För Trump är medierna allt – men deras frihet oviktig

När USA:s utrikesminister gör sin Asienresa demonstrerar han tydligt för de kinesiska ledarna att pressfriheten inte är viktig för USA. Däremot är medierna extremt viktiga för president Trump, som bygger hela sin världsbild på vad hans ser på tv.

När USA:s utrikesminister, Exxon-miljardären Rex Tillerson gör en viktig Asienresa till Japan och Kina har bara en enda journalist från en Trumpvänlig webbsajt inbjudits att följa med. Upprördheten bland de reportrar som annars bevakar utrikesdepartementet är stor.

Erin McPike från konservativa Independent Journal Review tillhör inte den speciella gruppen UD-korrespondenter. Hon har handplockats, säkert för att man förväntar sig välvillig rapportering. Hon har inte heller fått uppdraget att som ”pool-reporter” vidarebefordra information till andra amerikanska journalister. MSNBC:s Andrea Mitchell som bevakar Tillersons resa från Tokyo är upprörd, skriver den ansedda politiska nyhetssajten Politico: ”USA:s utrikesdepartement har varit en internationell ledstjärna för pressfrihet i hela världen. Budskapet, särskilt när han besöker Beijing, är att pressfrihet inte betyder något.”

The State Department Correspondents’ Association har uttryckt en formell protest mot att inte den sedvanliga gruppen av journalister tillåtits följa med på resan, inte ens en pool-reporter.

Det som sker är ett brott mot en lång tradition med goda kontakter mellan utrikesministrar och den diplomatiska grupp av journalister som bevakat utrikesdepartementet, ända från tiden för Reagans administration, skriver Politicos Hadas Gold.

Trumpadministrationen förändrar och försämrar dramatiskt mediernas arbetsvillkor i USA. Samtidigt är Trump själv maniskt fixerad vid medierna – och särskilt av mediebilden av honom själv och de beslut han fattar.

Presidenten stiger upp före klockan sex och slår på tv:n som sedan står på hela dagen, mest Fox News men också CNN. Redan innan de flesta amerikaner vaknat har han ofta skickat ut arga 140-teckens Twittermeddelanden, där ett återkommande tema är att de stora medierna är ”folkets fiender”, som sprider lögner, ”fake news”.

Till frukost får han en bunt tidningar, som New York Times, Wall Street Journal, Financial Times och Washington Post och så en hög utskrifter från artiklar i andra medier, inte minst Breitbart News. Ingen tidigare amerikansk president har varit så fixerad vid medierna, skriver Jonathan Lemire i brittiska The Independent. Sedan Trump blev president har det hänt mer än ett dussin gånger att han twittrat om det han sett på tv minuten innan. En ansedd journalist har sagt att hon tycker att det är oroande att Trump får det mesta av sina kunskaper om världen från det han råkar se på tv.

Det hittills värsta exemplet är nog Trumps anklagelser mot president Obama. Det började med att den konservative radiokommentatorn Mark Levin påstod – utan bevis – att Obama hade telefonavlyssnat Trump Tower. Påståendet återgavs dagen efter i extrema Breitbart News. Någon i Vita huset placerade en utskrift av Breitbarts ”nyhet” i Trumps läshög – vilket fick till följd att Trump avfyrade en serie häpnadsväckande anklagelser mot sin företrädare. Vi har ännu inte sett slutet på den historien. Men Trump har lovat att han ska lägga fram ”bevis” …

Trump och de bortviftade frågorna

En fjärdedel av Donald Trumps presskonferens i går ägnade han åt grova påhopp på medier: Sören Sommelius följde sändningarna.

”Läckorna är verkliga. Nyheterna är ”fake”, lögnaktiga.

Medierna sprider falska nyheter. De vägrar att berätta sanningen för det amerikanska folket. De behandlar inte vårt underbara folk med den respekt det förtjänar.

Donald Trump höll sin första större presskonferens på torsdagskvällen. Under 77 minuter prisade han särskilt sin egen förträfflighet. Tjugo minuter ägnades grova påhopp på medierna.

– Olyckligtvis rapporterar många medier i Washington liksom i New York och Los Angeles inte för folket utan för speciella intressen och för de som tjänar på ett helt sönderfallande system, dundrade presidenten.

– Pressen är ohederlig, fortsatte han. Graden av ohederlighet är bortom all kontroll.

