Alf Westerberg

En lördagspromenad längs Algatan, Östergatan och upp mot Stortorget kan ta sin tid för familjen Westerberg.

Trelleborg är visserligen inte större än att en representant för Allehanda räknas till de lokala celebriteterna men det är inte Annika från Sydsvenskan eller barnen Max och Marika som de flesta nickar igenkännande åt -det är Alf. Han i TFF. Snart 39 år gammal börjar han förlika sig med tanken att jobbet som fotbolls-tränare är lika viktigt och hedervärt som de flesta andra sysslor. – Det har tagit tid att komma till den insikten, medger han när vi träffas en träningsfri eftermiddag under Vångavallens brutalistiska betongläktare från 1984. 1984 var året då Trelleborgs FF för första gången tog steget upp i allsvenskan. Samma år anställde Barometern i Kalmar en reporter på den nyinrättade samhällsredaktionen. Han hette Westerberg. Med lite extrajobb på ett par Skånetidningar och en färsk examen från Skurups journalistlinje på meritlistan hade han fått ett påhugg i Kalmar några månader tidigare. – Jag sökte ett jobb på sportredaktionen men fick istället ett vikariat som allmänreporter och redigerare. Idrottskarriären var så långt rätt blygsam. Lite handboll, mycket fotboll – men aldrig i de riktigt stora sammanhangen. – Jag hade träffat Annika i Skurup och när hon fick jobb på Barometern ville jag också dit. Slitet på samhällsredaktionen kombinerades snart med liniment och lyror i fotbollsmiljöer där termer som ?press med understöd” och ?vänsterkryss” hade en annan innebörd. Efter engagemangen i öländska Glömminge och Borgholm trissades förväntningarna upp i Färjestaden. Det var ändå bara en föraning om vad som komma skulle. Den sävligt trygge skåningen blev nyhetschef samtidigt som division I-klubben Kalmar FF anlitade honom som andretränare och ett år senare bad de honom ta huvudansvaret. – Jag kände ingen tvekan. Det var ju det jag ville. Tidningen ställde upp på ett fantastiskt sätt och jag fick en tjänst som personaladministratör på halvtid. Men det är klart – situationen när tidningens sportredaktion försökte knäcka nyheten om division I-lagets nye tränare samtidigt som den tilltänkte satt i rummet intill och dessutom var nyhetschef – den var inte helt lyckad. – Jag skulle aldrig försätta mig i den situationen igen. Jag hade en naiv förhoppning om att det skulle gå att hålla rollerna åtskilda. Nu vet jag att det inte var möjligt, säger han och berättar att det inte bara var de egna kollegorna som misstänkte att han gick och tjuvhöll på information. – På Östra Småland var de förstås övertygade om att jag berättade allt för min egen tidning. Och ska sanningen fram hände det nog att jag viskade för kollegorna på sporten vid något enstaka tillfälle, tillstår han utan att vara särskilt stolt över det inträffade. – Och jag glömmer aldrig premiärmatchen borta mot IFK Hässleholm 1992. Vi spelade oavgjort 1-1 men vår sportchef Niclas Andersson, nu på Expressen, sågade oss längs med fotknölarna. ?Sluta dröm om allsvenskan, KFF”, skrev han och odugligförklarade en ung spelare som förresten blivit proffs sedan dess. I Kalmar FF var det mycket upprörda känslor – man ville i stort sett att vi skulle bomba tidningshuset. Westerberg red ut stormen men värre snytingar väntade redan samma höst. – Efter säsongen var jag först inne på att dra mig tillbaka. Men när Kalmar lät förstå att de ville förlänga kontraktet förberedde jag mig på att ta ett år till. Plötsligt insåg jag att en person i styrelsen gått bakom ryggen på mig och samtidigt förde förhandlingar med en annan tränare. – Jag kallade till presskonferens och grät ut i medierna. Just då kändes det inte alls konstigt, men nu ser jag hur oerfaret det var och turbulensen blev inte mindre precis. Bitter och bränd trappade han upp sitt engagemang på tidningen igen. Visserligen parallellt med nya tränaråtaganden, först i Färjestaden och senare i Nybro, men sveket i KFF sved länge. Och personalredaktör Westerberg hade lärt sig ett och annat som tidningen kunde dra nytta av. – Visst, vi skämtade om det här med coachrollen och säkert är det så att jobben befruktat varandra, särskilt under min tid som personalredaktör. Men språket och tonläget är ett helt annat inom fotbollen. Där kan jag nästan handgripligen ruska om för att förklara vad jag vill. Det krävs ett tydligt språk utan utrymme för