Annons: Mediedagen 2019

Missarna som gjorde Medievärlden enbart digital

Nu är det ett år sedan Medievärlden kom ut som papperstidning för sista gången. Något som TU:s ledning bestämde sig för i början av oktober 2009. Men besluten som orsakade detta togs långt innan.

I början av 2000-talet bestämde sig TU:s styrelse för att Pressens Tidning inte längre skulle delas ut gratis till alla anställda i medlemsföretagen. I stället skulle företagen prenumerera på tidningen åt sina medarbetare. 

Ironiskt eller ej. Men flera av de som tog beslutet i TU:s styrelse bestämde sedan när de satt bakom sina egna skrivbord att medarbetarna inte längre skulle ha Pressens Tidning. 

Att antalet prenumerationer inte låg på en nivå som utlovades innan beslutet klubbades innebar att antalet prenumeranter sjönk konstant. Vilket drastiskt försämrade ekonomin för Pressens Tidning. Frånvaron av resurser till marknadsföring för den nya affärsmodellen gjorde ju inte saken bättre. 

Jag skulle säga att det var där som proppen gick ur. Sedan lyckades skutan ändå hålla sig flytande ett bra tag.

Men det finns också en annan starkt bidragande orsak till varför det gick som det gick. Och det är att medlemsföretagen aldrig använde sig av sin egen tidning som annonsorgan i någon större utsträckning.

Visst vet jag att det finns andra titlar som har större räckvidd i kretsarna som man vill nå. Visst vet jag det. Men ändå:

Om företagen konsekvent använt sig av Pressens Tidning/Medievärlden för sina platsannonser skulle alla som var/är intresserade lära sig att det var/är hit man ska gå för att se om det finns några intressanta jobb som är lediga.

Av någon, för mig helt obegriplig, anledning valde man istället att gå i andra tidningar, vissa som man inte sympatiserade med för att uttrycka det försiktigt. Vilket är det största misstaget som ägarna gjort sig skyldiga till när det gäller Pressens Tidning/Medievärlden.