Annons: Mediedagen 2019

Fler än Yrsa Stenius har skadat systemet

Krav på PO Yrsa Stenius avgång kan leda till att pressetiken som idé - och PO som institution - framstår som försök av tidningar att ta poäng på varandras bekostnad. Det ökar risken att statsmakten försöker hitta på egna regler och system i den gängse pressetikens ställe skriver UNT:s politiske chefredaktör Håkan Holmberg.

Det är verkligen inte lätt att begripa varför PO Yrsa Stenius valt att klandra Expressens publicering av nyheten om Jan Guillous KGB-kontakter. Visst bjöd Expressen på en del överdrivna dramatiseringar, men att en person som Jan Guillou under fem år haft upp till 40 möten med KGB-företrädare, lämnat över information och fått betalt har ett självklart allmänintresse.

KGB fanns på riktigt och de flesta som var unga och journalister åren kring 1970 begrep mycket väl att kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänsten var orimliga. Likaså är det svårt att dela uppfattningen att Guillou drabbats av oförskyllt lidande genom Expressens publicering.

Naturligtvis är Jan Guillou måttligt förtjust över just denna publicitet. Han har ju inte själv velat att uppgifterna skulle bli kända, även om han erkänt att kontakterna förekommit. Men han borde ha förstått att det inte var rimligt att anmäla Expressen.

Och Yrsa Stenius borde ha förstått att en anmälan av detta slag inte rimligen kan leda till klander.

På Aftonbladet borde man ha förstått att PO:s yttrande över Guillous anmälan inte borde publiceras – helt oavsett hur man fått tag i det. Och på Expressen borde man begripa bättre än att bryta förbindelserna med PO. Nu framstår händelseförloppet mer som en ny vända i rivaliteten mellan Expressen och Aftonbladet än som en seriös fråga om det pressetiska regelverkets institutioner och om pressetikens egentliga innebörd.

Bör då Yrsa Stenius avgå? Hon har naturligtvis gjort ett rejält misstag. Men avgångskrav är alltid litet för lätta att formulera.

Jag fruktar att ett krav på Stenius avgång i detta fall lätt leder till att pressetiken som idé – och PO som institution – ännu mer riskerar att framstå som instrument för tidningar att ta poäng på varandras bekostnad än som medel att klandra journalistik som verkligen är oetisk. Och då ökar förstås också risken att statsmakten försöker hitta på egna regler och system i den gängse pressetikens ställe.

Håkan Holmberg