Annons: Mediedagen 2019

Hur är det att jobba i Syrien, Carl Fridh Kleberg?

12:45

TT:s reporter Carl Fridh Kleberg rapporterar från Aleppo i norra Syrien.

– Professionellt beror det väldigt mycket på var man är och under vilka villkor man rest in. Att vara i Damaskus med visum är en sak; då övervakas man av regimen och får se en sida. Att som jag vara i Aleppoprovinsen betyder att man är i rebellkontrollerade områden där man får se en annan sida. I delar av Aleppo pågår ständigt strider, flygbombningar och granatbeskjutning främst vid flygplatser och i delar av själva staden. I andra områden är det betydligt lugnare men den vardag folk försöker pussla ihop är samtidigt bräcklig – när som helst kan en klusterbomb eller raket träffa huset man är i och det märks att folk är rädda. 

– För journalister som inte behöver leva där utan bara åker in tillfälligt är de riskerna såklart mycket mindre och man känner sig inte alltid i omedelbar risk för att det bombas några kilometer bort. Det läskiga är osäkerheten och otryggheten i att det är så oberäkneligt. Ett större problem för just journalister är kidnappningar. Man måste arbeta med folk på plats som har mycket god lokalkännedom och som har koll på läget. Folk är desperata och flera journalister kan vittna om kidnappares minst sagt ovälkomna gästfrihet.

Var det svårt att ta sig in?

– Det är inte svårt att ta sig in om man är journalist, men det börjar finnas initiativ för att hålla koll på vilka det är som åker över efter att flera journalister försvunnit i området. Det här är en svår fråga därför att det är en fin linje mellan att värna om journalisters säkerhet och att försöka kontrollera vem som kan rapportera, men initiativet har inte såvitt jag kan se mediestyrning som syfte.

Du är ju känd för utrikesbevakning via sociala medier, hur skiljer det sig från att vara på plats?

– Vissa kanske fnyser åt att man letar källor till exempel via Twitter med hänvisning till att de inte ger en representativ bild av folk i allmänhet, men jämfört med att bara fråga svenska turister om hur läget är på Tahrir-torget i Kairo är det ett stort kliv framåt. Med det sagt kan distansbevakning inte ersätta att vara på plats. Det handlar om att man kan prata med alla de personer som faktiskt inte är tillgängliga på sociala medier, se saker med egna ögon och känna in en stämning som är mycket svår att se genom en datorskärm.

Vad har du för nytta av sociala medier inför och under resan?

– För det första hade jag inte vetat i närheten så mycket jag vet om situationen i till exempel Syrien om jag inte dagligen var i kontakt med personer i de områden jag bevakar, och andra som av olika skäl intresserar sig för dem. Det är ett lärorikt samtal som inte handlar om att få ett pratminus för dagen eller tala om hur det ligger till. Ett kontinuerligt researcharbete, även om sådant man kanske inte hade hittat i tidningen eller skolböcker. 

– Inför just denna resa har det dock handlat mycket om goda råd om vad som är säkert eller farligt, möjligheten att bolla uppslag och få tips om bakgrundsmaterial att läsa in sig på. Under resan har jag, fram till de sista dagarna här, valt att inte använda sociala medier för att berätta om sånt jag sett och hört. Det brukar jag annars göra för den input man får är en stor hjälp för ens rapportering, men i det här fallet kändes det inte säkert att annonsera var jag var i för stor utsträckning.

Vilka är dina starkaste intryck?

– På ett personligt plan är det två saker som slagit mig mest; det ena är den otroligt deprimerande stämning som hänger i luften. Det andra är att folk trots det försöker leva som vanligt och bygga upp samhällen som stått helt still i månader.