Annons: Mediedagen 2019
Fredrik Virtanen och den fulla salen. Foto: Lucas De Vivo.

Så var PK-debatten om Virtanens nya bok och Metoo

Under måndagskvällen ägde den upphaussade debatten på Publicistklubben, om Fredrik Virtanens nya bok och pressetiken under Metoo, rum i en fullsmockad sal. Först när publiken fick ställa frågor hettade det till rejält, skriver Medievärldens Lucas De Vivo som var på plats.

Det var fullsatt i Dramatens Elverket och luften var i stort sett slut innan kvällen ens börjat. Fredrik Virtanens nya bok ”Utan nåd” skulle debatteras på Publicistklubben och det var som att halva mediesverige hade tagit sig hit. Om det var Robert Aschberg-effekten, han tog över ordförandeklubban för föreningen nyligen, eller det heta ämnet må de lärda tvista om. Men det gick nästan att ta på stämningen innan samtalet började.

Cissi Wallin, som med namn anklagade Fredrik Virtanen på Instagram för att ha drogat och våldtagit henne, vilket sedan ledde till att han omskrevs i alla stora medier och blev utköpt av Aftonbladet, var inte inbjuden att delta i panelen. Enligt uppgifter då man inte ville ha en debatt om skuldfrågan, utan om de publicistiska överväganden och konsekvenser som de gett för journalistiken. Men hon var på plats och livesände händelsen för sina följare på Instagram. Nästan 2.000 personer följde hennes sändning.

På scen stod förutom Fredrik Virtanen också Hanne Kjöller, fristående kolumnist och tidigare på Dagens Nyheter, Malin Ekman, mediereporter på Svenska Dagbladet, Karin Olsson, ställföreträdande utgivare och kulturchef på Expressen samt Charlie Stjernberg, pr-konsult och krishanterare på byrån Prime. Samtalet leddes av Robert Aschberg.

– I Svenska Akademiens ordbok från 1955 skiljs det på publicisteri, som beskrivs som dålig och tarvlig, och publicistik, som beskrivs som journalistik. Jag hoppas att dagens debatt kan belysa hur viktiga de här grundläggande frågorna är för Publicistklubben just nu. Publicistiken omvandlas i rasande takt och publicisteriet formligen exploderar, sade Robert Aschberg när han inledde kvällen.

Kvällens debatt spann runt ett flertal frågor. Den inleddes med en diskussion om hur sociala medier påverkar journalisters i deras arbete. Där stack Karin Olsson ut och tyckte att sociala medier på inget sätt påverkar arbetet. De andra menade att nog spelar trycket från sociala medier in i nyhetsvärderingen – i alla fall gjorde det det under metoo-hösten.

– Sociala medier är en källa till information och till tips som en journalist måste värdera som all annan information. Men den stora skillnaden i och med de sociala mediernas framväxt är att vi inte längre är ensamma gatekeepers. Plötsligt finns det plattformar som når hundratusentals människor från ett fåtal konton. Det påverkar oss på så sätt att vi måste bevaka den världen för att inte vara irrelevanta, sa Karin Olsson.

Det var en stor publik under kvällen.

Robert Aschberg undrade därefter vad panelen tycker om att journalister själva deltar i drev på sociala medier. Fredrik Virtanen tog frågan som en möjlighet att kritisera journalistiken och den aktivism som han menar var tydlig under metoo-rörelsen.

– Alla ville vara med på den goda sidan under Metoo och alla valde att vara aktivister. Ingen tog på sig uppgiften att någon granskar de andra. I stället revrajtade man varandra med samma mål. Det tog månader innan medierna ens började fundera över vad de andra publicerat.

Malin Ekman tyckte att han hade fel.

– Fredrik har sina poänger men det är en sanning med grov modifikation. Det skrevs väldigt mycket kritiskt strax därpå. Jag skrev till exempel flera texter som var kritiska mot SvD, där jag själv jobbar, och mot andra medier. Det här låtsas Fredrik Virtanen inte om i sin bok. Jag förstår att det upplevs på ett annat sätt när man själv är drabbad, men det är inte riktigt sant att alla följer flocken.

Hanne Kjöller lyfte aspekten att den som inte följer med i drevet inte blir speciellt populär.

– Man får inte jättemånga klappar på axeln, säger hon.

Malin Ekman svarade:

– Står man inte ut med den känslan ska man inte vara journalist.

Karin Olsson menade att det nu målas upp en bild av att metoo-hösten varit ett enda långt drev. En beskrivning hon vände sig emot.

