Annons: Mediedagen 2019

Motstridigt i medierna om Natomedlemskap

Har svenska folket blivit mer positiva till ett Nato-medlemskap? Det beror på hur man ställer frågan, skriver Sören Sommelius.

Den 26/5 beslöt riksdagen att Sverige ska ingå ett Värdlandsavtal med Nato, med långtgående konsekvenser. Värdlandsavtalet klubbades i riksdagen med stor majoritet. Många medier framställde det politiska läget som sådant att bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna var emot avtalet. Dessutom tycktes det motstridiga svenska folket ha bytt fot och blivit Nato-vänligt. På DN-debatt publicerade tre forskare den 6 maj en opinionsundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Redan i rubriken fastslogs att ”Stöd för Nato-medlemskap nu större än motståndet”.

Men – var det så enkelt?

Frågan gällde om Sverige ”borde ansöka om medlemskap”. 38 procent var för detta, 31 procent mot, med 31 procent osäkra.

I samma undersökning ställdes frågan om inställningen till vår militära alliansfrihet. 60 procent ansåg att det är bra att Sverige i fredstid för en alliansfri politik, medan 16 procent var negativa. 24 procent var osäkra.

Svenskt medlemskap i militäralliansen Nato innebär ett slut på alliansfriheten. Det ligger nära till hands att tolka de motstridiga svaren som ett tecken på att svenskarna är dåligt informerade och osäkra på vad ett Nato-medlemskap innebär.

I artikeln på DN-debatt hänvisar artikelförfattarna kortfattat till DN/Ipsos tidigare undersökning i samma ämne, redovisad (DN 7/1) under rubriken ”Svenska folket säger nej till Nato”. Denna undersökning, som också avser 2014, gav ett helt annat resultat än SOM-institutets. 34 procent ville, enligt DN/Ipsos, att Sverige ska gå med i Nato, medan 50 procent ansåg att Sverige bör stanna utanför. Den senaste siffran hade ökat med 3 procent sedan 2014. Frågeställningen var rak: ”Anser du att Sverige bör gå med i militäralliansen Nato eller stanna utanför?”

Varför gav undersökningarna så helt olika resultat? Författarna till artikeln om SOM-undersökningen berör inte frågan – trots att den borde vara avgörande för deras egen undersöknings trovärdighet. Och i DN-debatts rubriksättning är diskrepansen mellan SOM och Ipsos som bortblåst och sanningen entydig och i linje med åsikterna på tidningens ledarredaktion. Den egna Ipsos-undersökningen är begravd under åsiktshorisonten, också i den fortsatta rapporteringen på nyhetsplats i samma tidning.

Ledande allianspolitiker högg direkt på DN-debattartikeln, som Jan Björklund (L) och Hans Wallmark, Moderaternas försvarspolitisk talesperson. Båda öppnar enligt SR möjligheten att ”köra över Socialdemokraterna i frågan”.

Svenskarna röstade om EU-medlemskap. SR ställde inte frågan om folkomröstning också om ett Nato-medlemskap – eller åtminstone en bred blocköverskridande majoritet.

Sifo redovisade i februari 2016 en i sammanhanget relevant opinionsundersökning, som visade att en stor majoritet av svenskarna var negativa till Värdlandsavtalet (56 procent). Bara 26 procent var för. Hela 54 procent uppgav att de var okunniga om vad avtalet innebar.

Undersökningen var beställd av Aktionsgruppen Nej till Nato. Var det därför den fick så lågt genomslag i den allmänna debatten om avtalet?

Överhuvud menar jag att fredsrörelsens argument negligerades av de stora medierna. Resonemangen om alternativ konflikthantering, om förtroendeskapande kontakter, om värdet av långvarig svensk alliansfrihet fick inget genomslag, inte heller den starka oppositionen mot avtalet från många tunga socialdemokrater ur Palme-generationen.

Transparens: Artikelförfattaren är aktiv inom Nej till Nato-rörelsen. Han är också medförfattare i antologin ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato-medlemskap”, Celanders 2014, förord av Thage G Peterson, f.d. socialdemokratisk försvarsminister.

Ingen gick till botten med Bjuv

De dollarmiljardärer som krossade ett skånskt brukssamhälle fanns långt bort och gömde sig bakom skatteparadis. Då blir det för avlägset och komplext för medierna i Stockholm, skriver Sören Sommelius i sin första kolumn för Medievärlden.