egna tolkningar. Att vara en tydlig chef är också ett sätt att visa respekt. – I tidningsvärlden agerar man mer varsamt och med större eftertanke. En redaktion ska fungera på längre sikt. Och min stresströskel var betydligt högre på tidningen än nu i TFF. Bilden av den trygge trelleborgaren som skapar lugn och harmoni kring sig är inte helt omkomplicerad. Dr Jekyll kan bli en mr Hyde även efter en känslosam facklig förhandling eller som senast efter en allsvensk match mot Elfsborg. – En del chockades nog när Westerberg inför alla journalister skällde ut en journalist som han menade behandlat lagledaren Jonas Brorsson orättvist i spalterna, säger ett ögonvittne. Och samma dag som vi träffas på Vångavallen läser jag i Trelleborgs Allehanda en intervju med anfallsspelaren Johan Andersson: ”Westerberg är helt okej. Han har ett hett humör, men det kanske ska till ibland”. Tillfälliga temperamentsutbrott i all ära. Westerbergs vardag har på sensommaren blivit tyngre. Sedan TFF sålde två av sina bästa spelare till italienska Juventus och tyska Hansa Rostock har det blivit allt glesare mellan poängen. – Jag känner olust och ångestkänslor inför en match. Och jag sover inte särskilt bra efteråt heller. Det är mycket bearbetning, mycket energi som går till ingenting… Tre allsvenska kollegor tvingades bort från sina poster i juli, ytterligare en i augusti och det där med Westerbergeffekt nämns inte lika ofta längre. Men förklari-ngarna finns knappast att söka i relationen till pressen. – Generellt tycker jag att nivån är hög och att medierna lärt sig att komplettera varandra. Enligt min uppfattning var IFK Göteborgs tränare Mats Jingblad ute på rätt djupt vatten när han gav sig på journalisterna i samband med sin avgång för ett år sedan. – Överhuvud taget är kunskaperna om massmediernas förutsättningar dåliga i idrottslivet. De ser inte vilka medierna är till för – nämligen ytterst sina läsare. Sydsvenskan tillhör dem som lyckas allra bäst med sin sportbevakning, tycker Westerberg. – Det händer att deras sportchef Åke Stolt sätter ord på det jag själv tidigare bara känt. Veckotidningen Fotbollextra kastar jag mig över när den kommer, Canal+ fotbollsproduktion är överlägsen och skribenter som Mats Olsson och Stefan Alfelt har jag största respekt för. Men vägen tillbaka till redaktionerna och tidningshusen förefaller ändå lång. – Jag tror att jag är kvar inom fotbollen om tio år. Men det känns tryggt att ha något att falla tillbaka på. Så är det inte för de flesta av mina kollegor. LARS HJERTBERG Pressens Tidning nr 14/99   Född: 15 november 1960. Bor: Lägenhet i centrala Trelleborg. Familj: Sambon Annika Larsson och barnen Max, 7 och Marika, 4. Utbildning: Journalistlinjen vid Skurups folkhögskola. Fritid: Springer en slinga varannan dag och försöker följa med i barnens intressen. Laster: Choklad och sötsaker. Tidningar: Läser Trelleborgs Allehanda, Sydsvenskan och Barometern dagligen. Flera gånger i veckan även Arbetet, Skånska Dagbladet, Kvällsposten och Aftonbladet. Dessutom Fotbollextra och Pressens Tidning. Vad är journalistisk kvalitet? Att förstå sitt uppdrag och vem man är till för.   Dixie Eriksson – kulturjournalist, Nerikes Allehanda, Örebro. Allsvensk fotboll i Örebro SK 1969-1971, allsvensk även i bandy. Pille Heyerdahl – sportjournalist, Hallands Nyheter, Falkenberg. Allsvensk pingisspelare i Djurgården och Arboga på 60-talet. Katarina Hultling – sportjournalist, TV-sporten, Stockholm. Europamästare i curling 1982 och 1983. VM-tvåa 1979 och 1982. Elisabet Höglund – Brysselkorrespondent, SVT Rapport. 6 SM-guld i cykel, Götalandsmästare på skidor. Curt Johansson – sportjournalist, Alingsås Tidning. 9 landskamper i handboll 1971-1977. Allsvensk i tre klubbar. Jasmin Krohn – frilansreporter för Västnytt Göteborg och TV-sporten. Olympier på skridsko 1988, 1992 och 1994. 28 SM-tecken. Leif ?Loket” Olsson – programledare i TV4. Internationell handbollsdomare under elva år. Dömde OS-finalen 1972. Peter Nyström – redaktionssekreterare, Dagens Industri, Stockholm. 108 landskamper i basket. Elitseriespel med Södertälje och Alvik. Kaj Palmér – sportjournalist, Syd-svenskan, Malmö. 14 landskamper i fotboll 1949-1950. Proffs i Italien 1951-1959. Susanne Simolin – sportjournalist, Göteborgs-Posten. Världsmästare i innebandy med Finland 1999.

Lars Hjertberg