Annons: Mediedagen 2019

Kerstin Brunnberg: Lagen kan inte vara teknikoberoende

För Kerstin Brunnberg finns det tre skäl att inte ändra vår nuvarande tryck- och yttrandefrihetslagstiftning.

I dag är det omodernt att spärra in misshagliga författare – det är modernt att skjuta dem med en gång, ungefär så är Internationella PEN:s vice president Eugene Schoulgins lakoniska analys av dagsläget när det gäller yttrandefriheten i vissa länder för författare och journalister. Han gör det i Stockholm på Fängslades författares dag där vi också får höra den syriska poeten Faraj Bayrakdar frigiven genom påtryckningar från PEN efter 14 år i fängelse.

Det är kanske naivt att koppla till den aktuella svenska debatten om förändringar i den svenska tryck och yttrandefrihetslagstiftningen. Jag gör det i alla fall. Alldeles självklart svarar jag spontant ja på frågan om inte grundlagen TF måste ändras till följd av internets alla möjligheter att yttra sig.

Men jag blir sen själv svaret skyldig. Är det möjligt att göra det? Göran Lambertz och Nils Funcke har ansvaret att komma med förslag. De två är förmodligen de två bästa att ansvara för frågan.

De har nu på sitt tacknämliga prövande sätt lagt fram ett förslag till diskussion. Jag inser än mer svårigheterna i deras uppdrag och än mindre kategorisk i min uppfattning. Låt mig påminna också om att de tar sikte i denna del av sitt arbete på att hitta former för att SKYDDA yttranden.

Skälen är att de tror att det är riskabelt att ändra i en enligt min uppfattning väl fungerande lagstiftning. Fallet Aftonbladet/Jungkvist-JK visade det: ensamansvaret kan och bör tas också i denna tidsålder.

Kan en lag som ska reglera tryck och yttrandefriheten bli teknikoberoende. Nej är mitt svar. Den kan tänkas vara teknikoberoende i just den minut den beslutas. Men digital teknik och framförallt kommersiella aktörer kommer att skapa nya förutsättningar som lagstiftningen aldrig kan hålla jämna steg med. Därtill är internets möjligheter för starka för att någon aktör ska avstå från att inte tjäna pengar på människors vilja att vara på nätet.

Min tredje invändning, om än grundad på för svag kunskapsbas, är att om vi ändrar i vårt konstitutionella ramverk, finns det då inte en risk för en glipa där EU, läs EG-rätten, kan ta över och minska det vi ser som omistliga värden, meddelarskydd och offentlighetsprincipen? Jag är möjligen paranoid, men tror att det finns en risk. I de kloka analyser som gjordes inför inträdet i EU (av Hans-Gunnar Axberger, Sten Hekscher, Ola Wiklund) sades bland annat att det såg hoppfullt ut att kunna bibehålla svenska principer om vi starkt hävdade dessas värde. Kan det vara så att när vi börja ändra så försvagar vi våra möjligheter att försvara det system som i jämförelser med andra länder skapat en mindre hänsynslös publicistik? Jag hyser en stark oro för att det blir svårare att stå emot förändringar som en följd av den så kallade prinsessan Caroline av Monaco-domen. Det finns smittorisk.

Av de tre modellerna är naturligtvis Ansvarsmodellen, som det framgår av namnet den minst dåliga. Kanske är den det bästa om något måste göras. Den tacknämliga analysen som görs utifrån meddelarskyddet visar att detta är så skört och en så viktig förutsättning för journalistikens uppgift att granska och fördjupa att dess skydd måste vara avgörande för förändringar.

Kulturrådet stöder Svenska PEN med en halv miljon kronor för att driva en internationell dissident-blogg med säte i Sverige, därför att totalitära regimer världen över stänger frispråkiga bloggar och upphovspersoner ofta utsätts för hot och repressalier. Det vill säga: situationen kräver aktivt arbete och stöd för krafter som till exempel PEN mer än kanske ändrad lagstiftning.

Jag är just efter PEN-klubbens manifestation bekymrad för att det som ses som eftersträvansvärt och som gör att Sverige kan agera med full kraft i kampen för yttrandefrihet är en urgammal men oändligt framsynt grundlag som överlevt väl och tjänat oss väl.  Bör den inte kunna klara också internet om ensamsansvaret och utgivningsbeviset hävdas och om medierna medvetet tar sitt självsanerande uppdrag på största möjliga allvar. Det sistnämna är inte minst viktigt för att staten ska slippa göra något.

Men särdeles uppfodrande för det publicistiska ansvaret är att engagera sig i den debatt som Funcke och Lambertz inbjuder till. Fler röster som inte är så ängsliga och förändringsobenägna som min behövs nog.

Kerstin Brunnberg, journalist