Medierna sätter agendan för stora delar av det offentliga politiska samtalet.

Drevet kring miljöpartiets kris följde mediernas dramaturgi. Nog ska man ta kvinnor i hand. Inte ska man umgås med turkiska Grå Vargar. Dramats huvudpersoner fanns lätt tillgängliga dag och natt i centrala Stockholm.

Det är långt från Stockholm till skånska Bjuv och ännu längre till skatteparadiset Virgin Islands, där Nomad Foods är registrerat. Företaget köpte i november 2015 Findus i Bjuv för sju miljarder bara för att i april avisera nedläggning, med mycket vaga undanflykter, som knappast rymde en tiondedel av sanningen.

Lördagen den 17 april demonstrerade 4 000 personer i Bjuv mot nedläggningen. Bland talarna fanns arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som dundrade:

”Fortsätt att vara arga. Vi måste få stopp på rövarkapitalismen”.

Påföljande dag togs Findusnedläggningen upp av SVT:s Agenda, programmet som säger sig fördjupa sig ”i de viktigaste händelserna i Sverige och världen” genom att sätta ”agendan för nästa veckas debatt”.

Man gjorde det på tv-sätt, genom en kort debatt mellan näringsminister Mikael Damberg

(S) och Liberalernas Jan Björklund (L).

Björklund ogillade att andra politiker ”stått och gapat på ett torgmöte i Bjuv” och började sedan gläfsa om det dåliga företagsklimatet i Sverige. Det var hans analys.

Åsikt ställdes mot åsikt utan minsta ambition till fördjupning, inte ens av någon expert som på tv-vis skulle uttolka vem som ”vunnit” debatten. Sakfrågan gick upp i rök. De Findusanställdas öde var inget för Agenda. Frågan var inte tv-mässig, därför att den är komplex och kräver fördjupning.

Det är bekymmersamt eftersom Findusnedläggningen skulle kunna ha använts som ett förstoringsglas mot tillståndet i världen. Som bekant äger 62 personer lika mycket som halva jordens befolkning. Findus ägare rör sig nära den kretsen, med åtminstone två personer som hör till USA:s tusen rikaste dollarmiljardärer, båda skamlöst förknippade med skatteparadis.

Hedgefondmiljardären Noam Gottesman, huvudägare i Nomad Foods, är USA:s 810:e mest förmögne person, enligt tidskriften Forbes. Han har byggt sin förmögenhet på arbete med Londonbaserade GLG Partners, länge ett dotterbolag till Lehman Brothers, vars konkurs satte igång den globala finanskrisen 2009.

Finanskrisen ledde till att Gottesman sålde sitt hem i London för 1,3 miljarder SEK, den då dyraste privatbostaden i London. Numera bor Gottesman i New York och räknas till en av de 200 personer i världen som investerar mest i konst.

Nedläggningen av Findus i Bjuv handlar inte om dålig lönsamhet eller överkapacitet eller långa transportvägar, som det hävdades. Den är en knäpp med fingrarna inne från den globala kapitalismens centrala rum som genom ekonomins ekokammare förvandlas till undergång i ekonomins periferi. Findus rara ärtor blir till dyr konst av Francis Bacon.

Inte nog med det. Första AP-fonden, som förvaltar svenska pensionspengar, är inblandad.

Fonden har satsat 1,4 miljarder på aktier i amerikanska Pershing Square Holdings (storägare i Nomad Foods), det är fondens enskilt största utländska aktieinnehav.

Varför ställdes – vad jag sett – aldrig frågor om det är ok att pensionspengar ska placeras i högriskföretag som skatteminimerar via skatteparadis?

Och hur i all världen kan det råka vara så att Första AP-fonden av alla världens företag satsar allra mest på just det företag som är inblandat i Findus nedläggning?

Är det rimligt att institutioner som AP-fonderna beter sig lika cyniskt vinstmaximerande som amerikanska dollarmiljardärer, utan moral och etik?

Frågorna blir bara fler och fler.

Varför är några Grå Vargar på en fest i Stockholm mer nyhetsmässiga än de dollarmiljardärer som krossar ett skånskt brukssamhälle?

Sören Sommelius

soren@sommelius.com