Annons: Mediedagen 2019

Hemligt nummer på jobbet?

Myndigheter försöker dölja sina nummer från nyfikna journalister – som de helst ser pratar med mer juniora representanter. De allra flesta myndigheter har dock ingen grund för att sekretessbelägga telefonlistor – och de kan vara allmän handling ändå, skriver Per Hagström. 

Den här texten har tidigare publicerats på Utgivarna.se.

Stadsjuristen i Norrköpings kommun trodde knappt sina öron när tjänstetelefonen ringde och det var en journalist på Norrköpings tidningar i andra änden.

– Hur fick du det här numret, växeln ska ju inte släppa igenom samtal till mig?

Att ha direktkontakt med allmänheten är inte ett högstatusjobb på svenska myndigheter. Inga värdeord om tillgänglighet och närhet till medborgarna kan ändra på den saken. Folk får gärna höra av sig, men då ska det ske under ordnade former, det vill säga via ett knappval som leder till någon av myndighetens mer juniora medarbetare på “kundtjänst”, “kontaktcenter” eller vad det nu är myndighet kallar sin första försvarslinje.

Men det finns alltid några bångstyriga typer som inte ställer upp på att vallas som får in i rätt fålla. De har helt egna idéer om vilken tjänsteman som är rätt person att svara på deras frågor, och de mest förslagna nyttjar offentlighetsprincipen för att få ut vederbörandes direktnummer. Så jäkla obehagligt, tycker myndigheterna, och gräver fram de mest obskyra JO-avgöranden och långsökta sekretessparagrafer för att motivera ett avslag.

Ibland kan man höra gamla lokaltidningsjournalister tala nostalgiskt om när Polisens interna telefonbok stod i en hylla på varje nyhetsredaktion. Då var det bara att lyfta luren och ringa den där utredaren på grova brott som hade koll på den senaste mordutredningen. Det var då det. Numera är Polisens telefonbok en försvarshemlighet. Kommer den i fiendens händer är vi illa ute, enligt kammarrätten.

Polisen är lite speciell i det avseendet. De flesta myndigheter har ingen som helst grund för att sekretessbelägga medarbetares telefonnummer. Däremot finns det ett gammalt JO-beslut som säger att interna telefonlistor inte är allmänna handlingar utan “arbetsmaterial”. Men direktnumren finns förstås i många andra handlingar som faktiskt är allmänna. Till exempel i mejl som tjänstemännen har skickat till någon utanför myndigheten. “Något sekretesskydd finns i så fall inte”, som JO uttrycker det.

Tydligen uppfattas jobbmejladresser också som känsligt material numera. En person vände sig till Skellefteå kommun och bad att få e-postadressen till socialchefen och ekonomichefen. Det blev nej på det. Kommunen hade nämligen antagit en riktlinje om att vara återhållsam med spridning av “personliga kontaktuppgifter.” Det handlade om att “garantera personalens integritet”. Och så drog man till med lite GDPR också, så som myndigheter gör nuförtiden när de inte kommer på något bättre. Medborgaren nöjde sig inte med det beskedet utan överklagade till kammarrätten som gav kommunen bakläxa. Skärp er! tyckte domstolen, om jag får tillåta mig en fri tolkning, och beordrade kommunen att plocka fram e-postadresserna och lämna ut dem.

Per Hagström
Redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist och skriver regelbundet krönikor om offentlighetsprincipen. Han är även reporter på Polistidningen.

Blanda inte ihop sekretessregler med pressetiken

Sekretessregler skiljer sig från pressetiken som säger att makthavare får tåla närgången granskning och att skyddet av den personliga integriteten får vika om allmänintresset motiverar en publicering.

Ibland när jag föreläser brukar jag visa upp ett överklagande som aldrig borde ha skrivits. Klaganden är en journalist som är missnöjd med ett sekretessbeslut från försäkringskassan.

Jag pekar på några gulmarkerade stycken och förklarar att det här är argument som faller platt alla dagar i veckan. Pinsamt nog satt den aktuella journalisten i publiken första gången jag drog exemplet. Men han visade sig vara en man med självdistans och vi blev faktiskt vänner där och då.

Hur som helst. Vid tiden för överklagandet jobbade min vän på en tidning i en medelstor svensk stad. Handlingarna som han ville ha ut rörde en lokal riksdagsman som eventuellt hade fuskat till sig bidrag. Försäkringskassan ville inte lämna ut någonting eftersom politikern kunde förväntas lida men om uppgifterna blev offentliga. Spela roll, tyckte journalisten. Här handlade det om en högt uppsatt förtroendevald som hade profilerat sig som en kritiker av regeringens generösa bidragspolitik. Det fanns ett “oavvisligt allmänintresse” kring frågan om politikern själv var bidragsfuskare, resonerade journalisten i sitt överklagande.

