Yrsa Stenius: Expressens svar förvånade mig

För första gången kommenterar PO Yrsa Stenius alla turer kring klandret av Expressen. Hon skriver att Thomas Mattssons beteende inte är förenligt med hans position, och hade han argumenterat "intellektuellt hederligt" hade prestigestriden kunnat undvikas, enligt Yrsa Stenius.

I tidningen Resumé (23/19 augusti 2010) finner jag att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson riktar förnyade krav till Pressens Samarbetsnämnd om att denna måtte avsätta mig som PO. Mattsson säger att det är ohållbart att jag fortsätter hela hösten. Tidningen kommer att fortsätta sin bojkott mot PO-ämbetet tills ”vi får en respekterad person” som PO. Thomas Mattsson anser att jag äventyrar pressetiken.

Som alla vid det här laget vet är det PO:s (läs: min) hantering av det så kallade Guillou-ärendet som föranleder Mattssons vrede mot mig. Låt mig så kortfattat jag kan redogöra för hur vi på PO-ämbetet, under min ledning, resonerade kring Jan Guillous anmälan mot Expressen.

Bakgrunden är alltså att Expressen i artiklar den 24 och 25 oktober 2009 avslöjade att Jan Guillou i slutet av 1960-talet hade tagit emot uppdrag av sovjetiska KGB och även tagit betalt för sina insatser.

Artiklarna slogs upp mycket stort båda dagarna med löpsedlar, förstasida och sex-sju uppslag. På löpet den 24 oktober stod: EXPRESSEN AVSLÖJAR: Jan Guillou hemlig Sovjetagent/Tog emot pengar av KGB. Första sidan följde upp: Expressen avslöjar: Guillou agent åt Sovjet/Erkänner KGB-uppdrag: ”Jag fick betalt och skriva på kvitton”.

På insidorna utvecklades historien som byggde på en skrivelse som Expressen funnit i Säpos arkiv. I denna skrivelse hade Arne Lemberg, sedan länge avliden journalist och vän till Jan Guillou, angivit den sistnämnde för otillbörligt umgänge med företrädare för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB.

Jan Guillou fick utförligt komma till tals i Expressens publicering. Så även hans vedersakare som ifrågasatte hans förklaringar. Flera uppföljande artiklar strävade att fördjupa skildringen av vad som framställdes som en sensationell nyhet.

Den 25 oktober fortsatte Expressen rapporteringen med att på löp och första sida citera Leif G. W. Persson som talade om att Guillou måste skämmas och att han var avslöjad med byxorna nere. I en artikel på insidorna sades att Jan Guillous historiska avslöjande om IB hade svärtats ned av dennes KGB-uppdrag.

Jan Guillou anmälde Expressen till PO den 12 november. Han klagade inte på att tidningen hade skrivit om sina fynd utan på de två löpsedlarna och förstasidornas rubriker. Han ansåg att dessa slog igenom även på tolkningen av många av insidornas artiklar. Han ansåg sig ha blivit utpekad som sovjetisk spion eller landsförrädare – ett grovt brott.

När jag den 8 mars 2010 fattade beslut i ärendet – efter ingående diskussioner med mina medarbetare – konstaterade jag inledningsvis att ämnet för Expressens publicering självklart ägde stort allmänintresse. Jag påpekade också att det framför allt var presentationen på löpsedlar och första sidor som jag prövade.  Artiklarna som sådana använde jag som bakgrundsmaterial för att få en bild av publicitetens budskap som helhet varvid jag särskilt fäste avseende vid ingresserna.

Jag vill alltså understryka att jag i mitt beslut inte kritiserade innehållet i Expressens artiklar om Jan Guillous samröre med KGB. Jag granskade presentationen och vad som kunde utläsas av den. Det var framför allt publiceringarna den 24 oktober 2009 som jag fann problematiska.

Jag ska här i något enformig takt räkna upp vilka budskap Expressen slog upp ovan nämnda datum. Jag börjar för pedagogikens skulle med att upprepa: Expressen avslöjar: Guillou agent åt Sovjet/Erkänner KGB-uppdrag: ”jag fick betalt för att skriva på kvitton. På insidorna under samlingsrubriken EXPRESSEN AVSLÖJAR stod följande: Guillou: Jag fick betalt av KGB… Lät sig värvas som rysk agent. Säpo-dokument visar att författaren och IB-avslöjaren Jan Guillou under slutet av 1960-talet lät sig värvas som hemlig agent av ryska säkerhetstjänsten KGB…(Guillou) tagen av Säpos ord… Här är Säpo-bevisen som Expressen lät Jan Guillou läsa igår… Kompisen slog larm… Värvad av spionchef… Guillou mötte toppagenten – trots Säpos övervakning… Större övertramp än såhär är svårt att göra som journalist… Så tränade KGB Guillou… Spionerna fick betalt av Sovjet – dömdes till livstids fängelse (bilder på Stig Bergling och Stig Wennerström)… Dömd för spioneri… Jan Guillou avslöjade IB-affären – men nu kommer hans motiv att ifrågasättas… Verklighet eller påhitt. (Expressen återkopplade till Jan Guillous romanfigur Carl Hamilton, hemlig agent).

