Annons: PP Pension

Hur ska vi veta om myndigheten slösar?

BLOGG När myndigheterna säger att de vill skydda affärsintressen är det hemligt vad det kostar. Offentlighetsprincipen begränsas. Krönikören Per Hagström undrar hur vi då ska få reda på om de använder våra skattepengar rätt.

Tänk dig att din kommun bestämmer sig för att hyra ut stadsparken till en festivalarrangör. Du kanske blir glad för att du gillar att gå på konserter eller sur för att du hellre använder parken för joggingturer. Oavsett vilket så förväntar du dig att arrangören betalar ett skäligt pris för att få använda kommunens mark. Känner du dig det minsta tveksam ska du förstås kunna kontrollera saken med hjälp av offentlighetsprincipen, genom att begära ut avtalet eller fakturan.

Det trodde jag i alla fall. För några år sedan ville Göteborgs-Posten veta vad konsertarrangören Luger betalade för att hyra Slottsskogen för festivalen Way out west. Men det blev nej från parkförvaltningen i Göteborg. Även kammarrätten avslog när journalisten gick vidare dit. Domstolen var oenig, ska sägas. En ledamot tyckte att hyresnivån kunde offentliggöras, men hon blev nedröstad av majoritet som befarade att både kommunens och Lugers affärsintressen skulle skadas om beloppet blev känt.

I slutet av 2017 begärde organisationen Skattebetalarna ut årsredovisningar för Sundsvalls vårdcentraler, eftersom man misstänkte att vårdcentralerna slösade med skattepengar. Landstinget vägrade med hänvisning till att de egna vårdcentralerna verkar på en öppen marknad och måste skydda sina affärshemligheter mot privata konkurrenter. Skattebetalarna överklagade till kammarrätten och påpekade att konkurrenterna, det vill säga de privata vårdcentralerna i Sundsvall, faktiskt är skyldiga att lämna sina årsredovisningar till Bolagsverket där de blir offentliga. Argumentet bet inte på kammarrätten som avslog. Även i det fallet var en ledamot skiljaktig och tyckte att medborgarna nog ändå hade ett betydande insynsintresse. Men han fick inte med sig sina domarkollegor.

Det här med att myndigheter ska ”leka affär”, som vissa föraktfullt kallar detta, får många märkliga konsekvenser för offentlighetsprincipen. Ett extremt exempel finns i en dom från Kammarrätten i Göteborg. Där kom domstolen fram till att allmänheten inte hade rätt att få veta vad kommunala Halmstads flygplats betalade statliga Luftfartsverket för att sköta flygplatsens trafikledning. Det var en affärshemlighet eftersom Luftfartsverket kunde jämställas med ett privat företag då det agerar ”…inom ramen för en affärsdrivande verksamhet på en öppen marknad.”

När man läser domar om affärssekretess blir det uppenbart att just prisuppgifter är svåra att hantera på ett transparent sätt. Kreti och pleti kan möjligen få se det totala beloppet som en leverantör har fakturerat en myndighet. Men priset per vara eller konsulttimme hålls många gånger hemligt när avtal och fakturor ska lämnas ut. Prissättningsstrategier är företagshemligheter, brukar det heta. Men hur ska skattebetalarna bedöma om en räkning är saltad om de inte kan se hur många enheter eller timmar som myndigheten har fått för pengarna?

Minns du när Stockholms läns landsting slöt ett avtal med leverantören Onemed om inköp av förbrukningsvaror – ett avtal som gjorde att kostnaderna skenade med hundratals miljoner kronor? Kanske inte, men du kommer säkert ihåg stödstrumporna som kostade 6 000 kronor paret. Det var styckpriset som tydligast visade hur orimligt avtalet var. Det var säkert dåligt för leverantörens affärer och pinsamt för landstingets inköpare att det kom fram, men troligtvis bra för skattebetalarna.

 

Per Hagström

Inlägget är urpsrungligen publicerat på utgivarna.se. Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist och skriver regelbundet krönikor om offentlighetsprincipen. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen.

Hemligt nummer på jobbet?

Myndigheter försöker dölja sina nummer från nyfikna journalister – som de helst ser pratar med mer juniora representanter. De allra flesta myndigheter har dock ingen grund för att sekretessbelägga telefonlistor – och de kan vara allmän handling ändå, skriver Per Hagström. 

Den här texten har tidigare publicerats på Utgivarna.se.

Stadsjuristen i Norrköpings kommun trodde knappt sina öron när tjänstetelefonen ringde och det var en journalist på Norrköpings tidningar i andra änden.

– Hur fick du det här numret, växeln ska ju inte släppa igenom samtal till mig?

Att ha direktkontakt med allmänheten är inte ett högstatusjobb på svenska myndigheter. Inga värdeord om tillgänglighet och närhet till medborgarna kan ändra på den saken. Folk får gärna höra av sig, men då ska det ske under ordnade former, det vill säga via ett knappval som leder till någon av myndighetens mer juniora medarbetare på “kundtjänst”, “kontaktcenter” eller vad det nu är myndighet kallar sin första försvarslinje.