Presskonferensens syfte var egentligen att presentera en ny kandidat till posten som arbetsmarknadsminister sedan den första dragit tillbaka sin kandidatur, då det blivit uppenbart att senaten inte skulle godkänna honom. Den frågan fladdrade bara förbi.

CNN och BBC direktsände. På CNN visste man inte om det skulle ges utrymme för frågor överhuvud. Den första presskonferensen urartade när Trump upprepade gånger vägrade låta CNN:s reporter ställa en fråga och bemöttes med ett upprepat ”you are fake news”. I efterhand diskuterade många om inte övriga journalister efter incidenten borde lämnat presskonferensen i protest.

Presidenten pekar själv ut vem av journalisterna som ska få ordet. Innan showen började diskuterades i CNN:s sändning om presidenten den här gången inte som tidigare bara skulle ge reportrar från konservativa medier ordet.

Men CNN tilläts faktiskt komma till tals liksom BBC. När BBC-reportern gavs ordet och berättade vem han arbetade för kommenterade Trump syrligt ”another beuty”.

Trump fortsatte dock att läcka upp CNN. ”Ni sprider bara hat. Jag tittar inte längre.”

Trumps administration befinner sig i en djup kris. Men de frågor som borde behandlats blev bara bortviftade, allt var mediernas fel och de kriminella som läckte hemliga uppgifter.

Under veckan före presskonferensen avskedades Michael Flynn, den islamofobiske general som varit Trumps säkerhetsrådgivare. Anledningen uppgavs vara att han missinformerat/ljugit för vicepresidenten.

Under höstens valkampanj avslöjade amerikanska säkerhetstjänster att ryska hackare gått in i demokraternas datorer, vilket kan ha stört valet. Den 29 december reagerade president Obama med att utvisa 35 ryska diplomater från USA.

Samma dag hade Michael Flynn, som då bara ingick i Trumps stab, fem samtal med Rysslands ambassadör i USA. Han utlovade lättnader i sanktionerna, när väl Trump tillträtt som president. Till allas förvåning svarade Vladimir Putin inte med att utvisa 35 amerikanska diplomater. I stället bjöd han in dem med deras barn till jul- och nyårsfirande i Kreml.

Flynns samtal avlyssnades av USA:s säkerhetstjänst och innebar ett lagbrott. De avlyssnade samtalen läcktes till Washington Post, vars publicering väckte Trumps våldsamma vrede.

Under tisdagen och onsdagen växte skandalen i Vita huset. Uppgifter kom ut att Trumps organisation haft kontakter med Ryssland på hög nivå under hela valkampanjen. Frågan som ännu inte formulerats öppet är om Trump var inblandad i eller hade kännedom om de ryska hackerattackerna på demokraterna.

Sören Sommelius

Författare till bland annat ”Från King till Obama. Medborgarrättsrörelsens kamp i USA” (Historiska Media, 2010).

Nytt medielandskap gör att valets ödesfrågor hamnar i skymundan

Knappa tre veckor återstår till det amerikanska presidentvalet. Två otroligt impopulära kandidater står mot varandra i vad som ofta kallats det smutsigaste valet i USA:s historia. Amerikanska mediers valbevakning har spelat en avgörande roll i sammanhanget. Medieforskare lär i framtiden ha material till hyllmeter av avhandlingar. Men mycket kan slås fast redan nu.

I en krönika i brittiska The Guardian underströk författaren och historikern Timothy Garton Ash nyligen att medierna är en del av problemet, under rubriken ”Lever du i en Trump-bubbla eller i Clinton-bubbla?”

Sedan internet förstörde dagstidningarnas traditionella affärsmodell har nyhetsflödet förvandlats till ”infotainment” på en 24/7-arena, menar Garton Ash. Sanningen eller fördjupningen är inte det avgörande utan antalet musklick och webbsidesbesök. Den seriösa och balanserade journalistiken har svårt att tränga igenom larmet på nyhetsmarknaden.

I denna sköna nya värld är den tidigare reality-TV-stjärnan Trump både en som påverkar flödet och en produkt i detsamma – på ett sätt som har stora likheter med Silvio Berlusconis roll i Italien, skriver Garton Ash.