Argumenten imponerade inte på kammarrätten som avslog. Troligen hade rättens ledamöter sökt vägledning i förarbetena till offentlighets- och sekretesslagen. Där står det att “men” är effekten av “…varje åtgärd som typiskt sett upplevs som en påtaglig nackdel för den berörde även om åtgärden är fullt rättsenlig och i övrigt acceptabel” (prop. 1979/80:2 del A, s. 190). Att bli uthängd i medierna som en skenhelig bidragsfuskare upplevs nog som en ”påtaglig nackdel” av de flesta.

Det kan vara en utmaning att förklara just den här aspekten av offentlighetsprincipen, särskilt för journalister. Detta att sekretessen skyddar även dem som förtjänar att hängas ut. Det finns ingen ventil i regelverket som säger att man kan bortse från deras lidande. På det sättet skiljer sig sekretessregler från pressetiken som säger att makthavare får tåla närgången granskning och att skyddet av den personliga integriteten får vika om allmänintresset motiverar en publicering.

Intresset av insyn är överhuvudtaget ett svagt argument när man vill få en myndighet att lätta på sekretessen i ett enskilt fall. Det är nämligen få sekretessregler som ger myndigheter och domstolar utrymme att väga risken för skada och men mot värdet av insyn för allmänheten. Den avvägningen har lagstiftaren redan gjort genom att bestämma hur stark sekretessen ska vara i olika offentliga verksamheter.

Det man får försöka göra som klagande är att beskriva hur man tänker använda handlingarna och förklara varför det inte kommer att leda till något större obehag för de inblandade. Ibland går det inte, som i fallet med den mygelmisstänkte politikern. Då får man snällt vänta tills uppgifterna dyker upp i något annat sammanhang där sekretessen är svagare, till exempel i en tingsrätt, om bidragsfusket leder till åtal.

Per Hagström

Inlägget är urpsrungligen publicerat på utgivarna.se. Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen. I sin blogg kommer han att skriva krönikor om offentlighetsprincipen.

Kräv motivering för sekretessbeslut

Jag kan köpa att myndigheter ibland fattar felaktiga beslut. Reglerna är inte alltid glasklara och alla kan ha en dålig dag på jobbet. Men när beslutsfattare inte ens bemödar sig att motivera sin ställningstaganden blir jag sur, skriver Per Hagström

“Det kan antas att den berörda personen eller någon närstående till denne lider betydande men om uppgifterna röjs”, läser jag i en myndighets sekretessbeslut. Okej, men hur då? undrar jag. Vad är det ni tror att jag kommer att göra med uppgifterna och hur kommer det drabba de berörda? Är jag inte värd en förklaring kanske? Är goda argument bortslösade på en rättshaverist som mig?

Jag föreställer mig att de flesta avslagsbeslut föregås av någon slags tankeprocess. Så varför inte dokumentera den? Till exempel under rubriken “skäl för beslutet”. Men vissa tjänstemän hävdar att det inte går att skriva utförliga motiveringar i sekretessbeslut utan att samtidigt avslöja de hemliga uppgifter som man vill skydda. “Motiveringen” blir då inte mer än ett citat från den aktuella sekretessregeln. Men det duger inte. Enligt Justitieombudsmannen ska en motivering ge svar på “…vad som i det enskilda fallet har varit avgörande för utgången”. Om det finns sekretesskyddade uppgifter i skälen för beslutet ska myndigheten ändå kunna motivera sitt beslut i mer “allmänna ordalag”, som ombudsmannen skriver i beslutet JO 1990/91 s. 101.

Ibland kan dåligt motiverade beslut försätta mig i en riktigt mörk sinnesstämning. Jag får idéer om att motiveringen saknas eftersom beslutsfattaren själv vet att beslutet är fel – att han eller hon av någon anledning väljer att bryta mot lagen. Det är klart att motiveringen blir sparsmakad då, tänker jag.

I de fallen har jag lovat mig själv att alltid ringa upp beslutsfattaren och kräva en muntlig förklaring. Det är inte så att jag förväntar mig några svar egentligen eller att myndigheten ska ompröva sitt beslut. Jag gör det för att jag vet att beslutsfattare tycker att det är obehagligt när jag ringer. Det låter kanske osympatiskt men jag gör det i förhoppning att det kan ha en förebyggande effekt. Det är en sak att skicka ett beslut utan motivering till något på posten. Det är en annan sak att sitta svarslös när personen i fråga ringer upp och börjar ställa frågor.

Hur tänker du kring det raka kvalificerad skaderekvisitet? försöker jag kanske. Är det inte en extremt svag sekretess i den här bestämmelsen ändå? Men få tjänstemän vill ta den debatten. De söker första bästa möjlighet att avsluta samtalet, ofta blir det med en besvärshänvisning: “Om du är missnöjd med beslutet kan du alltid överklaga”. Klick.

Per Hagström

Inlägget är urpsrungligen publicerat på utgivarna.se. Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen. I sin blogg kommer han att skriva krönikor om offentlighetsprincipen.