Varför drabbar ängsligheten bara public service?

Tidningen Journalisten beskriver räddhågsna public service-redaktioner som inte vågar rapportera om känsliga frågor. Men vad är det egentligen för ängslighet och varför tycks den bara drabba public service?

Reportaget i Journalisten handlar bland annat om att medarbetare på public service känner att de inte vågar rapportera om ämnen som berör identitetspolitik och flyktingar. De intervjuade cheferna säger att de inte känner igen sig, och även fackklubben på Sveriges Radio har ifrågasatt bilden. Men reportaget har ändå lett till att det ska anordnas samtal på både Sveriges Radio och SVT för att reda ut frågan. Oavsett om man tycker att reportaget ger en rättvisande bild eller inte väcker det flera intressanta frågor:

SVT, Sveriges Radio och UR är tre separata bolag med helt olika ledning. Hur kan detta fenomen vara så likt på de tre bolagen? Handlar det om en ”public-service-kultur” snarare än om kulturerna inom respektive bolag?

Varför är ängslighet ett problem inom public service men inte inom den privatägda dagspressen? Det finns säkert undantag, men på det stora hela verkar de flesta tidningsredaktioner ha en tydlig publicistisk hållning med journalister som känner sig säkra och trygga i sina roller. Kan det ha att göra med att de flesta som inte gillar de senaste årens förändringar har lämnat dagspressbolagen, medan public service-bolagen har ganska låg personalomsättning? Eller är det en följd av public service-uppdraget?

Om det är så att ängligheten inom public service är ideologiskt betingad, vilket jag förutsätter att en del vill göra gällande, varför avspeglar den sig i så fall inte i den faktiska rapporteringen? För medan bland andra Aftonbladet, Expressen och DN gjort rader av avslöjanden om den nya invandringsfientliga och SD-vänliga miljön, har public service gjort, ja vadå? Kan någon nämna vilka större avslöjanden som kommit därifrån? Årets viktigaste avslöjande om dessa miljöer kommer från Eskilstuna-Kuriren, som har en bråkdel av SVT:s resurser, medan SVT är det medieföretag som fått mest kritik för sin handfallenhet inför invandringskritiska intervjupersoner. Kan det vara samma ängslighet som spökar?

Det är på ett sätt intressant att SVT som är så självsäkert inom det kommersiella förefaller ängsligt när det gäller redaktionella frågor. Men är självsäkerhet alltid att föredra? Kanske är det en följd av det specifika public service-uppdraget att redaktionerna är mer försiktiga när det gäller känsliga samhällsfrågor än vad dagstidningarna är. Och om man faktiskt är osäker på hur man ska bevaka ett ämne: Ska man ändå dundra in i det med full kraft och riskera att landa snett eller ska man vara försiktigare och först skaffa sig bättre förståelse?

Ett problem, som jag upplever det, med reportaget i Journalisten är att det sägs att det finns två läger bland de anställda. Det låter också rimligt, att alla inte tycker likadant i tre så stora bolag. Men om det är så: varför får inte det andra lägret komma till tals när det gäller rapporteringen om flyktingar och invandring? Det kanske skulle kunna bli en uppföljning som kunde bidra till att spegla komplexiteten i dessa frågor. Nu framstår det lite som att en falang vill att en annan falang ska vara tyst, vilket inte alls verkar rimligt.

Och vad är egentligen problemet? Är det att man inte FÅR rapportera om vissa ämnen? Är det att man inte VÅGAR göra det? Eller är det att man inte vet HUR man ska rapportera? Detta kan förhoppningsvis klargöras genom de utlovade samtalen.

För några veckor sedan ringde en läsare och frågade varför SVT förbjöd de anställda från att använda ord som ”förort”. Jag upplyste honom om att SVT har gjort en lista med ord och begrepp som kan vara problematiska och hur man ska hantera dem, samt vilka ord man bör undvika. Vilket man kan se som att de förbjuds eller som ett sätt att hjälpa de anställda att undvika fallgropar (vilket man så klart också ha synpunkter på, eftersom den enklaste vägen då kan bli att sluta använda dessa ord). Men detta exempel illustrerar ganska väl hur lätt det är att nyanserna försvinner. Jag hoppas att diskussionerna inte landar i sådana fallgropar denna gång, och att de inblandade verkligen lyssnar och försöker förstå varandra. I så fall kanske försiktigheten och självsäkerheten kan hitta en bättre balans.