Annons: Mediedagen 2019

Hon uppmanar kvinnliga journalister att säga nej

Intervju

Enligt en färsk rapport från Försäkringskassan är sjukskrivningar mer än dubbelt så vanligt bland kvinnliga som bland manliga journalister. Den finländska reportern Harriet Jossfolk-Furu gick in i väggen – men kunde inte hålla sig från att skriva om det.

På ytan verkade allting normalt. Men inuti var det ”kaos”.

– Hjärnan fungerade långsamt, jag rörde ihop saker och det ledde till att jag ständigt var rädd för att göra fel, berättar Harriet Jossfolk-Furu. ”Jag måste anstränga mig ännu mer!”, tänkte jag. Och det gjorde förstås saken värre.

Snart handlade det om överlevnad: ”Bara jag orkar med den här dagen”. Kombinationen av ett stressigt jobb och stora händelser i privatlivet började bli övermäktig.

– Jag förstod vad som hände runt omkring mig på ett ytligt plan, men inte ordentligt. Jag var inte kapabel att ta till mig saker på djupet. Det var en väldigt otäck känsla.

Till sist höll det inte längre. Men cheferna var oförstående; hon hade ju själv valt att ta på sig allt jobb.

Kände du skuld?

– Ja, det var det klassiska ”duktig flicka”-syndromet. En kollega var sjukskriven och jag hade känt att jag ville dra mitt strå till stacken. Jag hade ju inga barn att hämta varje dag, till exempel. Och så är jag en obotlig tidsoptimist, något som för övrigt verkar omöjligt att förändra…

Harriet har, med hjälp av en terapeut, funderat på varför just hon drabbades. Prestationskraven som många kvinnor lider av verkar vara en uppenbar orsak.

– Sedan har jag haft svårt att säga nej, yrkesmässigt och privat. Jag har också förstått att det inte riktigt går fram när jag faktiskt säger stopp. Jag är en glad och positiv person och slår inte direkt näven i bordet. Folk har inte uppfattat det som riktiga ”Nej!”.

Den stressiga mediebranschen har ett finger med i spelet. Harriet Jossfolk-Furu menar att tidningsbranschen på senare tid har drabbats av panik. Det är stressade av att hamna efter på webben, och de anonyma läsarkommentarerna bidrar till stressen.

Hon tycker också att det verkar som om männen oftare unnar sig en lugnare arbetstakt och skriver om det de tycker är roligt, medan kvinnor tar på sig att skriva om både stort och smått. Även när de egentligen inte vill. De ställer upp för att tidningen ”måste ha med det här.” När kvinnor försöker göra som männen är acceptansen mindre. Vissa saker är dock gemensamt för både manliga och kvinnliga journalister, menar hon.

– Att aldrig få gå in i något på djupet utan bara skrapa på ytan, ständigt under deadlinepress… Ibland försöker man förhandla om att få lämna en dag senare, för texter blir alltid bättre när de får stå över natten, men materialet behövs ”Nu, nu, nu!”. Att ge ifrån sig jobb för tidigt, jobb som man inte är helt nöjd med, det är ett orosmoment.

– Jag har då och då känt mig för vek för den här branschen. Men veka personer behövs väl också?

Harriet valde att ta ett friår i stället för att förhandla om sjukskrivning. Skrivarlusten hade slocknat. ”Vad skönt det skulle vara att lämna allt och försöka skaffa ett fysiskt jobb!”, tänkte hon. Snart förstod hon att utmaningen var att inte jobba alls, utan att vila. Att lära sig att det är ok att bara ligga på soffan ibland, om kroppen behöver det. Men att vara arbetsbefriad gjorde inte att hon automatiskt började må bättre.

– Det behöver inte alls vara särskilt skönt och avkopplande att bara gå hemma, utan snarare ganska skrämmande.

För att få ordning på kaoset inombords började hon skriva på det som till slut skulle komma att bli boken Trött i huvudet – Dagbokstankar av en utbränd. Hon började med att skriva ned några tankar som hon kände sig väldigt ensam om att ha, men samtidigt ”med förnuftet” misstänkte att hon inte var ensam om.

Är det inte lite ironiskt att du gick in i väggen och sedan påbörjade något av det jobbigaste som finns – att skriva en bok?

– Jo, men till en början skrev jag bara för mig själv. Det tog ett bra tag innan jag skickade in manuset. Nästan två år. Kanske skulle boken inte ha blivit av om jag inte haft människor i min närhet som uppmanade mig att sända in manuset. Men känslan av att dela med sig, att våga berätta hur det är och därmed kanske hjälpa någon i en liknande situation, har alltid betytt mer för mig än rädslan för att blotta mig för mycket.

Sedan januari arbetar hon 60 procent, tre dagar i veckan. I början av nästa år får hon sitt andra barn och kommer att vara mammaledig.

– Jag har en ny roll nu, som mamma, och det är klart att det har hjälpt mig att förstå vad som är viktigt i livet. Alla med större barn pratar om hur kort småbarnstiden är och hur man måste ta tillvara på den, så jag försöker se livet ur ett långsiktigt perspektiv. Visst finns kvinnofällan, men åtminstone jag har hamnat på rätt köl.

– Det känns som om jag gör något som har betydelse. Inte jättemånga texter jag producerar dagligen har egentligen någon större betydelse i människors liv.

Läs mer: Försäkringskassans rapport

Fakta: Harriet Jossfolk-Furu

Yrke: Journalist och författare

Bakgrund: Började arbeta som frilansjournalist vid 19 års ålder. Har studerat på Mitthögskolan i Sundsvall. Jobbar just nu deltid på Österbottens Tidning.

Bor: Karleby, Finland

Har också skrivit: Utan – om barnlöshet och barnfrihet (antologi, 2011), Två seglare föds (spökskrivare åt par som seglade jorden runt utan erfarenhet, 2010), Då långt borta är hemma (2004)

Harriets råd till pressade journalister
 
Först och främst: Lyssna inåt. Lär dig att lita på din inre röst och på din kropps varningssignaler. Ta ett steg tillbaka i stället för att jobba ännu mer när du känner att det går dåligt.

Sätt gränser! Man kan jobba hårt varje helg, om man trivs med det och om man kompenseras på något sätt. Det måste alltid finnas tid för återhämtning efter längre och tyngre arbetspass/perioder.

Säg nej på ett sätt som gör att folk förstår att du menar allvar.

Låt jobb vara jobb. Det finaste i livet finns ändå utanför.