De tre TV-debatterna mellan Hillary Clinton och Donald Trump är undantag i valkampanjen. Återstoden av tiden tillbringar de flesta amerikaner i det nya medielandskapets ekokammare, där de bara får höra åsikter som förstärker deras egna, i all synnerhet på Facebook. De som röstar på Trump får sin information från sådant som Fox News och olika ytterhögerradiopratshower samt från internetkällor som Breitbart (vars chef nu anställts som rådgivare av Trumps kampanj). Och de som gillar Clinton får sina åsikter förstärkta av medier som MSNBC och Huffington Post.

På Breitbarts webbsida kan man köpa kaffemuggar. En modell med ”starkt kaffe” har en bild på Trump och texten ”djärv och tydlig”, en annan för kaffe utan koffein visar Hillary Clinton och texten ”svag och bitter”.

kaffemuggar

En analys visar att Trump slänger ur sig en lögn var femte minut i sina tal. Lögnerna och insinuationerna blir medierubriker som genererar klipp och i förlängningen annonsintäkter.

I det här medielandskapet kommer valets ödesfrågor sällan eller aldrig upp till ytan, att Trump är, som Washington Post skrivit, ”ett akut hot mot USA:s demokratiska institutioner och mot den globala freden och säkerheten”. Hans uttalande om kärnvapen säger en del, om USA nu har kärnvapen, varför ska man då inte använda dem?

Frågan som Bokmässan glömde

Yttrandefrihet var huvudtemat för årets bokmässa i Göteborg, som uppmärksammade att den svenska tryckfrihetsförordningen fyller 250 år. På tiotals seminarier och paneldiskussioner behandlades olika aspekter på yttrandefriheten här och internationellt. Men det kanske allra viktigaste kom mest i skymundan, yttrandefriheten i den accelererande mediekrisens Sverige.

Två mediekoncerner har stått i fokus på sistone, konkurshotade Stampen med sex dagstidningstitlar och Mittmedia som ger ut 28 tidningar. Skulle båda koncernerna i ett worst case-scenario inte kunna fortsätta med dagstidningsutgivning hamnar bortåt 1,5 miljoner läsare i medieskugga, utan tillgång till lokal nyhetsjournalistik.

I västra Skåne är läget bekymmersamt. Sydsvenskan/Bonniers köpte HD för två år sedan. Tiden efter sammanslagningen har varit kantad av nedskärningar. För några veckor sedan kom beskedet att 20 – 30 tjänster ytterligare kan försvinna i ett sparpaket 2017, sedan printintäkterna minskat med 15 procent.

Dagstidningarnas ekonomiska förutsättningar har möjliggjort stora lokala nyhetsredaktioner. I den digitala journalistiken är intäkterna väldigt mycket mindre och därmed också förutsättningarna för fördjupad och grävande journalistik.

Till det kommer att andra informatörer tar plats när den professionella journalistiken tvingas retirera. I en stad som Helsingborg är den kommunala informationsavdelningen sedan länge den största redaktionen, som har uppdraget att sälja kommunen genom positiva ”varumärkesförstärkande” nyheter, som ett slags skattebetald pr-avdelning för de lokala makthavarna. Att informationsavdelningen skulle granska eller ifrågasätta kommunala beslut är vad jag förstår fullständigt otänkbart.

Hur försvaras yttrandefrihet och åsiktsmångfald utifrån de nya förutsättningarna?

Under mitten av 1800-talet grundades många dagstidningar i Sverige samtidigt som folkskolan introducerades. Svenskarna lärde sig läsa, allt fler läste tidningar, demokratiska partier växte fram och steg för steg det demokratiska samhälle som vi länge tagit som något självklart. Mediernas roll i den utvecklingen kan inte underskattas.

Eller med medieprofessor Jesper Strömbecks ord på ett seminarium om ”Yttrandefrihet och press i en osäker tid”:

– Medierna är bärare av offentligheten och förvaltar yttrandefriheten.

När den professionella journalistiken retirerar i takt med papperstidningarnas tillbakagång innebär det att yttrandefrihet och demokrati hotas, inte minst i ett samhälle där de politiska partierna i dag bara har en bråkdel medlemmar jämfört med för en generation sedan. Fältet blir fritt för demagoger.

I den nya situationen blir det allt viktigare att Public Service kan behålla sina journalistiska resurser och sin publicistiska integritet, nationellt och i lokalsamhället.