– Vi måste komma ihåg att det här var en av de största nyhetshändelserna i världen. Den väckte enormt engangemang och rörde runt i varenda bransch. Skulle vi då låtsats som att vi inte hörde och sagt att vi inte ska in i det här för det är svårt?

Fredrik Virtanen poängterade att Sverige var det enda land i världen där man gick så pass långt i rapporteringen.

– Det här var ett svenskt specialfall. Det har hanterats väldigt mycket bättre i resten av världen. Metoo-rörelsen blev lidande av att medierna kidnappade rörelsen för att tjäna pengar. Klart media ska vara med och skicka ut reportar som granskar vad som händer. Men här gick man med som aktivist i stället.

En annan fråga som kom upp var mediers ovilja att be om ursäkt när de har fel. Hanne Kjöller frågade sig retoriskt om några medier bett den busschaufför som oskyldigt blev utpekad för att ha visat porrfilm för en skolklass, publiceringar som fällts i PON och som JK tittat närmare på, om ursäkt. Det fick krishanteringsexperten Charlie Stjernberg att fälla följande omdöme om medier:

– De är nog sämst i världen på sin egen krishantering, sa han och fortsatte:

– Man har väldigt svårt för att göra det som ofta är det enda rätta: Be om ursäkt för hanteringen och förklara varför det inte kommer att upprepas.

Det var inte bara rapporteringen om Fredrik Virtanen som under kvällen fick sig en känga. Karin Olsson menade att även de upprop som publicerats över flera sidor i flera tidningar varit problematiska.

– Där borde vi föra en tydligare debatt. Det var aktivister som samlade in utsagor från en stor mängd kvinnor som berättade om allt de varit med om under flera decennier. Sedan kokades det ned på 5.000 tecken. Det är klart att det blir en helt pervers bild av hur de här olika branscherna såg ut. Men den är nu upphöjd som den fina metoo-journalistiken.

Att den gängse bilden om Metoo svängt och blivit betydligt mer negativ jämfört med hur det såg ut hösten 2017 var tydligt under debatten. Förutom något försök från Malin Ekman att ta upp de anklagelser som riktats mot Fredrik Virtanen var nästan allt som sades kritiskt mot den journalistik som bedrivits. Robert Aschberg frågade då om samma sak skulle kunna komma att ske med klimatjournalistiken, där han menade att många drar åt samma håll i dag.

– Journalisterna är aktivister i miljöfrågan. Det är fint och viktigt men all form av aktivistisk journalistik får en backlash, svarade Fredrik Virtanen.

Men det var först när publiken släpptes in med frågor som det hettade till rejält.

– Ingen har ifrågasatt de som riktade anklagelser mot Kulturprofilen, ingen har ifrågasatt de två kvinnor som anklagade Assange för våldtäkt. Den enda som blivit ifrågasatt är Cissi Wallin, sa en man i publiken.

– Jag står här, ropade då Cissi Wallin själv, varpå mannen fortsätter sin fråga:

– Varför är det bara hon som ifrågasätts?

Fredrik Virtanen menade att under Metoo kunde kvinnor inte ifrågasättas och att deras ord togs för sanning. Men Karin Olsson menade att det inte stämmer.

– Medierna vände sig till den anklagade, man försökte hitta stödbevisning, man pratade med polis och åklagare, sa hon om hur tidningarna agerat under hösten 2017.

Malin Ekman framhöll att inte bara Fredrik Virtanen utan även Cissi Wallin fått betala ett högt pris för höstens händelser.

– Cissi Wallin har blivit av med program på SVT och andra uppdrag. Jag tror att orsaken är att hon varit så publik och gett rörelsen ett namn medan andra inte har varit lika framträdande. Det gör att hon har blivit mer ifrågasatt, sa Malin Ekman.

Cissi Wallin. Foto: Anna Gullberg/Publicistklubben.

Därefter fick Cissi Wallin en mikrofon och kunde ställa en fråga:

–  Hur blev den utsatta en förövare och förövaren den utsatta? Har Metoo i Sverige kokat ned till att den man som pekas ut, och som befinner sig i etablissemanget, blir ett offer?

– Det beror på flockmentaliteten, som vi pratat om hela kvällen, svarade Malin Ekman.

– Det är svår fråga, jag behövde 250 sidor för att reda ut det, svarade Fredrik Virtanen.

Sedan ställdes ytterligare några publikfrågor, som inte vållade någon större debatt, innan Robert Aschberg avslutade på ett för honom karakteristiskt sätt.

– Nu är jag rädd om er hälsa för det är trångt som helvete här och det är nästan inget syre kvar. Jag stupar snart själv.