Efter #metoo måste nya gränser förhandlas

Nu landar det på kvinnliga mediechefers bord att röja upp de problem som de i många fall ärvt av sina manliga företrädare. Men när nya gränser ska förhandlas är det de insiktsfulla männen som är deras allierade, skriver Cecilia Zadig.

Debatten på Publicistklubben förra veckan gällde huruvida pressetiken krackelerat under trycket av #metoo-rörelsen på de stora mediehusens inre arenor. ”Härdsmälta i journalistkollektivet,” ” reglerna krackelerar” och ”berättigad vrede” är citat ur debatten.

På scenen flankerades PK-ordföranden Anna Hedenmo av fyra kvinnor som försvarar de publiceringar och namngivningar som gjorts av Aftonbladet, Expressen, TV4 och SVT. Åsa Linderborg, Karin Olsson, Viveka Hansson och Charlotta Friborg är utgivare, kulturchefer och ansvariga mediechefer på fyra dominerande svenska mediehus. Var och en har sitt eget försvar för pressetiska ställningstaganden. Men försök förklara det utanför mediehusen! Svårt! ”Härdsmälta i journalistkollektivet,” Åsa Linderborgs beskrivning av senaste tidens #metoo-rörelse inne i mediehusen stämmer definitivt.

Men hur ser de blottade såren ut? De som bränner som napalm. Länge nog har stora mediehus haft en ledarkultur som upphöjt manliga genier till stjärnor med rätt att härja och kränka kvinnliga kollegor, med rätt att bete sig ”tölpigt, skitstövelaktigt”.

Vi som trodde vi gick jämsides och att kvinnor skulle ha lika möjligheter.

Genom sexuella kränkningar har dessa män orsakat skam och skuld hos utsatta kvinnor. Det har varit härskarmetoden och avsikten att hålla ned, tysta, och härska. Sedan bemöttes även vittnesmålen om sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkt med härskartekniker. ”Påförande av skam och skuld” är den fjärde av de fem identifierade härskartekniker, som formulerats av den norska professorn i socialpsykologi Berit Ås. Väl använd i krig för att bryta ner motståndskraften hos motståndaren. Ingen som kränkts sexuellt glömmer skammen som väcks i kroppen. Vi riktar skammen inåt. Så fungerar vårt psykologiska reaktionsmönster.

Men #metoo-rörelsen har fått drabbade att tala och skaka av sig skulden. Mönstret, kulturen blir synlig.

För att citera Donald Trump, i Washington Post. ”Grab them by the pussy” ”When you´re a star, they let you do it”

För att citera Horace Engdahl, ur hans bok Den sista grisen: ”Penetrationen är en seger för mannen och ett nederlag för kvinnan.”

Vinnare och förlorare. Kvinnor som villebråd som läggs ner som en trofé. Det är i ljuset av en sådan kvinnosyn som ett antal upphöjda manliga egon har tillåtits härja på kvinnors bekostnad på flera stora redaktioner som krönikörer, chefer, programledare och omhuldade stjärnor. De har upphöjts till förebilder som skulle få ta sig friheter som andra skulle kunna avundas.

Vi som tänkte att vi skulle gå jämsides.

Är det för att budskapet från machoreservaten nu är så naket som #metoo-rörelsen fått sådan kraft? Med historiskt synkroniserad tajming har de stora svenska mediehusen kvinnor som högsta eller näst högsta chefer och ansvariga/ biträdande utgivare. Sofia Olsson Olsén, Viveka Hansson, Hanna Stjärne, Cilla Benkö, Karin Olsson, Pia Rehnquist med flera. De har i många fall ärvt problemen som det nu vittnas om av sina manliga företrädare men de har hamnat på deras bord att lyssna in och hantera.

Karin Pettersson som är politisk chefredaktör för Aftonbladets ledaravdelning skrev i en krönika där hon förklarade att hon inte längre har förtroende för en av sina medarbetare, den utpekade och namngivne krönikören: ”Varför försvann så många kvinnliga mellanchefer och lovande tjejer? Varför var det nästan bara män som fick toppjobben i chefslagret över oss, i moderbolaget Schibsted?” Hon har rätt att fråga sig det. Av alla 286 börsnoterade bolag år 2016 har samtliga utom råvarubranschen bättre könsbalans i sina styrelser än mediebolagen, visar statistik från år 2016. På bolagsledningsnivå styrs mediebolagen till 80 procent av män. Trappan bör städas uppifrån sägs det.

Kvinnliga journalister på Aftonbladet skrev Dokumentet på 70-talet och beskrev där en alkoholkultur med tafsande och trakasserande av kvinnor. Efter det bildades en kvinnoredaktion på Aftonbladet. Kvinnomaterialet gav upplagan en skjuts uppåt. Kvinnomisshandel och våldtäkt som tidigare bara funnits i verkligheten blev nu journalistik. Idag står mer på spel.

Det är hög tid att uppgradera den mediekultur vi söker bli jämställda i. Vilka är de brännande frågorna på 2000-talet? Är journalistiken kalibrerad med de frågor som är viktiga för medieborgarna? Vilken journalistik kommer ut ur en grabbig och sexistiska miljö?

I sin krönika skrev Karin Pettersson vidare: ”Herregud, undrar jag nu. Varför har vi inte gjort mer. Jag inser i dessa dagar att jag själv blivit avtrubbad. Att jag duckat strider som jag borde tagit. Jag är dessutom högt i hierarkin, långt ifrån sommarvikarierna på nyhetsdesken. Alla berättelser når inte till mig. Jag hoppas nu att kraften i detta samtal ska leda framåt. Att den leder till att vi gemensamt omförhandlar vad som är acceptabelt. Att vi sätter nya gränser.”

När de nya gränserna nu måste förhandlas är det de medvetna och redan insiktsfulla männen som är de allierade. De som redan genomskådat den traditionella mansrollen och vill utvecklas.