallas ”svenskfientlig”, ”landsförrädare” eller ”oikofob”. Oikofobi är motsatsen till xenofobi och innebär en nedvärdering av den egna nationen och dess kultur. Mona Sahlin har en gång sagt att svensk kultur inte är så spännande, det var många år sedan nu, men Sverigedemokraterna har inte glömt. Mona Sahlin är – enligt Sverigedemokraterna – Sverige främsta oikofob.    

Arbetsmarknadsåtgärden ”instegsjobb”, som är till för att få in nyanlända på arbetsmarknaden, anser SD vara etnisk diskriminering. Därför har Erik Almqvist motionerat om att de ska avskaffas.    
– Vi svenskar får subventionera vår egen diskriminering. Regelverket är snudd på landsförräderi, säger Erik Almqvist.   

Etnisk diskriminering är det juridiska begreppet för rasdiskriminering, men liksom begreppet rasism år 2010 inte förutsätter ”raser” gör inte heller etnisk diskriminering det. Sverigedemokraterna är alltså själva inte rasister, men de anser sig kunna bli utsatta för etnisk diskriminering – vanligen kallar de det dock denna rasism för svenskfientlighet.

I Västerås i somras höll Jimmie Åkesson ett tal om just svenskfientlighet. Utgångspunkten var att en kvinna hade attackerats av två yngre män med utländsk bakgrund, de hade kallat henne ”svennehora”. Åkesson beskrev det rasistiska våld som svenskar, främst ungdomar, kan drabbas av. Men snart gled han över till att tala om etablissemanget och särskilt då den förhatliga Mona Sahlin har anser är Sveriges mest svenskfientliga (rasistiska) politiker.

På senare tid har såväl Erik Almqvist som Jimmie Åkesson tagit ytterligare ett steg i ompaketeringen.  I en tråd på diskussionssajten Flashback svarade häromdagen Erik Almqvist angående partiets nazistiska bakgrund:

– SD har aldrig bedrivit någon som helst nazistisk eller rasistisk politik. Att enstaka extrema element rörde sig i partiets utkanter för 20 år sedan är beklagligt, men samtidigt var mindre än 1 % av dagens medlemmar med i partiet på den tiden och ingen av grundarna är kvar.

Samma sak svarade Jimmie Åkesson i onsdagens partiledardebatt. I en replik till Mona Sahlin sa han att Sverigedemokraterna inte har några rasistiska rötter.

Som om BSS aldrig hade funnits.

Annika Hamrud har tillsammans med Elisabet Qvarford gett ut boken ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna”