Frågan som Bokmässan glömde

Yttrandefrihet var huvudtemat för årets bokmässa i Göteborg, som uppmärksammade att den svenska tryckfrihetsförordningen fyller 250 år. På tiotals seminarier och paneldiskussioner behandlades olika aspekter på yttrandefriheten här och internationellt. Men det kanske allra viktigaste kom mest i skymundan, yttrandefriheten i den accelererande mediekrisens Sverige.

Två mediekoncerner har stått i fokus på sistone, konkurshotade Stampen med sex dagstidningstitlar och Mittmedia som ger ut 28 tidningar. Skulle båda koncernerna i ett worst case-scenario inte kunna fortsätta med dagstidningsutgivning hamnar bortåt 1,5 miljoner läsare i medieskugga, utan tillgång till lokal nyhetsjournalistik.

I västra Skåne är läget bekymmersamt. Sydsvenskan/Bonniers köpte HD för två år sedan. Tiden efter sammanslagningen har varit kantad av nedskärningar. För några veckor sedan kom beskedet att 20 – 30 tjänster ytterligare kan försvinna i ett sparpaket 2017, sedan printintäkterna minskat med 15 procent.

Dagstidningarnas ekonomiska förutsättningar har möjliggjort stora lokala nyhetsredaktioner. I den digitala journalistiken är intäkterna väldigt mycket mindre och därmed också förutsättningarna för fördjupad och grävande journalistik.

Till det kommer att andra informatörer tar plats när den professionella journalistiken tvingas retirera. I en stad som Helsingborg är den kommunala informationsavdelningen sedan länge den största redaktionen, som har uppdraget att sälja kommunen genom positiva ”varumärkesförstärkande” nyheter, som ett slags skattebetald pr-avdelning för de lokala makthavarna. Att informationsavdelningen skulle granska eller ifrågasätta kommunala beslut är vad jag förstår fullständigt otänkbart.

Hur försvaras yttrandefrihet och åsiktsmångfald utifrån de nya förutsättningarna?

Under mitten av 1800-talet grundades många dagstidningar i Sverige samtidigt som folkskolan introducerades. Svenskarna lärde sig läsa, allt fler läste tidningar, demokratiska partier växte fram och steg för steg det demokratiska samhälle som vi länge tagit som något självklart. Mediernas roll i den utvecklingen kan inte underskattas.

Eller med medieprofessor Jesper Strömbecks ord på ett seminarium om ”Yttrandefrihet och press i en osäker tid”:

– Medierna är bärare av offentligheten och förvaltar yttrandefriheten.

När den professionella journalistiken retirerar i takt med papperstidningarnas tillbakagång innebär det att yttrandefrihet och demokrati hotas, inte minst i ett samhälle där de politiska partierna i dag bara har en bråkdel medlemmar jämfört med för en generation sedan. Fältet blir fritt för demagoger.

I den nya situationen blir det allt viktigare att Public Service kan behålla sina journalistiska resurser och sin publicistiska integritet, nationellt och i lokalsamhället.

Det finns också ett statligt demokratiansvar, menar jag, kanske genom nya stödformer för professionell journalistik, med syfte till att bevara eller skapa nätverk av kompetenta välbemannade redaktioner över landet.