Men det finns alltid några bångstyriga typer som inte ställer upp på att vallas som får in i rätt fålla. De har helt egna idéer om vilken tjänsteman som är rätt person att svara på deras frågor, och de mest förslagna nyttjar offentlighetsprincipen för att få ut vederbörandes direktnummer. Så jäkla obehagligt, tycker myndigheterna, och gräver fram de mest obskyra JO-avgöranden och långsökta sekretessparagrafer för att motivera ett avslag.

Ibland kan man höra gamla lokaltidningsjournalister tala nostalgiskt om när Polisens interna telefonbok stod i en hylla på varje nyhetsredaktion. Då var det bara att lyfta luren och ringa den där utredaren på grova brott som hade koll på den senaste mordutredningen. Det var då det. Numera är Polisens telefonbok en försvarshemlighet. Kommer den i fiendens händer är vi illa ute, enligt kammarrätten.

Polisen är lite speciell i det avseendet. De flesta myndigheter har ingen som helst grund för att sekretessbelägga medarbetares telefonnummer. Däremot finns det ett gammalt JO-beslut som säger att interna telefonlistor inte är allmänna handlingar utan “arbetsmaterial”. Men direktnumren finns förstås i många andra handlingar som faktiskt är allmänna. Till exempel i mejl som tjänstemännen har skickat till någon utanför myndigheten. “Något sekretesskydd finns i så fall inte”, som JO uttrycker det.

Tydligen uppfattas jobbmejladresser också som känsligt material numera. En person vände sig till Skellefteå kommun och bad att få e-postadressen till socialchefen och ekonomichefen. Det blev nej på det. Kommunen hade nämligen antagit en riktlinje om att vara återhållsam med spridning av “personliga kontaktuppgifter.” Det handlade om att “garantera personalens integritet”. Och så drog man till med lite GDPR också, så som myndigheter gör nuförtiden när de inte kommer på något bättre. Medborgaren nöjde sig inte med det beskedet utan överklagade till kammarrätten som gav kommunen bakläxa. Skärp er! tyckte domstolen, om jag får tillåta mig en fri tolkning, och beordrade kommunen att plocka fram e-postadresserna och lämna ut dem.

Per Hagström
Redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist och skriver regelbundet krönikor om offentlighetsprincipen. Han är även reporter på Polistidningen.

Är e-post det bästa som hänt offentlighetsprincipen?

De senaste decenniernas förflyttning från analog muntlig kommunikation till digital skriftlig är en guldgruva för alla som vill titta in bakom fasaden på myndigheter, skriver Per Hagström.

Förra året begärde en man i Finspång att få ut mejl som hade skickats mellan två chefer på kommunen. Det blev avslag. Kommunen tyckte inte att mejlen var allmänna handlingar. ”Intern e-postkommunikation kan närmast jämföras med ett telefonsamtal”, löd motiveringen. Finspångsbon gav sig inte utan överklagade till kammarrätten där han fick rätt. Domstolen skickade tillbaka ärendet med en uppmaning om att göra ”en seriös prövning”.

Visst är det så att vi numera konverserar över e-post på samma snabba och spontana sätt som vi en gång gjorde över telefon. Men i offentlighetsprincipens ögon är det helt väsensskilda företeelser. Telefonsamtalet finns oftast bara kvar som ett flyktigt minne när vi har lagt på luren, medan mejl lagras som elektroniska handlingar på en server. Och när offentliganställda mejlar i tjänsten blir dessa handlingar i många fall allmänna och offentliga.

Därför har de senaste decenniernas förflyttning från analog muntlig kommunikation till digital skriftlig dito varit så viktig för insynen. Helena Jäderblom, numera justitieråd, har rent av kallat e-post för ”en välsignelse för offentlighetsprincipen”.

Jag vet inte om hennes domarkollega, justitierådet Margit Knutsson, håller med. Knutsson bröt sin tystnadsplikt när hon mejlade ett utkast till en dom till en kompis. Sedan raderade hon mejlväxlingen för att undvika, som hon skrev, ett ”Knutssongate”. Men vad hjälpte det när någon listig typ på Domstolsverkets IT-avdelningen kunde återskapa hela klabbet. Mejlen blev en del av förundersökningen mot Knutsson och när den blev offentlig kunde nyhetssajten Dagens juridik citera ordagrant ur vännernas förtroliga korrespondens om en ännu icke meddelad dom.

Det är just mejlets informella karaktär som gör den till en sådan guldgruva för alla som vill titta in bakom fasaden på myndigheterna och se vad som verkligen händer där inne.

Det är inte bara journalister som vill förstås. Enskilda medborgare begär i allt högre utsträckning ut mejl när de misstänker att det pågår saker i deras ärenden som inte framgår av den officiella dokumentationen.