Det finns också ett statligt demokratiansvar, menar jag, kanske genom nya stödformer för professionell journalistik, med syfte till att bevara eller skapa nätverk av kompetenta välbemannade redaktioner över landet.

Motstridigt i medierna om Natomedlemskap

Har svenska folket blivit mer positiva till ett Nato-medlemskap? Det beror på hur man ställer frågan, skriver Sören Sommelius.

Den 26/5 beslöt riksdagen att Sverige ska ingå ett Värdlandsavtal med Nato, med långtgående konsekvenser. Värdlandsavtalet klubbades i riksdagen med stor majoritet. Många medier framställde det politiska läget som sådant att bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna var emot avtalet. Dessutom tycktes det motstridiga svenska folket ha bytt fot och blivit Nato-vänligt. På DN-debatt publicerade tre forskare den 6 maj en opinionsundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Redan i rubriken fastslogs att ”Stöd för Nato-medlemskap nu större än motståndet”.

Men – var det så enkelt?

Frågan gällde om Sverige ”borde ansöka om medlemskap”. 38 procent var för detta, 31 procent mot, med 31 procent osäkra.

I samma undersökning ställdes frågan om inställningen till vår militära alliansfrihet. 60 procent ansåg att det är bra att Sverige i fredstid för en alliansfri politik, medan 16 procent var negativa. 24 procent var osäkra.

Svenskt medlemskap i militäralliansen Nato innebär ett slut på alliansfriheten. Det ligger nära till hands att tolka de motstridiga svaren som ett tecken på att svenskarna är dåligt informerade och osäkra på vad ett Nato-medlemskap innebär.

I artikeln på DN-debatt hänvisar artikelförfattarna kortfattat till DN/Ipsos tidigare undersökning i samma ämne, redovisad (DN 7/1) under rubriken ”Svenska folket säger nej till Nato”. Denna undersökning, som också avser 2014, gav ett helt annat resultat än SOM-institutets. 34 procent ville, enligt DN/Ipsos, att Sverige ska gå med i Nato, medan 50 procent ansåg att Sverige bör stanna utanför. Den senaste siffran hade ökat med 3 procent sedan 2014. Frågeställningen var rak: ”Anser du att Sverige bör gå med i militäralliansen Nato eller stanna utanför?”

Varför gav undersökningarna så helt olika resultat? Författarna till artikeln om SOM-undersökningen berör inte frågan – trots att den borde vara avgörande för deras egen undersöknings trovärdighet. Och i DN-debatts rubriksättning är diskrepansen mellan SOM och Ipsos som bortblåst och sanningen entydig och i linje med åsikterna på tidningens ledarredaktion. Den egna Ipsos-undersökningen är begravd under åsiktshorisonten, också i den fortsatta rapporteringen på nyhetsplats i samma tidning.

Ledande allianspolitiker högg direkt på DN-debattartikeln, som Jan Björklund (L) och Hans Wallmark, Moderaternas försvarspolitisk talesperson. Båda öppnar enligt SR möjligheten att ”köra över Socialdemokraterna i frågan”.

Svenskarna röstade om EU-medlemskap. SR ställde inte frågan om folkomröstning också om ett Nato-medlemskap – eller åtminstone en bred blocköverskridande majoritet.

Sifo redovisade i februari 2016 en i sammanhanget relevant opinionsundersökning, som visade att en stor majoritet av svenskarna var negativa till Värdlandsavtalet (56 procent). Bara 26 procent var för. Hela 54 procent uppgav att de var okunniga om vad avtalet innebar.

Undersökningen var beställd av Aktionsgruppen Nej till Nato. Var det därför den fick så lågt genomslag i den allmänna debatten om avtalet?

Överhuvud menar jag att fredsrörelsens argument negligerades av de stora medierna. Resonemangen om alternativ konflikthantering, om förtroendeskapande kontakter, om värdet av långvarig svensk alliansfrihet fick inget genomslag, inte heller den starka oppositionen mot avtalet från många tunga socialdemokrater ur Palme-generationen.

Transparens: Artikelförfattaren är aktiv inom Nej till Nato-rörelsen. Han är också medförfattare i antologin ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato-medlemskap”, Celanders 2014, förord av Thage G Peterson, f.d. socialdemokratisk försvarsminister.

