Annons: Årets dagstidning 2019

Teppanyakihällen och yttrandefriheten

Är det rimligt att exkludera kommersiella annonser från grundlagsskyddad yttrandefrihet, undrar juristen Mårten Schultz. Han saknar också integritetsperspektivet och frågan om förhållandet mellan upphovsrätten och yttrandefriheten i YFK:s betänkande till ny grundlag.

Teppanyakihällen. Det är förstås djupt orättvist. Här har yttrandefrihetskommittén presenterar det viktigaste och mest sympatiska bidraget till yttrandefrihetsdebatten på år. Och det jag tänker på är teppanyakihällen. Samtidigt som jag läser om Yttrandefrihetskommitténs tre olika modeller för hur arbetet med en reform av yttrandefrihetslagstiftningen skulle kunna utformas så spelar min inre teve – en teve som för övrigt saknar grundlagsskydd; vi har inget konstitutionellt skydd för tankefrihet i Sverige – upp bilder inspirerade av det nu famösa reportaget i DN Bostad, där journalisten redogör för ett par som gjort ”vindsvåningar till ett sätt att leva”. Spröda råvaror som blandas med heta såser. Vinet som hälls upp. Den stora köksfläkten.

Texten i DN Bostad-artikeln har beskrivits som mäklarporr. Den präglas av tonfallet från mäklarannonser och är införd i en del av Dagens Nyheter som till liten del består av traditionellt journalistiskt material (om man ser till antalet sidor i bilagan i sin helhet). Mestadels består alltså DN Bostad av annonser. I en sådan kontext framträder teppanyakihällen i ett speciellt ljus: Artikelns syfte kan framstå som, och framstod för många som, i det närmaste marknadsföringsmässigt. I en tidningsdel vars flesta sidor upptas av annonser för att köpa lägenheter och hus publiceras en tidningsartikel som vill visa upp hur trevligt det kan vara att köpa lägenhet, vilken tillfredsställelse det kan finnas i att köpa nytt boende. En knuff framåt för den möjliga bostadsköparen.

Varför tänker jag då på detta när jag bläddrar igenom yttrandefrihetskommitténs delbetänkande Ny yttrandefrihetsgrundlag? Anledningen är att teppanyakihällen är en illustration på de viktiga frågor som kommittén inte tar upp i sitt yttrande. Innan denna aspekt tas upp finns det anledning att redogöra litet för vad som faktiskt finns med i betänkandet och hur kommittén valt att arbeta.

Yttrandefrihetskommittén har fått regeringens uppdrag att följa utvecklingen på det yttrandefrihetsrättsliga området och att ta fram förslag på hur lagstiftningen kan förändras. En del i detta uppdrag är att undersöka om grundlagsskyddet kan göras teknikneutralt, med vilket framför allt avses hur digitala media kan och bör inordnas i grundlagsskyddet. I det nya betänkandet skisserar kommittén tre olika förslag på hur en reform av yttrandefrihetsgrundlagarna (med vilket jag avser tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen). Samtliga förslag utgår från tanken att framtidens grundlagsskydd inte ska göras beroende av vilken teknik som används för att kommunicera på. De olika modellerna skiljer sig åt hur reformerna ska kunna göras.

Ansvarsmodellen utgår från att det särskilt starka grundlagsskyddet ska tillkomma yttranden där någon tydligt träder fram och tar ansvar, för enskilda yttranden eller för en verksamhet. Verksamhetsmodellen tar i första hand sikte på att ge skydd åt ”mediebranschen”. Ändamålsmodellen betonar ändamålet med yttrandet vid bedömningen av vad som bör erhålla grundlagsskydd.
 
Samtliga dessa tre modeller presenteras och relateras till ett antal yttrandefrihetsrättsliga ”grundbultar”, som censurförbudet och meddelarfriheten. Det finns därtill utkast till författningsförslag, vars tentativa form dock särskilt betonas.

Genomgående är betänkandet välskrivet och tillgängligt. Det senare är värt att framhålla eftersom betänkandet är speciellt i sin ambitionsnivå – det syftar till att generera debatt och kallas för ett debattbetänkande. Utifrån den debatt som kommittén hoppas att betänkandet ska leda till – och det kommer säkert att bli åtskilliga inlägg i den debatten, dessutom ordnar kommittén själv seminarier kring förslagen – så ska man sedan kunna ta nästa steg, vilket alltså innebär att ett konkret förslag med författningstext och genomgripande motiv tas fram. Det är en sympatisk approach och berömvärt i sammanhanget. När en grundläggande rättighetslagstiftning ska reformeras är det lämpligt att försöka hämta in så många åsikter som möjligt men att som kommittén gör här är ovanligt – att under det pågående utredningsarbetet försöka skapa en diskussion utifrån ett work-in-progress framstår som ovanligt klartänkt.

Frågan är dock vad diskussionen kan leda till och vad diskussionen borde handla om. Genom att formulera utgångspunkterna för debatten så har kommittén satt agendan för de frågor som ska diskuteras. Men varför bör vi just diskutera dessa frågor? Kommittén har fått ett ovanligt öppet mandat. Det öppna mandatet har resulterat i ett tämligen begränsat antal frågeställningar. För att uttrycka det kritiskt: Genom att lägga krutet på de övergripande strukturfrågorna – hur kan reformarbetet orienteras? – så ges många av de idag centrala frågorna på området en njugg behandling, eller ingen annan behandling alls.

Vilket för oss tillbaka till teppanyakihällen. Till de bortglömda frågorna hör kommersiella annonsers särbehandling. Är det verkligen rimligt att exkludera kommersiella meddelanden på det sätt som idag görs, och som även enligt förslagen (enligt samtliga modeller) görs? Kommersiella yttranden kan idag ta sig andra former än tidigare; gränsdragningen mellan redaktionella och kommersiella yttranden blir idag alltmer diffus. (Nu ser jag framför mig att journalister ryggar tillbaka: ”Vi håller rågången mot reklamen!” Men handen på hjärtat: Gör ni alltid det?) Kanske är särbehandlingen rimlig, men den förtjänar en diskussion. Från teppanyakihällen kan man gå vidare till integritetsskyddet. Det övergripande integritetsperspektivet saknas i betänkandet. Liksom frågan om förhållandet mellan upphovsrätten och yttrandefriheten, en konfliktyta som behöver betydligt mer analys än vad den hitintills erhållit.

Faktum är att de stora rättighetsavvägningsfrågorna generellt har fått träda i bakgrunden, till förmån för en strukturskiss. Kommittén kan förstås inte täcka alla baser på en gång. Men när nu debatten utifrån förslaget tar vid så bör vi hela tiden tänka på att debatten måste handla om, inte bara det lagda förslaget, utan även det som inte finns med i förslaget. Kommittén kan inte klandras för att den inte tagit upp frågor som ligger utanför uppdraget. Men det finns även frågor inom det öppet formulerade uppdraget som kunde ha tagits upp. Med andra ord ska strukturen inte tillåtas skymma de principer som ryms i ämnet men som fått spela andrafiolen (eller inget instrument alls) i utredningen. Det här är dock bara början. I processen fram till den stora konserten får vi alla ta upp de instrument vi är bäst på och stämma in.  

Mårten Schultz, docent i civilrätt och driver Juridikbloggen