Självklart missbrukas den här möjligheten också. Rättshaverister, som vill hämnas någon upplevd oförrätt, drar sig inte för att begära ut allt som någon stackars tjänsteman har i mejlkorgen. Sedan får han eller hon ägna dagar åt att sortera bland allmänna och icke allmänna handlingar.

Insynen har ett pris, ja visst, men också viktiga förtjänster. Jag tänker på när generaldirektören för dåvarande Folkhälsoinstitutet, Sarah Wamala, skrev att myndigheternas rekommendationer kring kvinnors alkoholkonsumtion saknade vetenskapligt stöd, men att det var för känsligt att ändra på dem. ”Det skulle skapa starka reaktioner bland såväl praktiker som politiker”, som det stod i mejlet som snappades upp av Aftonbladet. Eller när mejl som Dagens Nyheter begärde ut visade hur två centralt placerade tjänstemän inom Polisen planerade middagar, utlandsresor och drinkar med en av myndighetens leverantörer, mitt under en pågående upphandling. Några dagar efter att leverantören hade kammat hem mångmiljonkontraktet kom det ett nytt mejl till tjänstemännen: ”Skulle det passa herrarna att äta en bit mat torsdagen den 18 maj på kvällen?”. ”Ja tack”, svarade de.

 

Per Hagström

Inlägget är urpsrungligen publicerat på utgivarna.se. Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen. I sin blogg kommer han att skriva krönikor om offentlighetsprincipen.

Blanda inte ihop sekretessregler med pressetiken

Sekretessregler skiljer sig från pressetiken som säger att makthavare får tåla närgången granskning och att skyddet av den personliga integriteten får vika om allmänintresset motiverar en publicering.

Ibland när jag föreläser brukar jag visa upp ett överklagande som aldrig borde ha skrivits. Klaganden är en journalist som är missnöjd med ett sekretessbeslut från försäkringskassan.

Jag pekar på några gulmarkerade stycken och förklarar att det här är argument som faller platt alla dagar i veckan. Pinsamt nog satt den aktuella journalisten i publiken första gången jag drog exemplet. Men han visade sig vara en man med självdistans och vi blev faktiskt vänner där och då.

Hur som helst. Vid tiden för överklagandet jobbade min vän på en tidning i en medelstor svensk stad. Handlingarna som han ville ha ut rörde en lokal riksdagsman som eventuellt hade fuskat till sig bidrag. Försäkringskassan ville inte lämna ut någonting eftersom politikern kunde förväntas lida men om uppgifterna blev offentliga. Spela roll, tyckte journalisten. Här handlade det om en högt uppsatt förtroendevald som hade profilerat sig som en kritiker av regeringens generösa bidragspolitik. Det fanns ett “oavvisligt allmänintresse” kring frågan om politikern själv var bidragsfuskare, resonerade journalisten i sitt överklagande.

Argumenten imponerade inte på kammarrätten som avslog. Troligen hade rättens ledamöter sökt vägledning i förarbetena till offentlighets- och sekretesslagen. Där står det att “men” är effekten av “…varje åtgärd som typiskt sett upplevs som en påtaglig nackdel för den berörde även om åtgärden är fullt rättsenlig och i övrigt acceptabel” (prop. 1979/80:2 del A, s. 190). Att bli uthängd i medierna som en skenhelig bidragsfuskare upplevs nog som en ”påtaglig nackdel” av de flesta.

Det kan vara en utmaning att förklara just den här aspekten av offentlighetsprincipen, särskilt för journalister. Detta att sekretessen skyddar även dem som förtjänar att hängas ut. Det finns ingen ventil i regelverket som säger att man kan bortse från deras lidande. På det sättet skiljer sig sekretessregler från pressetiken som säger att makthavare får tåla närgången granskning och att skyddet av den personliga integriteten får vika om allmänintresset motiverar en publicering.

Intresset av insyn är överhuvudtaget ett svagt argument när man vill få en myndighet att lätta på sekretessen i ett enskilt fall. Det är nämligen få sekretessregler som ger myndigheter och domstolar utrymme att väga risken för skada och men mot värdet av insyn för allmänheten. Den avvägningen har lagstiftaren redan gjort genom att bestämma hur stark sekretessen ska vara i olika offentliga verksamheter.

Det man får försöka göra som klagande är att beskriva hur man tänker använda handlingarna och förklara varför det inte kommer att leda till något större obehag för de inblandade. Ibland går det inte, som i fallet med den mygelmisstänkte politikern. Då får man snällt vänta tills uppgifterna dyker upp i något annat sammanhang där sekretessen är svagare, till exempel i en tingsrätt, om bidragsfusket leder till åtal.

Per Hagström

Inlägget är urpsrungligen publicerat på utgivarna.se. Per Hagström är redaktör för allmanhandling.se och Öppenhetsforum på utgivarna.se. Han är jurist och journalist. Vid sidan av uppdraget för Utgivarna arbetar han som reporter på Polistidningen. I sin blogg kommer han att skriva krönikor om offentlighetsprincipen.