Ingen gick till botten med Bjuv

De dollarmiljardärer som krossade ett skånskt brukssamhälle fanns långt bort och gömde sig bakom skatteparadis. Då blir det för avlägset och komplext för medierna i Stockholm, skriver Sören Sommelius i sin första kolumn för Medievärlden.

Medierna sätter agendan för stora delar av det offentliga politiska samtalet.

Drevet kring miljöpartiets kris följde mediernas dramaturgi. Nog ska man ta kvinnor i hand. Inte ska man umgås med turkiska Grå Vargar. Dramats huvudpersoner fanns lätt tillgängliga dag och natt i centrala Stockholm.

Det är långt från Stockholm till skånska Bjuv och ännu längre till skatteparadiset Virgin Islands, där Nomad Foods är registrerat. Företaget köpte i november 2015 Findus i Bjuv för sju miljarder bara för att i april avisera nedläggning, med mycket vaga undanflykter, som knappast rymde en tiondedel av sanningen.

Lördagen den 17 april demonstrerade 4 000 personer i Bjuv mot nedläggningen. Bland talarna fanns arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som dundrade:

”Fortsätt att vara arga. Vi måste få stopp på rövarkapitalismen”.

Påföljande dag togs Findusnedläggningen upp av SVT:s Agenda, programmet som säger sig fördjupa sig ”i de viktigaste händelserna i Sverige och världen” genom att sätta ”agendan för nästa veckas debatt”.

Man gjorde det på tv-sätt, genom en kort debatt mellan näringsminister Mikael Damberg

(S) och Liberalernas Jan Björklund (L).

Björklund ogillade att andra politiker ”stått och gapat på ett torgmöte i Bjuv” och började sedan gläfsa om det dåliga företagsklimatet i Sverige. Det var hans analys.

Åsikt ställdes mot åsikt utan minsta ambition till fördjupning, inte ens av någon expert som på tv-vis skulle uttolka vem som ”vunnit” debatten. Sakfrågan gick upp i rök. De Findusanställdas öde var inget för Agenda. Frågan var inte tv-mässig, därför att den är komplex och kräver fördjupning.

Det är bekymmersamt eftersom Findusnedläggningen skulle kunna ha använts som ett förstoringsglas mot tillståndet i världen. Som bekant äger 62 personer lika mycket som halva jordens befolkning. Findus ägare rör sig nära den kretsen, med åtminstone två personer som hör till USA:s tusen rikaste dollarmiljardärer, båda skamlöst förknippade med skatteparadis.

Hedgefondmiljardären Noam Gottesman, huvudägare i Nomad Foods, är USA:s 810:e mest förmögne person, enligt tidskriften Forbes. Han har byggt sin förmögenhet på arbete med Londonbaserade GLG Partners, länge ett dotterbolag till Lehman Brothers, vars konkurs satte igång den globala finanskrisen 2009.

Finanskrisen ledde till att Gottesman sålde sitt hem i London för 1,3 miljarder SEK, den då dyraste privatbostaden i London. Numera bor Gottesman i New York och räknas till en av de 200 personer i världen som investerar mest i konst.

Nedläggningen av Findus i Bjuv handlar inte om dålig lönsamhet eller överkapacitet eller långa transportvägar, som det hävdades. Den är en knäpp med fingrarna inne från den globala kapitalismens centrala rum som genom ekonomins ekokammare förvandlas till undergång i ekonomins periferi. Findus rara ärtor blir till dyr konst av Francis Bacon.

Inte nog med det. Första AP-fonden, som förvaltar svenska pensionspengar, är inblandad.

Fonden har satsat 1,4 miljarder på aktier i amerikanska Pershing Square Holdings (storägare i Nomad Foods), det är fondens enskilt största utländska aktieinnehav.

Varför ställdes – vad jag sett – aldrig frågor om det är ok att pensionspengar ska placeras i högriskföretag som skatteminimerar via skatteparadis?

Och hur i all världen kan det råka vara så att Första AP-fonden av alla världens företag satsar allra mest på just det företag som är inblandat i Findus nedläggning?

Är det rimligt att institutioner som AP-fonderna beter sig lika cyniskt vinstmaximerande som amerikanska dollarmiljardärer, utan moral och etik?

Frågorna blir bara fler och fler.

Varför är några Grå Vargar på en fest i Stockholm mer nyhetsmässiga än de dollarmiljardärer som krossar ett skånskt brukssamhälle?

Sören Sommelius

soren@sommelius.com