Rubrikerna och ingresserna följande dag gick i samma stil men var inte lika kategoriska. Och därtill fanns en avgörande skillnad: Leif G.W. Persson slår i sitt uttalande fast att Guillous verksamhet knappast var olaglig. Det ger den uppmärksamme läsaren en vink om att Guillou kanske inte hade varit en sådan agent som man associerade till när man läste föregående dags enorma rubriker.

När Expressen inkom till PO med sitt svar på Jan Guillous anmälan argumenterade tidningen inte som jag trodde att den skulle göra. Jag utgick ifrån att de ansvariga skulle hävda att Expressens presentation av sitt material för all del ledde tankarna till spioneri men att det fick Jan Guillou tåla: Han hade faktiskt låtit sig värvas för KGB-uppdrag; det var inte självklart att man skulle ta hans egen förklaring om ett journalistprojekt för god; vem visste egentligen vad han hade gjort? Vidare, mot bakgrund av att Guillou hade givit sig i kast med ett dubbelbottnat projekt kring vilket oklarheter rådde, fick han finna sig i att Expressen presenterade sina fynd som tidningen gjorde. Och ytterligare: Läste man artiklarna i sin helhet blev ju bilden av Guillous förehavanden åtminstone modifierad.

Så resonerade inte Expressen. I stället hävdade tidningen bestämt att den absolut inte hade utpekat Guillou som spion.

Alltså: Den hemlige KGB-agenten Jan Guillou, alternativt den sovjetiske eller ryske agenten med samma namn, som i likhet med spionerna Bergling och Wennerström hade tagit betalt av KGB, var definitivt inte utpekad som spion i Expressens rubriker och ingresser.

Ursäkta, men slik intellektuell ohederlighet köper jag inte! Om vi därtill lägger att svenska nyhetsmedier in corpore liksom också åtskilliga internationella medier uppenbart förstod Expressens publicitet så att Jan Guillou hade avslöjats som sovjetisk spion – annars hade publiciteten inte blivit vad den blev – tycker jag att det är svårt att hävda att Guillou inte hade fog för sin kritik.

Att Expressen avstod från att uttryckligen använda ordet spion om Jan Guillou och hans verksamhet betyder inte att man undgick att peka ut honom som sådan – om inte annat så därför att ett missförstånd med den innebörden låg ytterst nära till hands. Expressen vidtog den första publiceringsdagen ingen åtgärd för att minimera risken för ett sådant missförstånd. Tvärtom, lockade formuleringarna i rubriker och ingresser till detta missförstånd.

Thomas Mattsson har skummat av raseri över att jag i mitt beslut talade om att Expressen hade övertolkat sina källor. Jag vet inget om Expressens källor. Mattsson har också gjort stort nummer av att jag kommenterade typsnitt och teckenstorlek på löpen och i rubrikerna.

Jag får tillstå att jag kunde ha valt en mer distinkt formulering i detta sammanhang. Vad jag menade var att Expressen genom sin presentation, som inbegrep stora svarta rubriker som var i sak missvisande. övertolkade sitt material.

Hade Expressen argumenterat intellektuellt hederligt till försvar för sina publiceringar hade vi i korrespondensen mellan anmälaren och tidningen fått en substansdiskussion om vilken grad av publicitetsskada Expressen hade vållat Jan Guillou och om den skadan – för skadad blev han naturligtvis – trots allt var av det slag som Guillou med hänsyn till sin roll i offentligheten måste tåla.

Nu fick vi ingen sådan diskussion utan en prestigestrid mellan Expressen och Guillou som utmynnade i att Thomas Mattson bedriver klappjakt på mig personligen och obstruerar mot det pressetiska systemet. Mitt pressetiska resonemang var sammanhållet och konsekvent. Alla är fria att invända emot det och att hävda andra slutsatser utifrån andra avvägningar, så är det alltid i pressetiken. Men Thomas Mattssons reaktioner har varit orimliga och jag är förvånad över att ingen tung publicist eller företrädare för de samfund som upprätthåller pressetiken i praktiken, har tagit till orda offentligt för att klargöra att

Mattssons beteende knappast är förenligt med hans position som ansvarig utgivare för en av Sveriges största tidningar. Vad Thomas Mattsson än skriver om pressetik i sina bloggar och vilka anföranden i samma ämne han än håller vid olika seminarier, kvarstår faktum att han hänsynslöst obstruerar mot en av de institutioner som bär upp Sveriges unika pressetiska system.

Slutligen vill jag framhålla att jag efter PON:s beslut i juni i år, ett beslut som gick Thomas Mattssons väg, ringde upp honom för att försöka få till stånd ett sammanträffande så vi kunde lägga denna tråkiga konflikt bakom oss. Jag fick inte tala med Mattsson personligen, inte heller gav man mig några telefonnummer. Jag bad min kontakt på Expressen att till Mattsson framföra att jag var mycket angelägen om att få tag på honom. Detta lovade personen ifråga att göra.

Thomas Mattsson hörde dock inte av sig.

Yrsa Stenius, Pressombudsman